Fredagen den 24 maj 2013

Gurli Hertzman-Ericson - läst 110 år efter debuten

Tidigt stötte jag borgerliga romaner ifrån mig. Arbetarlitteratur var det som gällde. Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson fanns där som vägvisare och verkställare.

När jag nu, efter 40 år, läser Gurli Hertzman-Ericson inser jag att nyanserna i mitt synsätt på samhället förvisso blivit annorlunda om jag också läst om andra samhällsklasser än min egen. Jag hade erbjudits chansen att vidga mitt seende redan 1973, då jag vid en stipendieutdelning kom att sitta intill en annan stipendiat, Li Hertzman-Ericson, som av mitt idiom utläste att jag kom från Dalarna. Hon berättade om sin farmor, som hade fäbodstuga i Södra Tansbodarna och att hon själv tillbringat många barndomssomrar vid fäboden.

Redan 1911 hade Gurli besökt fäboden tillsammans med Karl Erik Forsslund, och halvannat årtionde senare köpte hon där ett fäbodställe. Ett urval kåserier, Från fäbodvallen, har utgivits av Tansens bualag.

Hennes produktion består bl a av 18 romaner och sex novellsamlingar. Visst kände jag mig en smula brydd när sondottern Li nämnde namnet på farmodern och jag inte läst en enda rad av henne. Nu har jag och fil dr Gunnel Furuland tillsammans med Hans Malmsten bestämt oss för att presentera Gurli Hertzman-Ericson under sensommaren.

Anledningen är också att jag föreslagit Mockfjärds hembygdsförening att göra en insamling till en liten skylt att fästa vid sockeln till författarinnans gravsten på Mockfjärds kyrkogård. Tidigare, den 19 maj 1999 kl 19, fäste hembygdsföreningen upp en skylt vid knutbrädet till nuvarande färgaffär i Mockfjärd, ty här fanns tidigare ett café och Birger Vikström hade "en söndag lång som en binnikemask" suttit där medan hans huggarkompis tagit Björbo-expressen in till Falun för att stärka sina inälvor på något café i Falun som tillhandahöll starkare drycker än dem mejerierna i länet framställde. Skylten, som erinrar om detta, kostade hembygdsföreningen på sin höjd utlägget för fyra kullriga skruvar.

Gurli Hertzman-Ericson växte upp i ett köpmanshus i Göteborg. Hon tänkte sig en bana på teatern. Men en teckningslärarinna uppmuntrade henne så hon hamnade en kort tid på målarskola hos Georg Pauli. Rätt snart insåg hon dock sin begränsning och satsade i stället på språkstudier i Cambridge.

Av en händelse fann hon ett häfte med titeln Historietter av en ung man med namn Hjalmar Söderberg. Här fann hon tändvätskan till sitt eget skrivande.

Barbro Alving, Bang, skrev 1944 om Gurlis författarskap, där hon framhöll att konststudierna inte varit förgäves. Hennes bildskapande texter kunde likna målningar: "Sommaren var kort som en låt på en näverlur".

Trots sin borgerliga uppväxt, insåg hon vikten av att lära av folket. Som kvinnosakskvinna höll hon bl a i ett redaktörskap för Rösträtt för kvinnor. Gunnel Furuland kommer att beröra hennes sociala engagemang vid hembygdsgården i Mockfjärd den 28 juli.

Anledningen till att jag själv började läsa Gurlis romaner var inte bara okunskapen om henne försommaren 1973 utan också uppgifter om hennes sista roman, Blå duett (1953), som en tidigare stins i Mockfjärd lämnat mig uppgifter om. Detta i samband med att vi gjort ett program om den humoristiske ådalsförfattaren Erik Nyhlén. Stinsen menade att det fanns en levande förlaga bakom romanen.

Ändå begynte jag läsningen med den roman längst bort i tiden som fanns på närliggande bibliotek, titeln var Eva (1927). Ja hon målade verkligen i sina oerhört detaljerade skildringar av denna kvinnas liv, som inte var det lyckligaste trots en ekonomiskt trygg stockholmstillvaro. Det slog mig att de detaljrika beskrivningarna kanske hade fog för sig i stumfilmens tidevarv och när TV ännu existerade som utopi.

