SÖNDAG 23 AUGUSTI 2026
På denna karta från 1845 finns tre ankare utsatta i Sjöråsviken, vilka troligtvis markerar hamnar eller ankringsplatser. Det ankare som ligger längst till vänster motsvarar Hönsäters hamn, och det till höger är sannolikt Frihetens hamn. Däremot är det oklart vad ankaret söder om Tjärholmarna – som på kartan benämns Stora och Lilla Kärkholmen – avser
Därför fanns det två hamnar i Sjöråsviken
Det kan vid första anblicken verka märkligt att det under mitten av 1800-talet fram till sekelskiftet fanns två hamnar i Sjöråsviken – Frihetens hamn vid Kroks udde och Hönsäters hamn. Hamnarna fyllde dock olika funktioner och kompletterade varandra i en tid då sjöfarten var den viktigaste transportvägen för både människor och gods.
Den Hönsäters hamn som fanns vid denna tid ska inte förväxlas med den hamnanläggning som senare byggdes ut i samband med cementfabrikens etablering. Den äldre hamnen låg på i stort sett samma plats som dagens hamn, men att anläggningen då var betydligt enklare och mindre utbyggd. Under de följande årtiondena byggdes hamnen successivt om och anpassades efter industrins växande behov.
Strax intill hamnen låg torpet Wiksnäs, vars invånare ofta arbetade som fiskare, lotsar eller medhjälpare vid hamn- och sjöfartsverksamheten. Den nära anknytningen till hamnen präglade torpets historia under lång tid. När cementfabriken startade 1892 blev Wiksnäs dess närmaste granne och torpet kom att ligga kvar intill fabriken i omkring fyra decennier innan stugan slutligen revs år 1929.
Mycket talar för att Hönsäters hamn anlades när Hönsäters alunbruk etablerades år 1768. Samtidigt är det sannolikt att platsen redan dessförinnan hade en enklare hamn eller landningsplats, men några bevarade uppgifter om dess utseende eller konstruktion har inte kunnat påträffas.
Bruket behövde en egen utskeppningshamn för sina produkter och en plats där råvaror och andra förnödenheter kunde tas emot sjövägen. Hamnen utvecklades sannolikt till en ren industrihamn där alun, kalk och andra bruksprodukter skeppades ut, samtidigt som råvaror och andra förnödenheter togs emot. Även tegel och andra produkter från Hönsäters tegelbruk exporterades troligen via hamnen. Tegelbruket var verksamt från mitten av 1850-talet och flera årtionden framåt, vilket gör det sannolikt att hamnen fungerade som den naturliga utskeppningsplatsen för dess produktion.
Sjötransporterna var av avgörande betydelse för bruken runt Vänern. Innan järnvägsnätet byggdes ut under slutet av 1800-talet var sjöfarten den snabbaste och mest effektiva transportvägen för tunga laster. Hönsäters hamn spelade därför en central roll för godstransporterna från bruket.
När alunbruket lades ned 1873 tog kalkindustrin successivt över som den dominerande verksamheten. På Häradskartan från 1877–1882 finns en smalspårig industrijärnväg markerad mellan Hönsäters kalkbruk i Bredängen och hamnen, vilket visar hur kalken transporterades direkt ner till utskeppningsplatsen.
På Häradskartan från 1877-82 syns den lilla järnvägen från kalkstensbrottet i Bredängen ner till Wiksnäs och Hönsäters hamn, som på den tiden även hade en pir ut från hamnen - Karta från Lantmäteriet
När cementfabriken började anläggas genomfördes en omfattande ombyggnad av Hönsäters hamn åren 1888–1889. Den äldre brukshamnen moderniserades och anpassades för att kunna hantera cementindustrins växande transportbehov. När fabriken stod färdig 1892 hade hamnen fått en ny och viktig roll som utskeppningsplats för den snabbt växande industrin. Under mitten av 1930-talet genomfördes ytterligare en omfattande ombyggnad av hamnen, en förändring som sannolikt lade grunden till den hamnanläggning som i stora drag finns kvar än i dag.
Att det fanns två hamnar i Sjöråsviken under mitten av 1800-talet var ingen tillfällighet. Hönsäters hamn var brukets egen industrihamn, avsedd för utskeppning av tunga industriprodukter och mottagning av råvaror.
Frihetens hamn vid Kroks udde hade en annan funktion än Hönsäters hamn. Den användes främst av mindre verksamheter och enskilda näringsidkare i bygden, som där kunde lasta och lossa varor utan att vara beroende av brukets hamnanläggning.
I en tidningsartikel från 1887 beskrivs Frihetens hamn även som "Folkets hamn". Benämningen syftade på att bönder och andra ortsbor tidigare hade nekats att använda Hönsäters hamn. Genom Frihetens hamn fick de i stället tillgång till en hamn som stod öppen för alla och som ingen kunde förbjuda dem att använda.
Tillsammans bildade de båda hamnarna ett väl fungerande transportsystem som speglar den avgörande roll Vänern spelade för Kinnekulles näringsliv långt innan järnvägen tog över merparten av godstransporterna. De kompletterade varandra och gjorde det möjligt för såväl den växande industrin som den lokala handeln att använda sjöfarten efter sina skilda behov. Medan Frihetens hamn upphörde som utskeppningsplats redan i slutet av 1800-talet har Hönsäters hamn fortsatt att utvecklas in i modern tid. I dag finns visserligen farhågor om att dess långa epok som handelshamn kan ha nått vägs ände, men i Sjöråsvikens månghundraåriga industrihistoria vet man aldrig vad framtiden har att erbjuda.
