Onsdag 11 februari 2015

Alternativ till Melodifestivalen - Minneskonsert över Björn J:Son Lindh från Berwaldhallen

På lördag kväll i Veckans föreställning i TV2 ges en minneskonsert över Björn J:son Lindh, som avled i december 2013. Den spelades in i Berwaldhallen förra året, och är en hyllning till en av våra mest älskade och mångsidiga musiker och kompositörer. De flesta av de musiker som spelat med honom, som t ex Staffan Scheja och Janne Schaffer. I många år har Leif Olsson samarbetat med Björn J:son Lindh i olika sammanhang. Han har medverkat med musik till flera av Leifs teateruppsättningar, men mest som musiker i deras program med Tranströmers dikter. Leif Olsson berättar om tiden med musikern och vännen Björn.



Vårt samarbete började för ca 20 år sedan på Läckö slott, då Björn gjorde musik till ett litet spel jag hade ordnat i Kungssalen. Vi talade länge med varandra då, om framtida samarbete, sedan dröjde det några år innan vi träffades igen. Jag bad honom göra musiken till Antensagan, en berättelse i diktform om sjön Anten, om sjöjungfrun Anta som trollbinder riddaren Gomer och lockar ner honom i djupet. Vi hade stor premiär i en överfylld Holmestad Kyrka, med Björns nykomponerade musik till min uppläsning. Dessutom visades på en stor säckvävsduk bilder från Anten, blandade med batikkonstnären Edna Cers målningar med motiv ur sagan. Björn blev så förälskad i sjöjungfrun Anta att han komponerade ett speciellt stycke om henne, som sedan finns inspelat. Och han beundrade Ednas konst. Vi repeterade mycket på plats inför detta stora verk. Han trivdes i Holmestad kyrka, där han givit flera konserter, med körer från trakten och där också Götenefödde basisten Bernt Andersson medverkat. Björn ville också gärna åka runt med mig på Kinnekulle, och vi såg fram emot att kunna göra en stor multikonsert i kalkstensbrottet. Vi gick runt där och provade akustik och åtkomlighet.



Några år senare började jag läsa Tomas Tranströmers dikter. Premiär för det programmet skedde i kyrkan i Lundsbrunn, tillsammans med den utmärkte Liszttolkaren Lars Hägglund, vid pianot. Naturligtvis frågar jag sedan Björn om han vill spela till dikterna, och det kom att bli ett helt otroligt samarbete som sedan varade ända till vårt sista gemensamma framträdande i Tromsö, i februari 2013. Då var Björn trött och märkt av sin sjukdom, men gav en helgjuten och vibrerande föreställning till diktprogrammet. Det programmet känns mycket gripande, nu i efterhand. eftersom det var vårt sista, men även då strömmade mina tårar, inte minst då Björn, tillsammans med sin hustru, Marie Nordenmalm, spelade Brusa högre lilla å, fyrhändigt på på pianot. Marie är organist i kyrkan i Nora, där de bodde och där Björn komponerade mycket i sin studio. Några oförglömliga minnen från Nora: vi gjorde program i kyrkan, bl a Förklädd Gud, som Marie dirigerade, och en stor Tranströmerafton, där Björn kunde blomma ut på både flöjt och piano, till min läsning, inför en hängiven hemmapublik. Noraborna var mycket stolta över att han fanns hos dem, och ofta verkade där. Björn var en av våra främsta flöjtister, men också en mycket mångsidig pianist, vilket inte många vet.

Jag minns åtskilliga turnéer i Sverige, alltifrån Karlshamn i söder till Östersund i norr. Under 8 år läste jag Tranströmer till hans musik, vilket började flera år innan 2011 då Tranströmer fick Nobelpriset. Kvällen innan Nobelpriset annonserades, gav vi programmet i Lidköping, en av våra mest minnesvärda stunder, eftersom det var för De hörselskadades riksförbund med teckentolkar och en varm atmosfär i biblioteket. Vi talade länge om det.

Våra utlandsturnéer omfattade intressanta platser av vilka några var nya för oss båda, t ex Färöarna och Island. Vid flera tillfällen var vi tre, med pianisten Lars Hägglund. Björn arrangerade musik för dem båda. Föreställningen i Torshavn, Färöarna, var den mest välorganiserade och välbesökta av alla. Där var vi tre, liksom i Bukarest och Reykjavik m fl platser. Jag skriver om våra turnéer och hans musik på Facebook : Resor med Björn J:son Lindh.



Björns musik i poesiprogrammet bestod av improvisationer på någon av hans tre flöjter, samt synth, eller tidigare kompositioner, ibland fragment av kompositioner, men alltid framförda med snille, smak och sensibilitet. Vi planerade allt i detalj, men sedan kom friheten i improvisationerna. Repetitionerna var höjdpunkterna, när vi satte ihop programmen. Jag talade om vilka dikter det gällde, olika för varje tillfälle, Björn satt med flöjten och sade, "Då kanske det här passar" ...eller " Jag kan komma in i slutet av dikten med det här..." etc-- eller "Vad säger du om spilopipa efter Balakirevs dröm...?" Jag unnar alla att någon gång få känna detta skapande, denna fusion av idéer och känslor, som gjorde att jag visste att programmet skulle bli en helhet, en succé. Ibland, när han besökte oss i Holmestad, satt vi i vårt kök, åt gott, och satte ihop programmet.

Flera av melodierna Björn spelade till dikterna finns med i minneskonserten i Berwaldhallen som jag var med om. Detta gjorde förstås min upplevelse av det programmet närmast smärtsam , stundtals. En stor smärta över att inte längre höra hans röst i telefon "Hej, det är Björn" . eller se honom försvinna djupt in i sina flöjtsolon och ge dikterna, mig och publiken vingar, eller veta att vi har nya konserter, nya äventyr framför oss. Han hade lovat skriva musik till en pjäs jag har arbetat med länge, och vi var på väg att spela in en CD med dikter och hans musik. Men framför allt att genom musiken så starkt känna saknaden efter en sann, god och lojal vän Men minneskonserten fick mig också att le, och bli varm. En enorm jublande glädje och tacksamhet att ha haft ynnesten att samverka med Björn, att genomströmmas av musik, och känna den trygghet som hans medverkan innebar. Men bakom varje Tranströmerdikt jag läser hör jag numera i mitt hjärta en vemodig spilopipa.