Vargen från St. Sigfrids kloster

Här följer ännu en gammal sägen från Husaby som jag träffade på, återberättad till modern och levande svenska, en dramatisk berättelse om svartsjuka, list och ett oväntat fångstbyte. I skärningspunkten mellan helig tro och jordisk kärlek växer ett triangeldrama fram som slutar med både skam och förvisning ut i skogens mörker.

Vid foten av Kinnekulle låg kungsgården Husaby, som den nydöpte och nitiske Olof Skötkonung förvandlade till kyrka och säte för Skara stifts förste biskop, den kraftfulle tysken Thurgot. Strax intill växte S:t Sigfrids kloster (?) fram. Där undervisade munkarna unga män från bygden för att skicka ut dem som förkunnare till trakter där hednagudarna ännu dyrkades, öppet eller i lönndom. När biskopen och missionsskolan senare flyttade till Skara, blev några munkar kvar i Husaby som församlingens medhjälpare. Fram till reformationen fanns munkar kvar på platsen, men mot slutet av denna tid slarvade somliga med tukten och föll för frestelser som de helst tystade ned. Från den tiden berättas följande händelse.

I byn Essgärdet, inte långt från klostret, bodde bonden Östen med sin unga, vackra hustru och sitt tjänstefolk. Östen var en välbärgad man och en god kristen, varför munkarna ofta gästade hans gård. Medan munkarna uppskattade gårdens feta stekar och starka öl, prisade det goda husfolket deras brinnande omsorg om själarna. Östen och hans drängar brukade den kalkrika jorden men drog ibland ut på jakt i bergets djupa skogar. Om våren brukade befolkningen dessutom samfällt ge sig ut i skogen för att skrämma bort rovdjuren innan boskapen släpptes på bete.

Bland munkarna fanns broder Gunnar, en ung och stolt man med blixtrande blick som kommit till klostret som pojke från ett främmande land. När Östen gift sig greps Gunnar av ett glödande intresse för att tala med den nya husmodern om det heliga, vilket även hon uppskattade. Till en början såg ingen något ont i detta, men snart viskades det i byn att Gunnars besök alltid tycktes äga rum när Östen inte var hemma. Bonden hörde ryktena men älskade sin hustru, litade på Gunnars heder och brydde sig inte om skvallret.

En sen vårkväll, när apel- och körsbärsträden stod i full blom och doften låg tung över nejden, återvände Östen hem från åkern. Han fick syn på sin hustru som satt i dungen med utsikt mot klostermurarna, djupt förlorad i trånande tankar åt det hållet. Då gick sanningen gick upp för honom, och fylld av svartsjuka och vrede över det svikna äktenskapslöftet gick han dyster mot gården.

Utanför gården låg de stora vargnäten som byarna använde vid skallgång. Efter en stunds mörk begrundan lade Östen upp en slug plan för natten. Han meddelade sina drängar att de genast nästa morgon skulle dra ut i skogen för att jaga en varg som setts till i närheten.

Följande natt vaknade Östen av att hustrun tassade ur sängen och lämnade rummet. Han klev upp och följde efter på avstånd, dolts av nattmörkret. När han närmade sig trappan hörde han dämpade röster inifrån huset. I samma stund svängde en gestalt i munkkåpa ut ur huset och försvann snabbt i gryningen. Utan att röja sig vände Östen om, gick in och sa till sin hustru med ett märkligt, konstlat leende.
– Kom ut och se på gården, det ska nog roa dig, all vår möda har burit frukt, sade han.

Lätt om hjärtat följde hustrun med ut på gårdsplanen. Då ekade glada skrin från vägen – byborna kom bärande på ett stort vargnät. Mitt i nätet, hoprullat och slingrande sig som en orm, kämpade en fångad gestalt.
– Slit av linorna! ropade Östen.

Husfruns hjärta började bulta vilt. Under de tunga maskorna dök broder Gunnar upp, svettig och smutsig efter en kort och häftig kamp, lik den vildmarkens varg man trott sig fånga. Gryningsljuset föll över gårdsplanen medan Gunnar stod där framför dem med flammande ögon. Östen grep sin hustru hårt i handleden och tvingade henne att titta på den snöpta gestalten.

– Gå till din håla, din lede varg, sade Östen med dånande stämma. Och akta dig för att komma i min åsyn igen, då går det dig som bergets övriga vilddjur.
Han vände sig sedan mot den skälvande kvinnan:
– Gå du till skogens stigmän, de passar dig bäst till sällskap. Min jord ska du aldrig mer trampa på.

På ett tecken från Östen drevs munken i väg mot klostret, medan andra med hånfulla ord jagade kvinnan ut i skogens mörker. Ingen på den orten såg vare sig munken Gunnar eller den trolösa hustrun mer. Men nästa morgon fick den uppgående solen se två vandrare lämna Husaby socken bakom sig, med raska steg på väg söderut mot broder Gunnars fädernesland.

Munkhistorien har berättats på olika sätt

Sägnen finns bevarad i flera olika varianter. I en av dem upptäcker bonden munken inne i stugan och kör ut honom. När munken hals över huvud försöker undkomma den förargade bonden fastnar han i det uppspända vargnätet runt gården.

Där ska han, som det uttrycks i sägnen, ha blivit ”vederbörligen trakterad” – en formulering som sannolikt innebär att han fick sig en ordentlig omgång stryk. Till slut lyckades munken komma loss och fly för sitt liv, men tvingades lämna munkkåpan efter sig.

Enligt traditionen ska kåpan sedan ha sparats och under lång tid funnits inlåst i ett skåp i Husaby kyrka, tillsammans med ytterligare två kåpor som uppgavs vara kor- eller munkkåpor.

Den gamla munkhistorien roade även en kung

Som en avslutande kuriositet kan nämnas att kung Karl XI sägs ha roat sig mycket åt denna berättelse. Under sommaren 1691 vistades han på Höjentorps kungsgård, som vid denna tid fungerade som en kunglig bas i samband med mönstringen och inspektionen av Västgöta regemente.

Regementet använde Eggby ängar, öster om Skara, som sin huvudsakliga mötes- och exercisplats från 1689 till 1745 för att sen flytta över till Axevalla hed. Platsens närhet till Höjentorp var en av anledningarna till att den kom att få denna betydelse. Kung Karl XI vistades ofta på Höjentorp och kunde därifrån följa och inspektera truppernas övningar.

När mönstringen av Västgöta regemente var avslutad gjorde Karl XI tillsammans med Rutger von Ascheberg, kungens förtrogne och högste militäre rådgivare, en avstickare till Husaby. Där besökte de bland annat Olof Skötkonungs grav och källan. Det var vid detta besök som Karl XI ska ha fått höra den välkända munkhistorien återberättas – en berättelse som enligt traditionen roade kungen ofantligt mycket.