SÖNDAG 22 FEBRUARI 2026

Från fem flisor till tre hällar: Den bortglömda historien om Tredingstenarna

Långt tillbaka i tiden stod inte tre utan fem stenar längs den gamla vägen mellan Medelplana och Västerplana – åtminstone om man får tro Linné. De bar då sannolikt ett helt annat namn än dagens Tredingstenarna, och deras ursprungliga betydelse har sedan dess försvunnit i historiens dimmor. Två av stenarna är borta ur landskapet; ingen vet när de försvann, hur det gick till eller varför. Kanske sitter de inmurade i en ladugårdsvägg, kanske ligger de dolda i en gammal husgrund, eller så har de helt enkelt släpats bort och glömts bort. Gåtan om de förlorade stenarna kastar fortfarande en lång skugga över en plats som redan från början varit fylld av mysterier.

En plats med många namn

Genom seklerna har stenarna burit en rad olika benämningar. De äldre formerna Tvådurs hällar, Tvädörrs hallar och Trädurs hällar antyder att platsen haft betydelse långt innan det moderna namnet Tredingstenarna, som är ett modernt påfund. Det verkar inte förekomma varken i 1700- eller 1800-talets källor, och lyser även med sin frånvaro i de tidiga beskrivningarna från 1900-talet. Först under senare delen av 1900-talet tycks benämningen börja användas mer allmänt. Det är med andra ord ett modernt namn på en uråldrig plats – ett ord som etablerades långt efter att stenarna restes och långt efter att de äldre benämningarna tystnat. De tidigare namnformerna var sannolikt folkliga och dialektala, självklara för dem som levde här men i dag så förvanskade att deras ursprungliga innebörd gått förlorad i tidens gång.

Kung Sverker den äldre – sägnen om kungagraven

En av de mest seglivade traditionerna berättar att en av stenarna markerar kung Sverker den äldres grav. Enligt uppgift ska en latinsk inskrift ha varit läsbar ännu på 1800-talet, där kungens namn nämndes. Några arkeologiska belägg för detta finns inte, men sägnen har levt kvar i flera hundra år och bidragit till platsens aura av mystik. Men enligt historiska källor är Kung Sverker den äldre begravd i Alvastra kloster i Östergötland, så sägnen om att en av Tredingstenarna skulle vara Kung Sverkers grav är just en sägen.

Redan år 1705 avbildades platsen i Erik Dahlberghs praktverk Suecia antiqua et hodierna. I verket kallas stenarna ”Kung Sverkers grav”, men som så ofta hos Dahlbergh är proportionerna kraftigt överdrivna. Hans ambition att skapa storslagna och imponerande motiv gick ofta före verklighetens mått, och även här framstår stenarna som betydligt mer monumentala än de faktiskt är. Att platsen ändå väckte tidig fascination är tydligt – och med tiden har både intresset och mysteriet kring dessa stenar bara fortsatt att växa.

Linné och 1700-talets iakttagelser

Den 22 juni 1746 befann sig Carl von Linné på Kinnekulle under sin Wästgöta-Resa. Det var en söndag, och han ägnade dagen åt att utforska trakterna kring Medelplana och Västerplana. Just denna dag gjorde han flera intressanta iakttagelser, och i sin reseberättelse beskriver han dem med den precision och skärpa som kännetecknar hans stil.

Linné noterade bland annat ett märkligt stenarrangemang under sin resa. I Wästgöta-Resa beskriver han:

"FEM FLISOR såg ut som likstenar, och var ställda jämte varandra såsom en vägg på västra sidan vid vägen, då man gick ifrån Medelplana till Västerplana kyrka. Av dessa var den första störst, vid pass en famn hög och 2 famnar bred. På östra sidan stod årtalet 1589, och trenne vapen uthuggna, av vilka det södersta var ett Trolle-vapen, det mellersta ett Posse-vapen, och det nordersta ett oss obekant, som hade liksom tvenne cuneos hinc dentatos (sågtandade kilar)."

Denna korta passage är det enda samtida vittnesmålet som bekräftar att det faktiskt funnits fem stenar på platsen. Inga andra källor – vare sig kartor, avbildningar eller senare beskrivningar – nämner detta arrangemang, vilket gör Linnés observation unik och ovärderlig för tolkningen av platsens ursprungliga utseende.

