SÖNDAG 19 APRIL 2026

När polarfararen Andrée grävde på Kinnekulle

Den som följer den branta stigen upp mot utsiktstornet på Kinnekulles norra sida kan, strax till vänster om leden, ana spåren av en gammal utgrävning. Man får dock titta noggrant, för det är först vid en närmare blick som terrängen avslöjar tecken på mänsklig påverkan. Det är lätt att gå förbi utan att reflektera, men platsen rymmer en historia som få känner till. I augusti 1895 befann sig polarfararen Salomon August Andrée exakt på denna plats. Men vad var det egentligen som lockade Andrée till just denna punkt på berget?

En resa som aldrig gick dit den skulle

Andrée hade enligt uppgift semester och planerade att resa till Bergslagen. Dit kom han aldrig. Mycket tyder i stället på att han styrde stegen mot Kinnekulle, och att resan hade ett mer personligt motiv än vad som framgick utåt. Författarinnan Gurli Linder, gift med språkforskaren Nils Linder, var djupt förälskad i Andrée. Deras relation var omgärdad av diskretion, och det är inte svårt att föreställa sig att både dimridåer och medvetna villospår lades ut inför ett möte som inte fick väcka uppmärksamhet.

Ett bevarat brev från Gurli Linder till Andrée nämner hans ”regerande på Kinnekulle”, en formulering som antyder att hon själv var närvarande när utgrävningen genomfördes. Brevet har blivit en av de viktigaste pusselbitarna i försöken att förstå vad som egentligen hände dessa augustidagar.

Ett av få skriftliga spår: Geologen Holms vittnesmål från 1901

Det enda samtida skriftliga belägget för Andrées utgrävning finns i ett geologiskt arbete om Kinnekulle från år 1901. Där beskriver geologen Gerhard Holm i några få men betydelsefulla rader vad Andrée faktiskt gjorde på Kinnekulle.

Diabasbäddens kontakt med underliggande skiffern har kunnat iakttas endast på ett ställe, nämligen strax invid Kullatorp, där öfveringenjören S A André för några år sedan själf gjorde en inschaktning vid diabasväggens fot just i ändamål att blottlägga nämnda kontakt. Själfa kontaktytan hvilken ännu är synlig på en sträcka af 3 till 4 meter, är mycket jämn och bestämd samt sammanfaller med en skiktyta hos skiffern. Invid kontakten är denna något tunnskiffrigare och även något ljusare än vanligt, diabasen åter är dels något än eljest, dels ock något starkare förklyftad. Kontaktytan ligger 276,4 m ö h.

Jakten på en vulkan

Det mest sannolika skälet till Andrées arbete på platsen var en geologisk fråga som länge fascinerat forskare: var Kinnekulle en gammal vulkan? Genom att frilägga kontakten mellan den vulkaniska diabasen och den underliggande lerskiffern kunde man slå fast att så inte var fallet. Men Andrée var ingen geolog, och hans närvaro väcker därför fler frågor än den besvarar.

Det är känt att en salva svartkrut avfyrades vid utgrävningen och att arbetare från bruket deltog, möjligen även någon från stenhuggeriet i Råbäck. Mycket talar för att geologen Gerard de Geer var på plats den 17 augusti 1895. Om så var fallet var det han som bidrog med den vetenskapliga kompetensen och pekade ut var sprängningen borde göras.

Vem betalade – och varför?

Beställaren av utgrävningen är inte med säkerhet identifierad, men flera indicier pekar mot Carl Klingspor, dåvarande ägare av Råbäck. Klingspor var en drivande kraft bakom turismen på Kinnekulle under slutet av 1800-talet. Han lät bygga både utsiktstorn och turisthotell, och tog entréavgift av besökare som ville njuta av panoramat från bergets topp. Trots att 25 öre var en ansenlig summa lockades tusentals människor varje år.

Med tanke på att utgrävningen låg alldeles intill stigen som ledde från Råbäck upp till utsiktstornet är det inte osannolikt att den var tänkt som ännu en sevärdhet. En geologisk sensation, presenterad av ingen mindre än den berömde Andrée, hade kunnat bli ett dragplåster för nyfikna turister.

En attraktion som aldrig blev av

Men historien tog en annan vändning. När Andrée försvann under sin polarexpedition och aldrig återvände i triumf försvann också intresset för hans arbete på Kinnekulle. Utgrävningen föll i glömska, och det som kanske var tänkt som en framtida turistattraktion blev i stället ett tyst minne i skogen.

I dag ligger spåren kvar, nästan osynliga för den som inte vet vad som hänt. Men berättelsen om Andrée, Gurli Linder och den märkliga utgrävningen ger platsen en ny dimension. Kanske var det just detta Carl Klingspor en gång föreställde sig – att Kinnekulle skulle bli en plats där natur, vetenskap och mänskliga öden möts.

En historia i skuggorna av knapphändiga källor

Det finns berättelser som nästan försvinner innan de ens hunnit bli historia. Andrées märkliga utgrävning på Kinnekulle är en sådan. De bevarade uppgifterna är få, spridda och ibland motsägelsefulla. Bara några rader i ett geologiskt arbete, ett brev med en tvetydig formulering och ett par muntliga traditioner har överlevt tidens gång. Resten består av indicier, antaganden och försiktiga tolkningar. Ändå är det just dessa fragment som gör historien så fascinerande. De öppnar för frågor snarare än svar, för möjligheter snarare än slutsatser. Och någonstans i mötet mellan det dokumenterade och det tänkbara växer bilden fram av en augustidag 1895, då en av Sveriges mest omtalade äventyrare stod på Kinnekulles norra sida – av skäl som ingen med säkerhet kan förklara.

De som väckte Andrées utgrävning till liv igen

Det var två eldsjälar, Bertil Ström och Bengt-Erik Askerlund, som på sin fritid tog sig an uppgiften att förstå historien bakom den gåtfulla utgrävningen på Kinnekulle. Under fyra års efterforskningar letade de i arkiv, brev och äldre dokument för att hitta ledtrådar om vad som egentligen hade hänt på platsen.


Den 4 augusti år 2000 samlades en grupp entusiaster vid utgrävningen, utrustade med spadar, spett och hinkar. Tillsammans rensade de bort stenblock och nedrasad jord för att åter ge platsen det utseende den en gång haft. I samband med arbetet sattes också en informationsskylt upp, så att fler skulle få del av den historia som länge legat dold i skuggan av Kinnekulles branter.