Torsdagen den 31 maj 2012

Stramt; kvardröjt; riktande

Per Helge & Sture Meijer
Landskapelser
Rallarros

Om Per Helges debutsamling Träffpunkter skrev jag i Mariestads-Tidningen 1974. Jag framhöll att den visade på "ett engagemang och en språklig flyhiinthet som ger fingervisningar om aff bakom orden döljer sig ett ämne till en stor forfattare".

Sällan har jag väl haft så rätt. Nu har hans elfte samling dikter utkommit och det i samarbete med konstnären Sture Meijer. Båda har genom åren visat ett stort intresse for de närliggande miljöerna och dröjt i sina uttryck vid människans plats i landskapet. I debutsamlingen var Per Helge mera episk; då hörde dikterna hemma i den miljö han befann sig, i det decennium när han och Bengt Berg och en rad andra radikala unga kulturarbetare for omkring och propagerade mot kalhyggen och gifter i skogs- och lantbruk.

I "Landskapelser" är uttrycket stramt, återhållet. Varje ord fär en mening, båir i sig en riktning. Ibland kommer texterna mycket att likna aforismer med en ibland otydlig knorr, som ändå finns dfu. De nåira och vardagliga synintrycken, ett ljusgenomslag i en skog, några reflexer i blad och barr gestaltar sig till något välbekant, som lyfter fram en ny innebörd.

Själv har jag ibland återvänt till skogar där jag högg massaved i min tidiga ungdom. Minnen gömda djupt inne i skallen stiger fram och jag ser mig själv som en tunn blåsblusforsedd trädftillare, röjare eller plantsättare. "Ett nästan tömt ackord", skriver Per Helge. Nu fär det glömda ett nytt anslag.

Han kostar också på sig ett rim, som gör att alla kan se de kvarglömda, övergivna tingen, här en stol diir en gang någon satt och nu har vintern just passerat och stolen står där kvardröjd.
"Glest sitad genom dangen: eftermiddagssol Hiir står en trasig, väderfaren campingstol"

Det triviala har i Per Helges diktning alltid lyfts fram som något betydelsefullt. Också hans senaste samling dikter verkar som en själens väckarklocka. Alldeles niira oss fär gätan nya vinklar. Ibland rent av sin lösning.

Erik Yvell