Nu är det här i och för sig lite av nöden, alltså att röra på armar och ben. Förr sprang jag gärna en liten motionsrunda i samband med ett jympa-pass men med åren jag blivit tämligen lat med en begynnande kulmage som jag försöker komma till rätta med. Därför blir det i stället en knapp halvtimmas snabb gång, något som sägs vara lika effektivt som t ex jogging. Och jogging passar inte riktigt mitt vänsterben f n.

Det var nämligen för tre år sedan som " blixten slog ned" i skallen på mig - som det sas i ett TV-program nyligen där det berättades om hur konstnären Carl-Fredrik Reutersvärd (han med "knut på pistolen" framför FN-högkvarteret) och författaren Tomas Tranströmer påverkats av sina stroke-anfall, d v s en form av hjärnblödning. Som har den egenheten att den delvis förlamar ena sidan av kroppen och ibland drabbar såväl syn- som talorgan - och även minnesfunktionen. Tomas Tranströmer kan fortfarande efter sex år inte säga mer än enstaka ord medan C-F Reutersvärd inte längre kan använda sin högerarm, som tidigare varit hans skapararm.

Däremot har stroken knappast påverkat deras konstnärliga gärningar men båda har lite fått förändra sina yttryckssätt. Reutersvärd fick lära om till att bli vänsterhänt medan Tranströmer uttrycker sina tankar i bokform kanske ännu mer fördjupat än han gjorde innan sjukdomen slog till.

Jag drabbades av något likartat som C-F Reutersvärd och Tomas Tranströmer men hade nog en obeskrivlig tur. När jag steg ur sängen en lördagsmorgon för nu lite mer än tre år sedan (OK - det var den 27 augusti 1996 för att nu vara exakt) så kunde jag inte röra mitt vänstra ben och det var lika besvärligt med vänster arm. Och just då fick jag minnesbilden av att jag haft svårigheter att ganska sömndrucken genomföra en nattlig promenad till toaletten. Något hade alltså hänt i sömnen.

Det sas av en intervjuad läkare i det här TV-programmet att den bästa prognosen för ett relativt tillfrisknande har den som snabbt kommer under behandling. Det är väl kanske då tursamt att jag bor med ett sjukhus på gångavstånd. Men på egen hand kunde jag inte ta mig dit, utan måste skjutsas.

Från akutintaget efter genomgången EKG och en del andra prover hamnade jag snabbt på en vårdavdelning där jag omedelbart fick blodförtunnande medel för att stävja eventuella "efterskalv" och hamnade så småningom i ett rum med tre andra herrar som befann sig i likartad situation. Eller kanske ännu värre. Och en frågade så här:

-Vilken gång i ordningen, är det för dig?

Det var ju väldans hoppfullt att höra.

Men jag hade som sagt tur, kanske för att jag så snabbt kom under behandling. Och med hjälp av sjukgymnast fick jag lära mig att gå på nytt eftersom det här med att ta sig fram på vänsterbenet var stört omöjligt till en början. Och för första gången i mitt liv fick jag en demonstration i hur ens fot verkligen beter sig när man går. Den liksom rullar fram. Från hälen, via fotsulan och fram till tåpartiet. Så ligger det till, för den som inte visste. Med den insikten var det sedan ganska lätt att börja ta sig framåt, först i lite sakta mak men efterhand allt bättre.

Efter fyra dagar var jag tillbaka på jobbet igen, fast fortfarande med lite "släp" i vänsterben och vänsterarm. Men ett par veckors övningar hos sjukgymnast ställde det mesta tillrätta och det som fortfarande är lite knepigt, är alltså att ta sig fram i joggingspåret. Därav dessa spatser-turer.

Pust, tjåst och stön.

Fast det är förmodligen livsnödvändigt. Och i år är det ju Hjärnåret. Därför går jag så gärna.

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet". Skicka till ramky@telia.com DS.