Fredag 28 mars 2014

Axel från Årnäs hjälte i Bender

Hur hade den svenska historien sett ut om inte Årnäspojken Axel Roos lyckats fly ur rysk fångenskap efter slaget vid Poltava och stått vid Karl XII:s sida när denne gång på gång höll på att dödas i kalabaliken i Bender? Kanske hade nöden i Sverige upphört lite tidigare, och de cirka 3000 karoliner som nu frös ihjäl på hemmarsch från det misslyckade kriget i Norge fått leva.

Carl Gustaf Roos var general och bodde i slutet av 1600-talet på Årnäs utanför Mariestad. Där växte sonen Axel upp och redan som 16-åring ansågs han mogen att delta i Karl XII:s stora krigsäventyr. Han var med i alla kungens stora krig och slogs vid Narva och Holovzin för att bli fången vid katastrofen vid Poltava 1709.

Dyr gäst

Men han flydde och anslöt till kungen som fått en tillflykt i Turkiet. Först som välkommen gäst, senare alltmer illa omtyckt eftersom turkarna fick stora kostnader som de insåg att Karl aldrig skulle kunna betala. Så en söndag förmiddag 1713, under själva högmässan påstås det, gick 8000 turkar till attack mot det svenska lägret vid Bender. Där var alla helt oförberedda och av de 1 500 soldater som skall ha funnits där var det bara en liten grupp som satte sig till motvärn med kungen i spetsen. För Karl kunde förstås inte ge sig frivilligt.

Under detta tumult var kungen gång på gång i fara och Axel Roos från Årnäs skall ha räddat hans liv tre gånger. Sista gången lär kungen ha sagt: - Roos, är det I som har frälst mig igen?

Kung Karl tog sig så småningom tillbaka till Sverige och startade ett meningslöst krig mot Norge som kostade ytterligare tusentals liv medan nöden ökade i ett redan utfattigt Sverige. Så visst kan man undra om hans återkomst var till nytta för riket.

Populär bok

Axel Roos var bara 29 år vid kalabaliken och fick ett framgångsrikt liv. Han slutade som generallöjtnant och landshövding i Älvsborgs län. Han skrev en berättelse om äventyret i Bender som gavs ut i flera upplagor och översattes till flera språk.

Den historien lästes inte minst av äventyrslystna pojkar som med blossande kinder drömde om att med värja eller pistol kunna frälsa rikets konung från mordiska turkars attacker. Att kungen inte skulle ha befunnit sig i minsta fara om han om han frestat så på turkarnas tålamod och krediter tänkte man förstås inte på.

Det gjorde man inte heller 1919 när man reste en ståtlig minnessten över hjälten i Gestad där han ligger begravd. En sten värdig en stor västgötsk hjälte.

/Hans Menzing