Apehuset på Kinnekulle: Den glömda föregångaren till dagens utsiktstorn

När jag nyligen studerade en gammal karta över Medelplana socken, Brunstop nr1, Laga delning, Medelplana sockenskog – daterad till år 1740 – dök en närmast bortglömd detalj upp. Mitt bland de handritade konturerna framträder formen av det som med stor sannolikhet är det allra första “utsiktstornet” på berget: Mariehus, eller som byggnaden snart kom att kallas i folkmun – Apehuset. Det är en markering jag aldrig tidigare sett på någon annan karta, och just därför blir den så fascinerande: ett tidigt vittnesmål om en byggnad som i dag nästan fallit ur det kollektiva minnet, men som en gång var ett tydligt landmärke på Kinnekulles höjdplatå.

Det finns inga säkra uppgifter om den exakta placeringen av Apehuset på Kinnekulles topp, men enligt uppgifter på Kinnekulle Hembygdsförenings webbplats låg byggnaden ett par hundra meter sydväst om dagens utsiktstorn, kanske inte långt ifrån där dagens vindskydd ligger. Från denna position var det möjligt att få en storslagen vy över både Vänern och Kållandsö.

Under 1700-talet såg landskapet på Högkullen annorlunda ut än idag; det var inte täckt av tät barrskog utan bestod av ett mer öppet, lövpräglat landskap med stora partier av hedmark. Denna öppna terräng i kombination med den strategiska placeringen sydväst om nuvarande torn gör det mycket sannolikt att Apehuset var uppfört just här, med den bästa utsikten över det omgivande Vänerlandskapet.

Kanske var det så här Apehuset såg ut - Fiktiv AI-genererad bild (Google Gemini)

I dag är Kinnekulles topp synonymt med det ikoniska utsiktstornet, det första byggdes redan 1892, men redan 150 år tidigare fanns här en byggnad som väckte både beundran och förundran. Berättelsen om Mariehus är inte bara historien om ett försvunnet lusthus, utan också ett fascinerande möte mellan 1700-talets adel och lokalbefolkningens rättframma världsbild.

Ett lusthus för societeten

Under 1730-talet beslöt sig Maria Catharina von Nackreij, dåvarande ägarinna av Hjälmsäter, att förändra toppen av Kinnekulle. Den plats som under århundraden tjänat som en strategisk punkt för vårdkasar – ljussignaler för att varna om fara – skulle nu få en ny och betydligt mer njutningsfull funktion.

Von Nackreij lät uppföra ett lusthus som en exklusiv viloplats för sig själv och sin umgängeskrets. Från denna punkt kunde societeten ostört betrakta den storslagna utsikten över Vänern och den omgivande Kinnekullebygden. Lusthuset utgjorde den perfekta scenen för en stunds livliga samtal, där ämnena kanske pendlade mellan världens förgänglighet och den högborgerliga världens invecklade angelägenheter. När dagens utflykt led mot sitt slut och den sista koppen te druckits, lämnade sällskapet den fridfulla utsiktsplatsen för att återvända mot godset.

Varför "Apehuset"?

Officiellt döptes byggnaden till Mariehus, hedrande sin upphovskvinna. Men lokalbefolkningen döpte snabbt om skapelsen till Apehuset.

Namnet var en spydig kommentar till tidens klasskillnader. För 1700-talets bönder var adelns nya fritidsintresse – att sitta sysslolösa i ett hus på en bergstopp för att bara ”titta” – något djupt främmande och fåfängt. När lokalbefolkningen betraktade det finare folkets tillgjorda manér, eleganta gester och stela konversationer i lusthuset, tolkades beteendet som att de satt där uppe och ”apade sig”.

En kortvarig existens

Konstruktionen av Mariehus var lika säregen som dess historia. Byggnaden var åttkantig, helt öppen – utan dörrar eller fönster – och inredd med enklare vilobänkar. Det var snarare en dekorativ paviljong än ett torn i modern mening. Byggnadens öde blev dessvärre kortvarigt. Natten före påskdagen 1741 drog en våldsam storm in över Skaraborg. Det lilla, dörrlösa lusthuset på det kala berget stod inte pall mot naturkrafterna; det lyftes bokstavligen från marken, slogs i spillror och försvann ur historien lika snabbt som det kommit dit.

En historisk kuriositet

Apehuset återuppbyggdes aldrig, och länge var dess historia närmast bortglömd och betraktad som en dimmig skröna snarare än ett historiskt faktum. Kartan utgör dock ett av de få konkreta bevis på att Kinnekulles tradition som utsiktsplats sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än vad många tror.

Idag minns vi Apehuset som en märklig men charmig del av Kinnekulles förflutna, och som den historiska föregångaren till det ståtliga utsiktstorn som än idag kröner vårt älskade berg.

Kartan från 1740 finns att ladda ner här!