Dammsugaren: Ett nödvändigt ont med egen vilja och dåligt humör

Det finns inget hushållsredskap som kan framkalla så mycket ilska som en dammsugare. Den står där i sitt alldeles för lilla städskåp och väntar på att få sabotera ens dag. Varje gång man försöker plocka ut den lyckas man riva ner halva inredningen – som om dammsugaren tänkte: ”Om jag ska ut, då ska ALLT ut.”

När man väl fått ut monstret börjar nästa kapitel i denna tragedi. Dammsugaren rullar alltid åt fel håll, som om den har en inbyggd GPS inställd på katastrof och ren ondska. Sladden slingrar sig runt allt som om den försöker vinna pris för ”Årets mest irriterande boaorm”, och fastnar i varenda möbel den kommer i närheten av. Själva dammsugaren lyckas dessutom hugga tag i allt från mattkanter till bordsben och drar gärna med sig en blomkruka eller två, bara för att markera sin närvaro.

Har man dessutom svårt att ta sig fram utan käpp förvandlas städningen till en fullskalig, potentiellt livsfarlig hinderbana. Det blir en frustrerande uppvisning i osynkroniserad slalom, där käppen och dammsugarsladden verkar ha ingått en pakt om att konstant söka närkontakt. Inom loppet av några sekunder har de lyckats fläta ihop sig i en omöjlig knut runt benen, som om dammsugaren aktivt försöker fälla sin förare.

Det hela påminner mest om att försöka utföra precisionsarbete med en motsträvig anakonda samtidigt som man försöker hålla balansen i ett möblerat minfält. Och när man väl försöker navigera mellan möblerna känns det som att delta i ett städ-OS där grenarna är "välta allt i din väg", "snubbla med stil" och "tappa humöret på under 30 sekunder". Dammsugaren beter sig som en trotsig tonåring med hjul – den vägrar följa instruktioner, kör rakt in i hinder och verkar ha som mål att sabotera varje möbel den ser. Man själv? En frustrerad deltagare i en hinderbana designad av någon med sadistisk humor.

Kort sagt: dammsugaren är den enda maskin i hemmet som både hjälper till och samtidigt gör sitt yttersta för att förstöra allt i sin väg – som en överentusiastisk städassistent med noll konsekvenstänk. Det är fullständigt omöjligt att känna något annat än ren och skär avsky för denna vedervärdiga apparat, som varje gång tycks vara fast besluten att bevisa att den är mer fiende än hjälpmedel. I själva verket är den inte ett redskap över huvud taget, utan en hjulförsedd antagonist vars främsta talang är att ge dig en illusion av kontroll – bara för att i nästa sekund metodiskt rasera både hemmet, humöret och den lilla gnutta hopp du hade kvar om en fridfull städupplevelse.

Nästa vecka är man tillbaka, lika förutsägbart som alltid. Man öppnar dörren till städskåpet och där står den, dammsugaren, och ser nöjd ut. Den har redan räknat in segern. Den vet att den kommer få förstöra ännu en halvtimme av ens liv, och den njuter av det.