Men jag får trösta mig med att en tvååring av manligt kön förmodligen inte gör någon speciell åtskillnad på de vuxna människorna i sin omgivning, frånsett sina föräldrar förstås. Däremot måste jag tillstå att jag fascineras av den prägling till mig den unge mannen utsätter mig för när vi periodvis umgås vid de tillfällen barnets föräldrar ska beredas lite avkoppling från sin vardags- och uppfostrarroll. För den här gossen är en kul liten typ med stor charm som han spelar ut i de sammanhang när han vill få sin vilja igenom. Då faller man pladask och glömmer totalt bort den vuxenauktoritet man borde torgföra.

Erik heter den lille killen och är högeligen utvecklad på de flesta områden utom i fråga om talet. Det är inte många ord han säger. Men hans kroppsspråk i kombination med olika påfordrande ljud ger inget som helst tvivel om vad han egentligen menar.

"Öh", är hans vanligaste uttryck och det kan betyda praktiskt taget vad som helst. Men hans "öh" kompletteras för det mesta med en distinkt handrörelse i kombination med en riktningsangivning. Om han t ex pekar på en kökslåda så betyder "öh" att han inte fått någon sked i sin tekopp, något han lite förundrat konstaterat när övriga runt köksbordet hade en sked i sina koppar. Varför inte också han? Så han fick förstås en tesked och var mäkta stolt över att ha upptagits i denna för honom nya gemenskap.

Eriks föräldrar fick barnfritt under midsommar för att få sina första riktiga sovmorgnar på länge. När den första blygseln släppt sedan barnet avlämnats och han började vidga sitt revir, så befann jag mig plötsligt utsedd till favoritvuxen. Nu var det helt plötsligt jag som skulle göra det och det och det och hjälpa till med detta och detta och detta. Det var bara att finna sig i ödet, lämna favoritfåtöljen och följa med på varje upptåg som den unga hjärnan initierade.

Annars var kanske det mest fascinerande under Eriks korta helgbesök hans tidiga morgonjoller som exekverades när han trodde sig vara utom syn- och hörhåll. Det pågick någon timma varje morgon och han prövade då på en rad olika röstlägen och testade sitt lilla ordförråd. Och vände och vred på sina olika ljud. Med en spännvidd väl jämförbart med vad en spelglad näktergal i någon av Kinnekulles lövsalar kan erbjuda en stilla sommarnatt.

När föräldrarna mot slutet av helgen ringde på dörrklockan efter sin välbehövliga vila visste Erik precis vad det var som var på gång. Då var det inga "öh" längre utan först "maaammaa" och sedan "paappaa". När han sedan nästan på egen hand låst upp ytterdörren och konstaterat att hans slutsatser om vad som väntade i farstun besannats, visade det sig att han med sina många gester exakt kunde berätta hur hans helg förlöpt.

Nog är det ändå skönt att konstatera att dagens bryska värld kan erbjuda sådana här upplevelser också. Så tack för en kul helg, Erik!

RIST

PS. Maila gärna dina synpunkter på mina kåserier - övriga hittar du i "arkivet". Skicka till ramky@telia.com DS.