Från Hellekis AB till Cementa: En tidslinje över fabrikens milstolpar

Under drygt hundra år var cementfabriken i Hällekis inte bara en industri – den var själva pulsen i samhället vid foten av Kinnekulle. Det som började som en vision hos en enskild adelsman på 1870-talet växte till att bli en av Sveriges modernaste industrianläggningar, en plats där bergets råvaror förvandlades till den cement som bokstavligen byggde det moderna Sverige.

Historien om fabriken är en berättelse om teknisk pionjäranda, från de första experimenten med alunskiffer till installationen av Sveriges första roterugnar. Men det är också en djupt mänsklig historia om ett brukssamhälle där företaget tog hand om allt från vaggan till graven. Att bo i Hällekis var under lång tid synonymt med att leva i skuggan av fabrikens skorstenar – ibland i ett bokstavligt grått eller rött damm, men alltid med en stark känsla av yrkesstolthet och gemenskap.

När den sista ugnen slocknade 1979 markerade det slutet på en epok, men spåren i landskapet och de berättelser som lever kvar vittnar om en tid då Hällekis var ett industriellt centrum av nationell betydelse.

Följande tidslinje är ett försök att sammanställa de uppgifter jag har kunnat hitta, och den gör därför inte anspråk på att vara heltäckande – vissa händelser kan saknas eller vara ofullständigt dokumenterade. Den har bland annat sammanställts med stöd av Arthur Anderssons dokument "Hellekis cementfabrik", som bevaras hos Kinnekulle Hembygdsförening. Tidslinjen belyser fabrikens resa: från de första trevande stegen vid Hönsäters hamn till dess glansdagar som exportör av världsrykte, och slutligen dess roll som fundamentet för det samhälle vi ser idag.

Tidslinje: Cementindustrin i Hällekis (1873–1979)

1873: Kammarherre Carl Skiöldebrand bildar Hellekis Aktiebolag. Syftet är att idka jordbruk samt tillverka kalk, rödfärg, alun och cement, samt bedriva stenhuggeri.

1882: Skiöldebrand avlider och planerna på fabriken läggs tillfälligt på is på grund av ekonomiska utmaningar.

1890: Friherre Carl Klingspor på Råbäck går in som storägare i Hellekis AB. Hans kapitalinsats möjliggör att planerna på cementfabriken äntligen kan förverkligas och att bygget startar året därpå.

1890: Dr Carl Nyström får besök av Julius Frosell (direktör vid en norsk cementfabrik), som ser Hönsäter som en idealisk plats för cementtillverkning.

1891: Avtal träffas om att bygga en fabrik med kapacitet för 10 000 ton cement per år. Metoden som används är "torrmetoden" där eldning sker med alunskiffer.

1892: Fabriken tas i drift. Axel Stenbeck anställs som förvaltare och Otto Hillfors som driftsledare.

1896: Ingenjör Hillfors metod för att tillverka palltegel (av kalk och alunskiffer) igångsätts. Samma år når cementproduktionen den planerade nivån på 10 000 ton.

1898: Fabriken går över till att elda med stenkol istället för alunskiffer. Skiftarbete (12-timmarspass) införs.

1904: Hellekis Cementfabriks AB bildas. För att kunna finansiera fabrikens snabba expansion bryts cementtillverkningen ut ur moderbolaget Hellekis AB och blir ett självständigt dotterbolag under namnet Hellekis Cementfabriks Aktiebolag.

1906–1907: Man beslutar att installera roterugnar, de första i sitt slag i Sverige. Kapaciteten ökar till ca 42 500 ton per år.

1908: Hela anläggningen elektrifieras i samband med en större ombyggnad.

1912: Tillverkningen av palltegel läggs ner på grund av begränsad tillgång på råvara.

1913: Skånska Cement tar över. Det självständiga bolaget Hellekis Cementfabriks AB och moderbolaget Hellekis AB (med jordbruk och stenhuggeri) köps upp av Skånska Cementaktiebolaget. Verksamheten i Hällekis byter namn till Skånska Cementaktiebolaget, Hellekis förvaltning.

