MÅNDAG 2 JANUARI 2017

Till viss förtret, förvirring och förvåning

Nu nyss - en bok om Bengt Emil Johnson
Staffan Söderblom
Anthropos förlag

På vårvintern 1964 bjöds Bengt Emil Johnson från Saxdalen och bibliotekarien Karl H Bolay i Malung in till Malungs folkhögskola som föreläsare och inte minst försvarare av sina senaste, minst sagt, annorlunda diktverk. Det blev en häftig, omtumlande tillställning, som åtminstone satte myror i huvudet på mig som förstaårselev.

På avstånd kom jag att följa Bengt Emils verksamheter inom skilda konstformer. Och med prosaboken Utsikt från Saxberget, 1999, kom jag också att bli hans förläggare. Förresten var det Bengt Emil, hustrun Kerstin Ståhl, Göran Bergengren, Jerry Andersson och Ragnar Nyberg som drog igång det sena kvällsprogrammet Ord, bild och ton på Hean år 2000. Som kvintett framförde vi också på skilda ställen i länet programmet Utsikt med fåglar.

Åtskilligt läckte ut i media om vad som ägde rum i Saxdalen på skrift- och musikfronten, när Bengt Emil tog dit likasinnade konstnärer, Åke Hodell t ex och den i Grängesberg boende Mats G Bengtsson. Vadan och varthän undrade jag, som höll mig till texter av Olle Svensson, Nils Leijer och Werner Aspenström bland Västerbergslagens parnass.

Staffan Söderbloms dokumentation ligger förstås långt utanför skvallerjournalistikens domäner. Här är det nedslag i det som återfinns i Bengt Emils texter. Ändå finns här uppgifter som klarlägger Bengt Emils anseende i hembyn:

"Jag tog realen
i Grängesberg 1952. Året innan
bantade jag ner mig ordentligt för första gången
och kände det som ett stort framsteg.
Men jag glömmer inte vilka det var
som kallade mig för `gris`."

I samlingen En gång till från 2003 återkommer temat, där han skriver om Trind, men här försonligare och vänligare. Men den kollektiva blicken är förstås på den avvikande. Åsikter om vad han borde göra grasserar.
Musiken fanns hela tiden med. Han tog pianolektioner för kända mästare. Ändå var det väl närmast utstakat att han skulle ta över faderns handelsbod.

Att vara författare i Grangärdebygden var förmodligen inte det lättaste. Dan Anderssons skugga sträckte sig långt - och här gjorde Robert Linnerud en insats som kulturchef i Ludvika när han tillsammans med bl a Jan-Olof Schröder och Björn Jadling drog igång Dan Andersson-veckan 1989 och breddade verksamheten så att också andra litterära storheter i bygden rymdes.

Bengt Emils första alster var starkt inspirerade av Lars Englund; och det var i Lennart Fricks skrift Ultima nr 1 1958 första texten publicerades. Men de första samlingarna togs emot med minst sagt blandade känslor. Vad är poesi? Bengt Emil gav själv svar: "Poesi är konst - dvs utryck för liv - och därmed också någonting ständigt skiftande". Men den ensamme sökaren hade det inte alltid lätt. Det fanns tillfällen när Bengt Emil kände sig åtskilligt trängd.

Den typografiska utformningen vållade också en del besvär, inte minst har det tydligen gällt samlingen Gubbdrunkningar.

Tidigt i livet tog fågelstudierna tag i Bengt Emil och Söderbloms bok handlar till stor del om lidelsen för ornitologin. Erik Rosenberg i Örebro blev en auktoritet för inte bara entusiasterna i Saxdalen. Gnisslet i trastsången filtreras tydligen alltid bort om man inte befinner sig extremt nära fågeln.

I Författarnas litteraturhistoria del 1 skrev Johnson om Atterbom, som han tydligen känt stark frändskap med, för den heta sommaren 1975 drabbades Johnson tydligen av en sommardepression - och här tydligen funnit en sort lisa av Atterboms sjukbetraktelser. Liksom i musiken är det som inte hörs eller sägs det som styr en upplevelse. Här kan man tänka på en annan författare som jag vet Johnson uppskattade: Tage Aurell.

"Musiken? Vi talar om det mätbara, beskriver det beskrivbara, analyserar det som låter sig analyseras. Det viktigaste är det som alltid återstår …"

I Bengt Emils böcker finner man ofta tillbakablickar på förfädernas värv i den bygd, där självaste August Palm på sin tid varnades för att besöka under sina kampanjresor. Den ärligaste räfålingen påstods minst ha stulit en häst. Mäster Palm klarade sig bra och blev hembjuden till byns storbonde, som påstod sig aldrig hört en förnuftigare talare.

Nu nyss är ett öppet tidsrum, påstår Söderblom, där också döda får plats och i sinnet är uppdykande. Där finns de till synes ansiktslösa och horden av mumlare. De döda bär med sig det förflutna som kringströdda bouppteckningar.

En formulering att ta till sig är: "Dikten är alltid en annan än den som läsaren läser, tror sig läsa, gör till sin …"

Själv har jag borrat en del i Johnsons samlingar men hamnat ibland som i en ryssja. Därför stannar jag gärna vid de tydliga, för mig, texterna, som den erkänt Lars Englund-inspirerade dikten som Ragnar Oldberg 1959 refuserade i tidskriften Perspektiv. Detta trots att han gärna ville vara sådan att man inte hittade honom där man trodde att man ställt honom. Han låg inte för politik och tendensdiktning, inte heller som de jämnåriga barndomskamraterna för arbetarfrågan.

Men om fåglar brydde han sig. Och Sven Rosendahls natursyn gjorde han också till sin. Det var skärningspunkten mellan fåglarnas och människornas banor som fångade honom. (Jag tror inte att fågelintresset berodde av att han aldrig fick chansen i Saxdalens A-lag i bollsparkning?!)

Staffan Söderbloms närläsning i Nu nyss är ett gediget arbeta som öppnar för nya upptäckter i Bengt Emil Johnsons diktverk. Själv har jag njutit mest av hans samling Tal till folket från 1975. Och mest erinrar jag mig honom för att han drog igång Werner-teatern. Och att vi i Gagnef fick del av de fem uppsättningar som ensemblen presterade, där Aspenström stycke De lyckliga bröderna var pricken över i:et.

/Erik Yvell