Måndag 18 november 2013

Skyll inte allt på älgen, DNA kan fria

Klövvilt påverkar vegetationen i landskapet genom sitt bete på träd, buskar och andra växter. Älgen är t.ex. beryktad för sin skadegörelse i ung tallskog. I områden med flera klövdjursarter har det hittills varit svårt att avgöra vilken art som betar vad och var, men nu finns ett DNA-test som ger svar på frågan. Om detta och om nya möjligheter att förstå de ekologiska och ekonomiska effekterna av bete berättar Ruth Nichols i en avhandling från SLU.

När älgar, kronvilt, rådjur och dovvilt betar lämnar de efter sig mycket små salivrester på växten. Ruth Nichols från SLU har i sitt doktorsarbete tagit fram DNA-tester som visar vilken art saliven kommer ifrån, och djurets kön. Detta ger fantastiska möjligheter att undersöka frågor som tidigare varit mycket svåra att studera.

I avhandlingen presenterar hon både nya metoder för DNA-analys och resultat från undersökningar i fält. I en av studierna, där viltet fick välja i en ”cafeteria” med tre olika trädslag på menyn, föredrog samtliga arter sälg framför både asp och tall. I ett naturligt bete hörde björk, sälg, asp och al till favoriterna.

Det har ofta antagits att älg och kronvilt uteslutande betar i trädens och buskarnas övre skikt, men analyser som Nichols gjort visar att detta antagande är felaktigt. Även älg och kronvilt betar från marken och uppåt. Studien visar också att rådjur betar grövre kvistar än vad man tidigare trott.

En av avhandlingens slutsatser är att betesskador i till exempel ungskog inte helt och hållet kan skyllas på en enstaka djurart i områden där flera klövdjursarter förekommer.

Pressmeddelande från: SLU