Ett fruset ögonblick i Falkängen – Anna Karlsson Roth och hönorna

"Anna Karlsson Roth matar hönor i Falkängen" – den korta bildtexten är allt vi har att gå på. Det är ett fragment av en svunnen verklighet. Vem var hon egentligen, och var i det gamla Falkängen stod detta lilla hönshus, om det ens var ett sådant? Utifrån kvinnans klädsel rör det sig sannolikt om det tidiga 1900-talet, en epok då industriarbetet vid Kinnekulle tog fart på allvar. Vardagslivet präglades av en enkelhet där självhushållning med bl.a höns var ett vanligt inslag för att säkra mat på bordet.

Spåren som försvinner i arkiven

I Kinnekulle Hembygdsförenings bygdearkiv finns många av de familjer som en gång bodde i Falkängshusen dokumenterade. Listan är inte komplett, och där lyser namnet Anna Karlsson Roth med sin frånvaro.

Frågorna hopar sig kring om hon är en av dem som fallit mellan stolarna i arkivets rullor, om hon över huvud taget bodde i Falkängen, eller om det ens är där som hon kastar ut kornen till sina höns. Det är detaljer som historien har dragit en tystnadens slöja över, och som vi förmodligen aldrig kommer att få svar på.

Arbetarklassen som byggde Hällekis

Anna försvinner i historiens dimma, precis som de flesta av de tusentals människor som genom åren har bott, brukat och levt sina liv i Falkängen. Ibland dyker de upp som skuggor ur det förgångna – en bleknande bild i ett album eller som ett namn i något dokument. Det som en gång fyllde deras dagar – de tysta sorgerna, de enkla glädjeämnena och de strävsamma vardagsbestyren – ligger nu dolt bakom historiens stängda dörrar.

Men även om individerna glöms bort, utgjorde de den strävsamma arbetarklass som lade den faktiska grunden till det Hällekis vi känner till idag. De flesta av dem som bodde i Falkängen arbetade troligen på cementfabriken, som var samhällets hjärta och motor. Deras slit vid fabriken var omistligt, och deras insatser förtjänar att hållas levande i minnet hos dem som bor och verkar på orten idag.

En tidskapsel som väcker eftertanke

Bilden av kvinnan med hönorna förblir ett eko från en annan tid. Den ger oss inga ledtrådar till var det lilla uthuset en gång låg, men den fungerar som en äkta tidskapsel.

Det är bara ett fotografi, men det förmår väcka liv i de stora frågorna om de människoöden som en gång formade Falkängen. Det blir en stillsam påminnelse om hur mycket som går förlorat när generationer avlöser varandra, minnen bleknar och gamla byggnader till slut rivs för att ge plats åt det nya. Till sist återstår bara fotografierna och de minnen som fortfarande lever kvar hos dem som en gång bodde i Falkängen.

Några personliga minnen från Falkängen

Jag har i tidigare artiklar skrivit om mina minnen från barndomsåren i Falkängen. Ju mer tiden går, desto fler händelser och små episoder tycks dock stiga fram ur minnenas arkiv. Det är märkligt hur dofter, platser eller en enstaka tanke plötsligt kan väcka liv i sådant man trodde var bortglömt.

Därför fortsätter jag att skriva ner de minnen som dyker upp, inte bara för att bevara dem utan också för att försöka förmedla hur det faktiskt var att växa upp i Falkängen under 1960-talet – en tid då vardagen såg annorlunda ut, barnens värld var större än man kunde ana och fantasin ofta var den viktigaste leksaken.

Här följer några av de minnen som helt plötsligt gjorde sig påminda och som förtjänar att berättas innan de åter sjunker tillbaka i minnets gömmor.

Självhushållning och odlingar

På den tiden – alltså under min barndom på 1960-talet – var självhushållning inte längre den självklara grunden för livet, utan snarare ett sätt att komplettera det man köpte i affären. Många av dagens stora, välansade gräsmattor i området var då fyllda av potatisland, jordgubbsland och grönsaksodlingar. Under krigsåren tvingades familjer bli mer självförsörjande. Min far har berättat hur de drygade ut matransonerna genom att föda upp kaniner, grisar och höns. Även fisket var avgörande för att få maten att räcka till under de knappa åren.

Livet i Falkängen präglades av säsongernas rytm och vardagens bestyr. Jag minns fortfarande det skärande ljudet från den stora vedklingan – ett ljud som ofta ekade mellan husen när vedklamparna sågades till för att passa i vedspisar och kakelugnar. Veden staplades sedan prydligt mellan uthusen, eller i vedbodar.

Sommarens hemliga ritualer

Sommaren var barnens tid, en årstid som låg som ett skimrande löfte över Falkängen. Vi drog fram mellan husen som små skuggor, ivriga och solbrända, och länsade områdets sötbärsträd och äppelträd med en självklarhet som bara barn kan bära.

Alla visste att jordgubbslanden var förbjuden mark – odlaren höll så gott som alltid ett vakande öga på landet, så ingen vågade sig dit för att palla. Men frestelsen var ibland större än förståndet. Man smög dit i tysthet, böjde sig snabbt ner och kröp under nätet – landen var ofta täckta med nät för att skydda jordgubbarna från fåglar – ryckte åt sig några stora, mogna gubbar och var sedan beredd att fly hals över huvud om någon vuxen råkade få syn på en. Det blev sommarens hemliga ritual, återkommande och alltid lika kittlande.

