Kinnekullebygden har väl inte fostrat några världsstjärnor att tala om men det har ändå funnits ett och annat affischnamn under årens lopp om man nu tänjer lite på gränsdragningen. I Lidköping fanns t ex sprinterstjärnan Rune Gustafsson, kulstötaren Tage Sönegård , trestegshopparen Carl-Hugo Folger och höjdhopparen Lennart Hallgren för några decennier sedan. Även Skara hade en höjdhoppare av toppklass, nämligen Assar Duregård. Sedan kom Anders Järryd och vann det mesta på tennisbanorna såväl i länet som världen runt. Thomas Högstedt från Mariestad låg honom periodvis tätt i hälarna.

I övriga sporter dröjde det lite längre innan våra trakter på allvar kom in i rubrikerna. Ivar Sjölin måste nog sägas vara den som satte Lidköping på brottningskartan på allvar genom sin silvermedalj i fjädervikt i Londonolympiaden 1948. Den prestationen blev startskottet till de framgångar Lidköpings atletsällskap (LAS) sedan haft sedan dess med starka ledare alltifrån Sven "Svensken" Blomqvists tid. För att inte tala om Villa BK med rötter ute i Lockörn som kunde blomma ut tack vare den kommunala satsningen på konstfruset intill Idrottens Hus, en byggnad som väl dock aldrig blivit den framgångens borg den en gång var tänkt som. Men när det gällde bandy måste jag nog ändå säga att mitt hjärta klappade starkast för Sjödalen när de sopade bandygrytan vid Framnäs med motståndarlagen. En av höjdpunkterna jag minns var en kvalmatch till division 2 med då väldigt berömda Slottsbron som motståndare och de båda bröderna Klarqvist som starkt lysande stjärnor. Tyvärr klarade Sjödalen inte av det övermäktiga motståndet och har sedan dess heller aldrig lyckats komma tillbaka till samma nivåer som då.

Fotbollsklubbarna i våra trakter har väl inte fostrat några stjärnor av landslagsklass men klubbarbetet har bedrivits med stort engagemang och intresse. Hällekis har väl inte precis varit "mitt lag" eftersom de oftast hade den dåliga smaken (i mitt tycke) att alltför ofint tvåla till mina egna favoriter Källby IF på Eolsborg. Men mina känslor för Källby svalnade flera steg en gång efter en cykelutflykt till det som en gång var Venavallen i Österplana. Dels hade det blåst kraftig motvind hela vägen från Blomberg, dels störtregnade det hela matchen lång som gjorde mig dyngsur in till ryggraden, dels fick Källby stryk. Men det lustiga är ändå att genom åren har jag kollat in tabelläget i tidningarna för att följa min allra tidigaste favorit. Bröderna Hill var de klart lysande stjärnorna på den tiden och är härmed gjorda odödliga eftersom få idag torde minnas deras forna stora insatser på "den gröna mattans fält". Och så kan jag väl skryta lite över att ha varit klasskamrat, dels med friidrottaren Lennart Hallgren och fotbollsspelarna Göte Einarsson (i Motalas div 2-lag en period) och Sven Danielson som lyste i LBK på sin tid.

Motorsporten bör nog även nämnas i det här sammanhanget. Tibro har skrivit in sig i novemberkåsans historia och Örnarna i speedway-ens. Kinnekulle Ring är faktiskt still going strong, fast kanske lite ärrad i kanten. Men en stor upplevelse var det att följa Wilson Fittipaldi i en F3-tävling för så där en 35 år sedan mot svenska storheter som Reine Witzell. Och det lustiga är ju att sagde Fittipaldi fortfarande härjar i Formel 1, i varje fall tror jag han var med i den internationella motorcirkusen så sent som i fjol.

Så nog finns det lokala sporter att bevaka även för Hällekis Kuriren.

PS.
Jag höll precis på att glömma bort Bernt Johansson, Tidavad, som ju tog ett uppmärksammat OS-guld på cykel under det olympiska linleloppet på 18 mil i Montreal 1976, detta var sveriges första individuella OS-guld på cykel, sen Harry Stenqvist vann tempoloppet i Antwerpen 1920, detta bör ju också nämnas i detta sammanhang.
DS