1928: Nils Danielsen tillträder som disponent och platschef. Han blir drivande i fabrikens stora modernisering och uppförandet av mönsterjordbruket vid bolagets gårdar.

1932 & 1936: Två nya 95 meter långa roterugnar tas i drift. Man går nu över till "våtmetoden". Kapaciteten ökar till ca 200 000 ton per år.

1938: Hönsäters hamn byggs ut och fördjupas. Detta möjliggör export med större fartyg och effektiv import av bränsle via Vänern.

1943 – Sebastian Tham efterträder Nils Danielsen som disponent

1947: En ny truckväg byggs mellan kalkstensbrottet och fabriken. De gamla stenvagnarna på järnvägsspår ersätts av stora truckar (Euclid).

1951–1952: Fabriken byggs om för att återgå till "torrmetoden" (Lepol-systemet) för att spara bränsle. Den första moderna Lepol-ugnen tas i bruk i september 1952.

1952: En slamkvarn byggs om till cementkvarn och den första Lepolugnen (ugn 3) tas i bruk.

1953: Ett nytt krossverk påbörjas (klart 1955). För att möta energibehovet anläggs en oljetankanläggning för 6 000 kbm tjock eldningsolja nära fabriken.

1953–1954: Järnvägen breddas till normalspår. Bansträckan genom Hällekis byggs om från smalspår efter krav från Skånska Cementaktiebolaget. Detta eliminerar behovet av omlastning och möjliggör storskalig leverans av löscement med tåg direkt till kunder i hela landet.

1954: Den sista renodlade kalkbränningen vid anläggningen upphör. Beslut tas om att utöka med ytterligare en ugn.

1955: Två nya oljecisterner på vardera 12 000 kbm anläggs i det närliggande sandstensbrottet. Råkvarn 4 tas i drift.

1956: Ugn 4 (Lepolugn) tas i bruk, vilket kräver utbyggnad av ugnshuset. En ny Krupp-kvarn (cementkvarn) och råkvarn 5 startas. Den nya kontorsbyggnaden står klar.

1958: För att säkerställa stentillgången byggs två tunnlar under landsvägen mot Medelplana. Samtidigt får råkvarnshuset en egen skorsten för att minska dammningen.

1959: En ny reparationsverkstad för maskinparken byggs i kalkstensbrottet.

1961: Cementkvarn I och II förses med dammfilter. Ett kallgarage byggs i brottet.

1962: Klinkeruttagen får särskild avdamningsanordning.

1965: Fabriken når sin historiska produktionstopp med 629 000 ton cementklinker.

1966 – Olof Rosenqvist efterträder Sebastian Tham som disponent

1966–1968: Stora miljöinvesteringar görs: Elektrofilter installeras (1966), avdamning vid cementverket färdigställs (1967) och slangfilter samt elfilter för ugn 3 och 4 installeras (1968).

1968: Projekteringen för en flyttning av landsvägen mellan Hällekis och Medelplana påbörjas. Syftet är att dra om vägen för att möjliggöra en betydande utvidgning av kalkstensbrottet (Rödstensbrottet) och skapa en sammanhängande brytyta. Den nya vägen tas i bruk 1970?.

1968 – Två tyska Faun-truckar på 45 ton köps in från Gullhögen

1969: Namnbyte till Cementa. Efter 56 år under Skånska Cements flagg byter koncernen officiellt namn till Cementa AB. Det är först nu som fabriken formellt får namnet Cementa, vilket den bär fram till nedläggningen.

1973–1974: Oljekrisen tvingar fram hårda energieffektiviseringar. Fabriken når sin högsta tekniska automatiseringsgrad.

1975: Bolaget separeras från jorden. Skara stiftsnämnd köper jordbruksegendomarna, vilket avslutar 102 år av gemensam drift mellan säteriet och fabriken.

1978–1979: Beslut om nedläggning tas på grund av vikande marknad.

1979: Produktionen upphör och fabriken börjar monteras ner.

2004: Hällekis Bruksmuseum invigs som visar epoken då cementfabriken dominerade bygden