Blå duett, blev däremot en stor upplevelse. Om svenska författare som efter kriget deltagit i internationella brigader i Europa hade jag läst texter av såväl Mauritz Edström som Birger Vikström. Här är nedslagsplatsen Paris, dit konstnärsnaturen Arne sökt sig och där stöter samman med socialisten Gizèle, som på dagarna är drejerska. Efter ingånget äktenskap kommer paret till Stockholm, där Arne sköter affärskorrespondensen med franska företag. Han stöter sig med chefen och romanen slutar i en fäbodstuga, som mycket väl kan ha legat i Mockfjärds grannskap. Arne försörjer familjen på skogsarbete, där skildringen från själva arbetet inte är så övertygande; däremot är kojmiljön och de andra arbetarnas tankar och drömmar vederhäftiga.

För sin exakthet och tidstrohet vill jag också nämna läsupplevelserna av romanerna Vårt dagliga bröd (1949) och Hjälteglorian (1950). Karl Danielsson från Dorotea vill i Vårt dagliga bröd få det drägligare än fadern. Han är snabb i räkning och blir bodknodd, kommer sen till Stockholm som orderupptagare och slutar med egen firma. Ändå ifrågasätter han efter en hemresa till byn, om han verkligen uppnått det han sökt. Hjälteglorian, är en roman där glorian hastigt faller på sned. Det är en skildring om skuld och längtan efter att rättfärdiga en handling, som kunnat innebära "hjältens" död. Intressant är att här också bildandet av staten Israel tas upp. Vi som fått leva längre än Gurli Hertzman-Ericson har erfarit det utrikesminister Sten Andersson sa en gång till mig vid ett samtal i FH i Säter: "Herrens folk har blivit ett herrefolk!"

I Deras hjärtan skola brinna (1945) berättas om Katie Bremer, lungsjuk, gift med en tyskvänlig militär som bedrar henne. Äktenskapet bryts, hon är aktiv i en hjälporganisation. En konstkritiker försöker förföra henne men hon faller i stället i armarna på en norsk motståndsman, som det visar sig vara gift. En samtida insidesskildring som berör.

Mest har ändå Viktor Kant, chaufför (1938) berört mig. Avstamp sker i Lekebergsåsen i Närke, där resandefolk förekommer i romanen precis som i Jeremias i Tröstlösas visa om Tattare-Emma. Viktor är yngst i en brödraskara på åtta. Han ryms inte på trakten utan söker sin utkomst i Stockholm trots att han gärna önskat stanna i hembygden som bonde. Han avancerar som taxichaufför och blir småningom privatchaufför åt en uppkomling vars livsverk rasar och han försvinner ur registren sedan han mönstrat på en båt. Viktor Kant är en vek person, som mycket funderar över brott, skuld och straff. Själv blir han ordentligt misshandlad och vårdas länge på sjukhus efter ett taxirån. Kampen mellan land och stad går också igen i hans misslyckade äktenskap.

Upplagemässigt nådde Gurli störst framgång med bonderomanen Av jord är du kommen (1935), i Fibs billighetsupplaga (1951) gavs den ut i 60 tusen ex. Miljön kunde mycket väl vara i trakterna av Mockfjärd. Den påminner till viss del om Sven Edvin Saljes tidiga romaner. Här knakar äktenskap, löpska blickar slängs efter grannens hustru, ett rått överfall ändar i död; förtal, kärlek, misstro och en bygd i förvandling. Melodram, men sådant förekommer än i våra dagar. Porträttet av den viljestarka men också sturska Jonna följer en långt efter läsningen.

En hand i min (1943) är en naken skildring av en familjefar och hans ensamhet, när han säger emot och tycker firman han arbetar för är för tyskvänlig, avskedas han. En svensk tiger ju …

Effektivast i dramaturgin är nog den roman som Gurli Hertzman-Ericson slog igenom med (1923), Huset med vindskuporna. Här kommer jag att tänka på August Strindbergs Ett drömspel, Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare och rentav Nils Parlings Huset som var en ljuddosa. Tog man bort ytterväggen som på ett dockskåp och kunde se därin skådar man rätt olika karaktärer. Här är mycket drömmar som går i kvav, mycken längtan som aldrig finner fäste. Längst kanske man minns porträttet av konstnären som en gång var upphöjd men som nu fastnat i färgskalans mysterium, och dennes hustru som bländande vacker aldrig får de roller hon tycker sig ha förtjänat. Alla vandrar runt i ensamhetens glasbubblor sökande efter den identitet de aldrig lyckas finna.

Efter 40 år tog jag äntligen itu med att läsa åtta, nio av Gurli Hertzman-Ericsons romaner och en av hennes novellsamlingar. Skada att jag inte gjorde det tidigare under de år jag läste bok efter bok av vårt lands stora arbetarförfattare. Om så varit hade det vidgat min syn på det svenska samhällets utveckling, där olika vinklar kunnat falla in för att skapa största möjliga lycka åt största möjliga antal …

Erik Yvell