LÖRDAG 14 MARS 2026

Linnés Wästgötaresa 1746: Dagarna på Kinnekulle

Under sin Wästgöta-Resa år 1746 tillbringade Carl von Linné flera dagar på Kinnekulle, där han noggrant utforskade landskapet och dokumenterade sina intryck. Även om hans främsta fokus alltid var botaniken, beskrev han också geologi, kulturmiljöer och sådant i omgivningen som han fann särskilt anmärkningsvärt. Det var nämligen här på Kinnekulle som Linné gjorde sin berömda beskrivning av bergets olika lager (sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och trapp), vilket var banbrytande för den tidiga geologin.

På Kinnekulle vistades han i sällskap med sin främsta assistent Erik Gustaf Lidbeck som var en engagerad student som under resans gång fungerade som Linnés sekreterare och amanuens. Hans huvudsakliga uppgift var att föra noggranna protokoll över alla iakttagelser och fynd som gjordes längs vägen. Lidbeck gjorde senare en framstående akademisk karriär och blev professor vid Lunds universitet, där han även lade grunden till stadens botaniska trädgård.

Med på resan var även Johan Svensson Lidholm som medverkade som lokal ledsagare och teknisk expert vid besöket på Kinnekulle. Som volontär vid fortifikationen hade han de kunskaper inom mätteknik och geometri som krävdes för att kartlägga bergets säregna struktur. Det var Lidholm som utförde de precisa mätningarna och tecknade Kinnekulles geologiska profil och anses vara en av de första geologiska tvärsnittsteckningarna i världen och som sedermera publicerades i Linnés reseskildring.

Linné bodde under resan inte på gästgivaregårdar, utan togs i regel emot av traktens ståndspersoner, han befann sig på och omkring Kinnekulle i fyra dagar i juni 1746, med följande ungefärliga resrutt:

• 19 juni: Ankomst till Kinnekulle från Mariestad, besök i bl.a Årnäs, Forshem, Gössäter Medelplana, Västerplana. Övernattning troligtvis på Hellekis säteri.
• 20 juni: Fortsatta studier på berget främst västra sidan. Övernattning i Medelplana kanske hos kyrkoherden Nils Synnerberg i Medelplana prästgård
• 21 juni: Utforskar östra sidan av berget. Kleva kyrka blev vårt nattkvarter står det i boken.
• 22 juni: Besökte Brattefors, Husaby och Källby för att sen avresa från Kinnekullebygden mot Lidköping.

Nedan följer en moderniserad och fritt återgiven skildring av Linnés intryck från hans vistelse på Kinnekulle, berättad som om han själv återgav dem – men i ett nutida språkbruk. Framställningen bygger på delar av hans anteckningar, men tonvikten ligger inte på de många växter han beskriver, utan på hans iakttagelser av landskapet, miljön och de kulturhistoriska miljöer han mötte.

Mina ödmjuka iakttagelser över Kinnekulles beskaffenhet

När jag blickar tillbaka på dagarna vid Kinnekulle, slår det mig att få platser i vårt rike är så märkvärdiga. Berget reser sig inte som en vanlig topp, utan som en jättelik trappa med vida avsatser där hela socknar får plats. Här ligger åkrar, ängar och lummiga lövskogar staplade på varandra, åtskilda av lodräta klippväggar – "klefvor" – som liknar murarna på de stoltaste slott.

Från Aranäs till Forshem

Min resa började vid Årnäs säteri där det forna slottet Aranäs en gång stod i all sin prakt, ett gammalt kungasäte vid Vänerns strand, på Olof Skottkonungs tid, syns nu bara tysta ruiner. Det sägs att greve Magnus Gabriel de la Gardie lät föra bort mycket av stenen till sitt Läckö. Naturen har dock tagit vid där historien bleknat; vägen dit kantas av de mest praktfulla alléer av al, så sköna att jag knappt sett deras like i Sverige.

När vi nådde Forshems kyrka slogs jag av att hela byggnaden är rest av kvadersten. På kyrkogården vilar bönderna under vackert uthuggna stenhällar, hämtade direkt från bergets inre.

Resan runt berget

Vår väg tog sin början vid Gössäter på den nordöstra sidan, där berget sluttar mindre brant. Vi följde norra sidan förbi de ståtliga sätesgårdarna Hönsäter och Hellekis, innan vi drog oss söderut längs den västra kleven vid Medelplana och Västerplana kyrkor. Efter att ha tagit oss ända upp till den högsta kullen, bar det av ner mot Russäter och slutligen längs den östra landsvägen mot Österplana, Kleva och Husaby.

Kinnekulle – ett naturens arkitektoniska under

Kinnekulle hör utan tvekan till de mest märkvärdiga platserna i vårt rike, inte bara för sitt läge vid Vänerns strand utan för sin egenartade gestaltning. Berget reser sig inte som en ensam topp, utan som ett byggnadsverk skapat av naturens egen hand – uppbyggt i våningar, som en väldig trappa med breda avsatser där både åkrar, ängar och hela byar ryms.

Dessa terrasser är inte blott nakna stenplan; de är klädda i blommande marker, bördig jord och lummiga lövskogar som breder ut sig i mjuka band runt bergets kropp. För den som studerar naturens ordning är det särskilt märkvärdigt att varje avsats bär sin egen bergart, lagd i fullkomligt horisontella skikt, som om de vore lagda av en mästare med största noggrannhet.

Mellan dessa nivåer faller berget brant ner i lodräta väggar – klefvor – som liknar murarna på de stoltaste slott. Här framträder Kinnekulles byggnad tydligast: de strama, raka lagren av sten, de mjuka ängarna ovanpå, och de djupa skogarna som fyller mellanrummen.

