Fredagen den 13:e - den ultimata otursdagen för kung Gustav IV Adolf

Fredagen den 13:e brukar i folkmun betecknas som en otursdag, en dag då man bör vakta sina steg extra noga. För kung Gustav IV Adolf blev detta definitivt sanning denna marsdag för 217 år sedan. Men för kungen handlade det inte om krossade speglar eller svarta katter – det handlade om ett land som just förlorat en tredjedel av sitt territorium, sin självbild och en konspiration som väntat i skuggorna.

Den 13 mars år 1809 inträffar ett av de mest dramatiska ögonblicken i svensk historia. I gryningens första timmar stiger en grupp adliga officerare in i kung Gustav IV Adolfs gemak på Stockholms slott. De är beslutsamma, sammanbitna – och fast övertygade om att rikets framtid kräver att kungen avsätts. Det pågående finska kriget har utvecklats till en katastrof, och Gustav IV Adolf får bära skulden för nederlaget. I deras ögon är han inte längre en ledare, utan en fara för nationens överlevnad.

Till en början lyckas kungen slita sig loss. I ett desperat försök att undkomma tar han sig nedför trappor, genom passager som bara de invigda känner till. Slottet, som i hela hans liv varit en trygg borg, har förvandlats till en labyrint utan utväg. När han når den yttre borggården ropar han på hjälp. Ingen svarar. Vakten står där – men gör ingenting. I det ögonblicket förstår kungen att makten redan glidit honom ur händerna. Officerarna hinner ikapp. Ett kort tumult, en kamp utan ära, och sedan är allt över. Sveriges kung förs tillbaka in i slottet, inte som härskare, utan som fånge. Det är en ögonblicksbild av ett rike i upplösning – en monark som faller, inte på slagfältet, utan i en desperat löprunda genom sitt eget hem.

Efter gripandet förs Gustav IV Adolf i fängsligt förvar. Hans makt är bruten, hans auktoritet förbrukad. Kort därefter träder hans farbror, hertig Karl, fram som riksföreståndare och tar över ledningen av landet. Statsskiftet markerar slutet på den gustavianska eran och början på en ny politisk ordning, där kungamakten för första gången på länge tvingas böja sig för rikets behov och adelns vilja.

Efter abdikationen på Gripsholms slott dömdes Gustav IV Adolf och hela hans ätt till evig utvisning från riket. Han lämnade Sverige i december 1809 och levde resten av sitt liv i exil i Europa. Han antog den anspråkslösa titeln Överste Gustafsson och levde ett alltmer isolerat och fattigt liv, fjärran från den kungliga glansen i Stockholm.

Hans sista dagar tillbringades på värdshuset Vita hästen i Sankt Gallen, Schweiz. Där avled han ensam år 1837 efter ett slaganfall, endast 58 år gammal. Det var ett bittert slut för en man som en gång styrt över ett stormaktsvälde, men som dog som en bortglömd främling i ett litet hotellrum.

Det var först långt senare, under Oscar II:s tid, som hans kvarlevor flyttades till Riddarholmskyrkan i Stockholm för att vila med de andra svenska kungarna.