Onsdag 14 maj 2014

Öppet brev till Lidköpings förtroendevalda

Lidköpingssällskapets i Stockholm styrelse föreslår att Lidköpings kommunalpolitiker ansluter staden till de s.k. fristadskommunerna, som ger förföljda författare och andra kulturpersonligheter skydd och stöd.

Varför fristadskommun?

Under det senaste decenniet har hundratals journalister, författare och andra kulturpersonligheter fått sätta livet till i sin professionella yrkesutövning eller i sitt konstnärliga skapande. Hundratals journalister sitter varje år fängslade. Bevisligen förekommer det fysisk och psykisk tortyr och misshandel, trakasserierna tar sig även andra uttryck. Makthavarna känner sig hotade av det fria ordets inneboende kraft och den dokumentära bildens avslöjande av sanningen om allsköns förtryck. Grova övergrep sker i Ryssland, Turkiet, Iran, Afghanistan, Etiopien och Kina, för att nämna länder som systematiskt våldför sig på yttrande- och tryckfriheten. Denna tragiska, närmast konstanta situation, är ett sorgligt inslag i människors vardag världen över.

Det bestialiska mordet på Nils Horner, en av våra mest erfarna och uppskattade utrikeskorrespondenter, ligger nära i tiden. Nyligen släpptes journalisten Martin Scibbye och fotografen Johan Persson efter 348 dagar i ett etiopiskt fängelse. Dawit Isaak har sedan 23 september 2001 suttit i ett eritreanskt fängelse. I november i fjol tillfångatogs journalisten Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström i Syrien, men släpptes dessbättre i januari i år. Häromdagen skedde en ny dödsskjutning av en journalist i Afghanistan.

Kränkningarna av yttrande- och tryckfriheten tar sig även andra former; tidningar och förlag förbjuds, radiostationer stängs ned och censur existerar i åtskilliga länder. Det senaste flagranta övergreppet är den turkiske premiärministern Erdogans försök att kväsa användandet av Twitter och Youtube, vilket dessbättre underkändes av rättsväsendet. Alla minns vi fatwan, dödsdomen, som utdelades mot Salman Rushdie. Ordens och bildens dödgrävare finns i olika skepnader världen över.

Fristäder växer fram internationellt

Amnesty och andra sammanslutningar, inte minst av jorunalister, strävar på olika sätt att motverka trakasserierna. Sedan 1990-talet har det i Västeuropa och Nordamerika utvecklats ett system med så kallade fristäder, sedan år 2005 är dessa anslutna till paraplyorganet ICORN (International cities of refugee network). I Sverige finns åtta "fristäder", den första var Göteborg (1996) och Stockholm (1998). Statens kulturråd har i uppdrag att främja tillkomsten av fristadskommuner och stödja projekt med sådant innehåll.

Till kärnfrågorna i fristadssystemet hör att bereda förföljda författare och andra kulturpersonligheter en fristad under som regel högst två år. Dessa personer förväntas delta i det offentliga samtalet, om deras utsatthet inte omöjliggör det, exempelvis vid författaraftnar, framträdanden på bibliotek eller andra tribuner samt besök i skolor.

Ingen partiskiljande fråga

Fristadssystemet är höjt över den nationella, regionala och kommunala partipolitiken. Systemet handlar i grunden om skydd för individens okränkbara rätt till yttrande- och tryckfrihet, varje människas möjlighet att i ord och bild ge uttryck för sina tankar och åsikter.

Lidköpingssällskapet i Stockholm förordar

Lidköpingssällskapets i Stockholm styrelse följer med intresse stadens föredömliga utveckling inom olika politikområden, inte minst inom kultursektorn; nytt bibliotek och konsthall, museerna, musiklivet och gallerierna för att nämna några kulturyttringar under expansion.

Styrelsen anser emellertid att Lidköpings förtroendevalda skulle kunna tillföra kultursektorn i staden ytterligare en dimension; nämligen att öppna kulturlivet för en fristadsplats. Att kunna räkna Lidköping till raden av framsynta fristadskommuner vore både hedersamt och humanitärt progressivt. Detta skulle dessutom ligga helt i linje med de värderingar som ligger som fundament för stadens flyktingmottagande, inte minst när det gäller ensamkommande asylsökande barn och ungdomar.

De politiker som tvekar att engagera sig i fristadssystemet av ekonomiska skäl kan lugnas med att kostnaderna i ett större perspektiv är försumbara. Det handlar om en kommuns engagemang, inom ramen för ordinarie budgetar eller särskilda medelsreserver, bekosta kostnaden för bostad under högst två år samt bevilja ett månatligt stipendium till den förföljde för uppehället. Flyktingpolitik handlar ytterst om solidaritet, inte om pengar.

Den kulturpersonlighet som tas emot i en fristadskommun kan förväntas ge staden tillbaka värden som inte går att taxera i pengar.

Vad händer med den person som ges förmånen att tas emot i en fristadskommun, kan någon undra? Antingen söker hon eller han asyl, får arbets- och uppehållstillstånd eller återvänder till hemlandet, om detta över huvud taget är möjligt.

Lidköpingssällskapets i Stockholm styrelse