Genom Lidbecks iakttagelser och Lidholms noggranna avmätningar framträder nu bergets uppbyggnad klarare än någonsin. Det är som om själva naturen låtit oss ana hur detta märkliga berg en gång formats, från dess blommande sluttningar till de hårda, horisontella stenlagren som bär upp allt ovanför.

Även om jag i mina anteckningar kallade platsen för den märkvärdigaste i riket, har eftervärlden gett den ett namn som sannerligen passar dess natur: Det blommande berget.

Elden i skogen och ruinernas blomster

Kring Gössäter fann vi många kalkugnar djupt inne i skogen. De var sinnrikt anlagda i backsluttningar för att man lätt skulle kunna bära in veden. Där låg kalkstenen uppstaplad som jättelika käglor, åtta alnar höga, tätade med en blandning av mylla och kalk. Det är ett fascinerande skådespel att se stenen skifta färg; först blåaktig i hettan, för att efter tre dygns brännande bli helt gul.

Livet på Hellekis och de frusna valnötterna

Vi drog vidare mot Hellekis, som ligger så ljuvligt på en sluttning ner mot Vänern. Här porlar klart vatten ner från klipporna och fuktar de bördiga lundarna. Bland allt det vackra såg jag dock spår av naturens stränghet; de stora valnötsträden som en gång prydde trädgården såg nu ut som förvuxna buskar. Den hårda vintern 1740 hade tagit deras stammar och bevisat att valnöten inte trivs vilt här, trots vad folk säger. I djurgården intill fick jag också se flockar av dovhjortar som rörde sig lätt mellan träden.

Bergets skatter och folkets slit

När jag red utmed vägen mellan Medelplana och Västerplana kyrka lade jag märke till fem stora stenflisor som stod uppradade på västra sidan av vägen, nästan som en mur. De påminde om gamla gravstenar. Den första av dem var störst – ungefär en och en halv meter hög och drygt tre meter bred.

På den östra sidan av denna största sten var årtalet 1589 inhugget, tillsammans med tre vapensköldar. Den sydligaste kände jag igen som Trolle-släktens vapen, den i mitten som Posse-släktens, men den nordligaste var mig obekant. Den hade två märkliga, tandade kilformade figurer som jag inte kunde identifiera.

Vid Västerplana ser man tydligt hur kyrkan och den omgivande muren är sprungna ur själva marken. De är byggda av samma röda kalksten som fälten runtom vilar på, som om landskapet långsamt lyft fram sitt eget byggnadsmaterial. Jag studerade stenbrotten. Arbetet där är märkligt: först skrapas den röda myllan undan, sedan blottläggs flisan. Den vita stenen anses bäst, eftersom den röda suger åt sig fukt vid oväder, medan den gröna får en sällsam, djup färg när regnet faller.

Det smärtade mig dock att se hur bönderna försummar sina åkrar för stenens skull. De gräver upp sina finaste ängar och lämnar efter sig skräp och gropar. Det vore bättre om yrkesmän fick sköta detta, så att marken kunde återställas och gräset åter få växa till föda åt boskapen. På tal om djur så lider hästarna här svårt av spatt; stora knölar på benen som tycks gå i arv. Man borde sannerligen förbjuda avel på sådana sjuka djur!

Mot Husaby och de sista spåren

Innan vi lämnade trakten besökte vi Brattefors, ett vattenfall som tog andan ur mig. Berget där liknar runda pelare som står tätt tillsammans, slipade av vågorna under de årtusenden då vattnet stod högre. Det finns en grotta bakom fallet där man kan sitta helt torr mitt i dånet från vattnet.

Från kyrkan i Husaby har man en härlig utsikt över det öppna landet i söder och bara ett par bösskott väster om kyrkan, fann vi ruinerna efter en gammal biskopsborg. Murarna stod där ännu, tio famnar breda och nästan lika höga, som ett tyst minne av svunna tider. Naturen hade dock tagit ruinerna i besittning; där växte både nässelsnärja, skogssallat och libbsticka i skuggan av de gamla stenarna.

Innan vi lämnade Kinnekulle och begav oss mot Lidköping så blev det ett besök i Källby där de gamla runstenarna stod som tysta vaktposter längs vägen, en av dem så hög som nio alnar, och påminde oss om de generationer som vandrat här långt före oss.

Så här kanske Linné kunde ha summerat sitt besök på Kinnekulle

När jag nu lägger ner pennan och bjuder Kinnekulle farväl, sker det med en känsla av djup vördnad. Jag har i mitt liv skådat många provinser, men detta berg står i en klass för sig. Det är inte bara en samling sten och mull; det är en uppslagen bok där Skaparen själv har skrivit jordens historia i tydliga rader av sandsten, kalk och skiffer.

Mina rön här har bekräftat att naturen aldrig handlar slumpmässigt. Allt – från det minsta flugblomster som gömmer sig i klefvan, till de väldiga stenskikten som bär upp hela socknar – följer en fastställd ordning. Att få kartlägga denna ordning, med god hjälp av mina följeslagare Lidbeck och Lidholm, har varit en av resans största förmåner.

Min enda önskan är att de som bebor denna välsignade ort inser vilken skatt de förvaltar. Må de bryta sin sten med förnuft så att ängarna ej föröds, och må de vårda sina djur så att efterkommande släkten får skörda frukterna av ett friskt jordbruk. För den som har ögon att se med, är Kinnekulle en påminnelse om att vårt rike är rikare och förunderligare än vi ofta anar.

Jag lämnar berget med en övertygelse som bara har vuxit under dessa dagar: Kinnekulle är sannerligen den märkvärdigaste platsen i hela det svenska riket.