När hösten nalkades tog hand om det man hade odlat under sommaren på de små odlingslotterna i Falkängen. Västeråsgurkor lades in i stora kar eller Höganäskrukor tillsammans med salt, alun, krondill samt sötbär- och vinbärsblad, för att sedan förvaras svalt i källare eller på vindar, gurkorna räckte oftast hela vintern.

Rabarber och gräslök växte i överflöd, och att bryta av en stjälk rabarber för att doppa den i strösocker var för oss barn det ultimata godiset: enkelt, gratis, lättåtkomligt, syrligt och alldeles perfekt.

Jag kom just att tänka på ett annat godis vi ofta åt förr: äggula och strösocker som vispats ihop. Det var sött och lent, med den där alldeles speciella smaken som bara uppstår när man vispar tills det blir riktigt ljust och fluffigt. Jag undrar om det var något lokalt, eller om det var mer utbrett?

Potatis på nästan varje tallrik

Potatisen hämtades direkt från landet till middagen, och när skörden var slut köpte vi hem stora säckar potatis inför vintern, som sen förvarades i potatisbingar källaren – någon jordkällare fanns nämligen inte i Falkängen. Potatis var basfödan nummer ett och ingick i nästan varje middag, med få undantag.

Ibland kunde man få spaghetti, men ris minns jag inte att vi åt; det var något man bara använde när det var dags för gröt.

Trots att vi bodde så tätt och alla var väl bekanta med varandra, har jag reflekterat över en märklig frånvaro: såvitt jag minns så anordnades det aldrig några stora kalas eller gårdsfester. Man kunde slinka in hos varandra på en kopp kaffe eller sitta en stund i bersån, men gemenskapen tycktes för det mesta stanna inom familjens ramar. Det är en gåta varför den sociala samvaron aldrig tog sig uttryck i större sammanhang, trots den nära grannkontakten.

Surströmming – en prövning för en sexåring

Det enda minnet jag har av en lite större sammankomst är från den gången då jag, tillsammans med en kompis, hans familj och några andra, samlades till en surströmmingsskiva. Gästerna höll sig på respektfullt avstånd från Falkängshusen – en försiktighetsåtgärd vars anledning jag snart förstod.

Det var min första kontakt med både doften och kombinationen av surströmming, rödlök, tunnbröd och mandelpotatis. Någon kulinarisk favorit blev det verkligen inte för min del. Jag minns hur jag försökte stoppa i mig lite av denna märkliga rätt – som för många är en delikatess – bara för att visa att jag vågade - och innerligt hoppades att jag skulle överleva prövningen.

När fryshuset brann

Ett annat minne är när det som i dag kallas bagarstugan brann, någon gång i mitten av 1960-talet. På den tiden var byggnaden inte bagarstuga utan fryshus, där ortens invånare hade sina frysfack. Frysboxar och frysskåp var fortfarande ganska ovanliga i hemmen, så fryshuset var en viktig plats för många.

Eftersom vi bodde alldeles i närheten var jag och en kamrat snabbt på plats när vi upptäckte branden. Vi var bara omkring sex år gamla, men såg naturligtvis ingen anledning till att låta vår ringa ålder stå i vägen för en viktig insats. Vi ville hjälpa till att släcka elden – och helst göra det så snabbt som möjligt.

På vänster sida av vägen från Falkängsgatan mot fryshuset, precis vid korsningen, fanns brandbekämpningsutrustning uppsatt. Utrustningen var kanske inte direkt toppmodern, men där fanns åtminstone en hink och en handpump. Vi tog hinken och sprang över till gårdspumpen på andra sidan vägen, fyllde den med vatten och gav oss iväg mot branden. Med andra ord hade vi på några minuter utsett oss själva till två mycket unga brandmän.

Men vår karriär inom brandkåren blev kortvarig. När Cementas egen brandkår kom till platsen för att bekämpa elden blev vi vänligt, men bestämt, avvisade. De riktiga brandmännen verkade uppenbarligen inte ha förstått vilken förstärkning de hade fått.

Lite molokna fick vi dra oss tillbaka och nöja oss med att på behörigt avstånd följa hur de vuxna skötte släckningsarbetet. Vår insats blev alltså mest att bära en hink vatten en kort sträcka – men för två sexåringar kändes det som ett ganska viktigt uppdrag.

Fryshuset byggdes aldrig upp igen. Byggnaden renoverades däremot och kom senare att användas som garage. Det var en både spännande och lite skrämmande upplevelse för två små grabbar. Och även om vi inte lyckades släcka särskilt mycket den där dagen, fick vi åtminstone med oss ett minne som har hållit betydligt längre än elden.

En barndom som inte längre finns

Som jag skrivit många gånger tidigare känner jag en djup tacksamhet över att ha fått tillbringa mina barndomsår i Falkängen. En friare och mer bekymmerslös uppväxt är svår att ens föreställa sig i dag. För oss barn var Falkängen en hel värld att upptäcka, där varje dag fylldes av äventyr, lekar i naturen och en trygg gemenskap.

När jag ser tillbaka känns det nästan som att minnas ett annat liv – ett avlägset, gyllene kapitel från ett Sverige som på många sätt inte längre finns kvar. För den som växer upp i dag är det nog svårt att riktigt förstå den frihet som präglade vår barndom, en frihet som gjorde varje dag till ett nytt litet äventyr.

Besök gärna Kinnekulle Hembygdsförenings webbsida

– en skattkista fylld med historiska fotografier och fascinerande berättelser från Kinnekullebygden. Låt dig inspireras av bygdens rika arv och ta del av människorna, miljöerna och minnena som format området genom tiderna.