Söndagen den 9 september 2012

Bygdevandring i Hällekis

Kinnekulle Hembygdsförening bjöd på årets sista bygdevandring lördagen den 8 september, starten skedde vid Folkets Hus och det var omkring 100 personer som anslöts sig. Vandringsledare Christer Johansson berättade om Alunbruket som startade 1774 och höll på i ca 100 år, alungruvan låg där nuvarande motionsspår finns vid Hönsäters slott. Efter alunbruket startades cementtillverkningen av Skånska Cement AB, verksamheten upphörde 1979. Under cementfabrikens år byggdes brukssamhället Hällekis upp. Skånska Cement AB var inte bara arbetsgivare, de byggde också upp den samhällsservice som behövs för att få arbetskraft och få människor att stanna på orten.

Vandringen fortsatta ner mot småbåtshamnen, det berättades om Hällekis första och enda bordell som fanns i Öbergs gamla båt . Utmed Sjövägen fortsatte vandringen förbi Björkudden, huset byggdes till överingenjör Gunnar Öberg, det vedertagna namnet för Gunnar var "Långe-Karl". Många hus i Hällekis har fått namn efter de personer som bott i husen, tex. Emils och Widells som passerades under vandringen, husen byggdes 1907 som förmansbostäder, byggnadskostnaden var då 2250 kronor. Bakom Emils låg tidigare det gamla Tegelbruket. Som bränsle i Tegelbruket användes alunskiffer och högen nere vid badplatsen är det rödfyr som blivit resterna efter bränningen.



Solstugan byggdes 1903 som sommarstuga åt Gunnar Öbergs svärmor. Huset Sjövik som byggdes 1933 och där bodde läkare Widell. Ulla Odh som var med på vandringen berättade att hon som 14-åring var barnflicka åt fyra barn och tjänade då 30 kr per månad.

Taborförsamlingen hade sin lokal utmed Sjövägen, idag är huset ombyggt och är bostadshus. Stellan Hallén från Hällekis berättade många barndomsminnen under vandringen och fick igång många goda skratt. Nöjesutbudet för ungdomarna var inte så stort i samhället förr i tiden och till Taborförsamlingens lokal letade sig tonårskillarna för att skoja med töserna. Ett och annat tjuvnyp gavs till töserna, det blev höga skrik i lokalen vilket roade killarna. Polisen Gunnar Engeby som gick under namnet "Spader" var också medlem i församlingen. Spaders son meddelade killarna i Hällekis när det inte var läge att besöka lokalen då Spader var där.

Vid utloppet av Sjörås ån stannade vandringsledaren till och det berättades om Forsholms Slott som tidigare legat där, redan under 1300-talet nämns slottet. När reningsverket byggdes på 1970-talet så fann man murrester. Lämningar av slottet fanns kvar ännu i början av 1800-talet. Åren 1761 och 1762 skall sten ha tagits därifrån vid uppförandet av korsbyggnaden till Forshems kyrka.

Radhusen byggdes av Skånska Cement AB, syftet vara att ge unga par en bostad till en låg kostnad med ett sparande till ett egnahem. Hyran var 38 kr per månad av dessa avsattes 12 kr/månad till sparade. Idag bor mest ungdomar i radhusen och husen går under namnet "Snôrlängan".

Vandringen fortsatte förbi Sjörås kvarn, redan på 1300-talet fanns den första kvarnen på plats, vid översvämningen år 1510 spolades kvarnen ut i ån. En ny kvarn upprättades och denna var närmast avsedd som husbehovskvarn för Hönsäter, men beskattades dock som tullkvarn. Ibörjan av 1930-talet lades kvarnen ner och år 1983 rev kommunen de kvarvarande resterna.

Upp mot banvaktarstugan och förbi den tidigare Konsums filialen fortsatte vandringen. Det såldes pilsner illegalt i butiken, rallare från järnvägsbygget gick bakvägen för att handla, handlare Lindblom uppmanade rallarna att gå in genom huvudentrén för att ingen skulle fatta misstankar. Dock fick polisman Spader" kännedom om trafiken och gjorde ett besök hos handlaren. Handlaren och "Spader" var vänner så det blev troligtvis ingen efterräkning.
Om skomakare Hilmer Johansson "Kocko" berättades många historier och den oordning han hade i sitt skomakeri.

Trots att vandringen inte var mer än två kilometer tog det några timmar att ta sig runt då det fanns mycket att berätta om hus och människor. De anekdoter och historier som under vandringen berättades gav byggnaderna en själ och man fick en bild av ett samhälle i nu och dåtid.

Text: Lena Brodin
Bild: Freddie Wendin