Hasse Alfredson angav på något vis tonen för jubileumssommaren genom att som förste man på skansen deklarera att han minsann inte skulle prata varken om sin barndom, förälskelser, ovänner eller resor han gjort eller avstått från. I stället botaniserade han bland böckerna i sin bokhylla. Slog upp en sida här, en sida där och läste högt från texter som föll honom i smaken. Samt därtill spelade musik han tyckte om.

Det här måtte satt myror i huvudet på resten av sommarpratare. Helt plötsligt var det inte längre 'comme il faute' att äntligen få utlopp för åratal av förträngda känslor över oförrätter begångna före 10-årsåldern (som varit rikslikare i de här sammanhangen). Navelskåderiet hade äntligen fällts till marken.

Kriteriet för att väljas ut som sommarpratare följer annars vissa mönster. Lite halvkändis. Lite halvskum. Gärna ha gjort bort sig offentligt. Eller också att vederbörande på det här viset belönas för lång och trogen tjänst på underhållningshimlen.

Men det är klart. Lite fåfänga må väl tolereras. Så skulle jag själv mot förmodan fått en förfrågan så skulle jag kanske inte innerst inne varit alltför svårövertalad. Visserligen gör en svala ingen sommar, men lite kunde man nog fått surfa på kändisvågen, kanske rent av fått skriva en autograf på torget i Li´köping eller så.

Det här med musikvalet skulle nog dessvärre blivit den stora stötestenen. Vem fattar t ex numera att Stan Kentons Intermission Riff från 1948 är en av de häftigaste och mest rytmiska låtar som någonsin gjorts. Sväng-gung så det sjunger om det och som får blodet att rusa runt i kroppen i häftig fyra-fjärdedels takt. Den hade nog dock producenten valt att inte hitta i grammofonarkivet. Varför inte hellre bjuda på senaste hip-hoplåt eller Gery Halliwells Back again, hade han väl tyckt (nåja, den går faktiskt an)? Och vilken av de tre tenorerna skulle man vågat spela utan att få neslig kritik? Domingo i så fall.

Utan barndomsminnen skulle nog manuset bli rätt torrt och tråkigt. Tänk att inte få berätta om den där gången jag var nära att drunkna, eller när jag klättrat i berget, fastnat och inte kom loss förrän timmar senare, räddad av en ängslig moder och med på senare år utvecklad fobi för trånga utrymmet (hissar och slikt). Eller när ett gäng uppbådats för att ge mig stryk bara för att jag råkat ha en 'date' med anförarens bästa väns tjej och jag bara hade harvärjan att ta till som räddning.

Nåja. Egentligen är så sådana minnen inget annat än ens egen ryggsäck och varför skulle jag behöva dela sådan slags börda med resten av svenska folket? Därför gör det inte så mycket att inte ha kommit i fråga i det här sammanhanget. Så slapp jag ju också pryda en alltmer tunnhårig hjässa med blomsterkrans - som säkert var full med insekter, kliade och skulle vissna rätt snart. Ja, samlingen sommarpratare brukar ju presenteras i den munderingen.
Det var nog därför klokt av Hans Alfredson att ange tonen i år.