Linné blev djupt imponerad av Kinnekulle och uttryckte sin beundran i de numera välkända orden: "Kinnekulle är en ort, som är ibland de märkvärdigaste i riket". Vid sidan av de gåtfulla stenarna fann han också prov på bergets rika flora; det var här han bland annat beskrev den sällsynta och praktfulla Guckuskon. Trots sina noggranna beskrivningar nämner han dock varken namnet Tredingstenarna eller något annat specifikt namn för stenformationen.

När tre blev fem: skillnaden mellan Dahlberghs bild och Linnés iakttagelse

Erik Dahlbergh avbildade platsen redan 1705 och återgav då tre stenar. Det går dock inte att avgöra om detta speglar hur många stenar som faktiskt stod där vid tiden, eller om det helt enkelt är ett resultat av hans välkända vana att förenkla och stilisera sina motiv. När Carl von Linné besökte platsen 1746 beskriver han däremot fem stenar, vilket är den enda samtida uppgiften som nämner ett sådant antal. Skillnaden mellan de två skildringarna kan därför inte säkert förklaras. Det är möjligt att Dahlbergh inte återgav alla stenar, men lika möjligt att stenarnas antal förändrats mellan deras besök. Utan ytterligare källor förblir detta en tolkning snarare än ett fastställt faktum.

Järnålderns gravar och forntida riter – med källkritiska förbehåll

I mitten av 1700-talet ska Jonas Wollin, borgästare i Mariestad, passionerad amatörarkeolog och historieforskare, som i samband med sina historiska undersökningar på Kinnekulle periodvis bodde på Bestorp, ha undersökt en gravhög i området kring Tredingstenarna. Uppgifterna om denna utgrävning bygger främst på senare återgivna traditioner och lokala berättelser, och det är därför svårt att avgöra exakt var Wollin grävde och vilka fynd som med säkerhet kan kopplas till just denna plats.

Enligt dessa uppgifter ska han ha funnit brända ben, hästtänder samt föremål av brons och silver. Det nämns även en kopparpil, men denna detalj förekommer inte i alla källor och kan därför inte bekräftas. Fyndmaterialet liknar dock det som är typiskt för brandgravar från yngre järnåldern, ungefär år 500–1050, vilket gör tolkningen rimlig även om den inte är arkeologiskt fastställd.

Det är också oklart om Wollins utgrävning verkligen skedde i en gravhög nära dagens Tredingstenar, eller om den utfördes i någon av de många andra högarna på Medelplana storäng. Oavsett vilket visar både traditionerna och de arkeologiska parallellerna att området varit en betydelsefull forntida miljö, där gravar, riter och lokala berättelser vävts samman genom århundradena.

Posse-släktens minnesstenar

Utöver kungasägnen finns en helt annan tradition knuten till stenarna. Två av dem sägs vara minnesmärken över medlemmar av den lokala adelsätten Posse. Enligt traditionen ska en sten ha rests till minne av Anna Posse och vara lika hög som hon själv var. En annan ska ha rests av Lage Posse i samband med ett avsked inför peståret 1589. Dessa berättelser är svåra att verifiera men visar hur platsen genom århundradena laddats med olika betydelser och minnen.

Landskapet och stenarnas utseende

De står tätt intill den gamla vägen som löper längs Kinnekulles västsida, en av traktens äldsta färdleder. Området är dramatiskt, rikt på fornlämningar och bär tydliga spår av lång kontinuitet. Det är därför inte förvånande att stenarna tolkats både som gravmarkörer, minnesstenar och symboliska portar i landskapet.

Ett modernt namn på en uråldrig plats

Trots att stenarna avbildades redan 1705 och omnämndes av Linné 1746 verkar namnet Tredingstenarna inte förekomma i äldre källor. Det dyker först upp i modern tid och har successivt ersatt de äldre dialektala namnen. Att platsen fått så många olika benämningar genom historien visar hur den ständigt omtolkats – av forskare, av lokalbefolkning och av generationer av berättare.

Epilog: Skuggan av de fem

Historien om Tredingstenarna är inte bara en berättelse om det vi ser i dag, utan i lika hög grad om det som saknas. När vi betraktar de tre återstående hällarna vid vägkanten, betraktar vi egentligen ett stympat monument. Linnés anteckning om de ”fem flisorna” fungerar som ett eko från en tid innan landskapet städades och rätades ut, en påminnelse om att historien ständigt naggas i kanten av glömska.

Vart de två försvunna stenarna tog vägen förblir en av Kinnekulles små, men envisa gåtor. Kanske föll de offer för 1800-talets praktiska nyodling, då forntida stenar ofta betraktades mer som hinder för plogen eller gratis byggmaterial än som kulturarv. Det är en svindlande tanke att de saknade hällarna i dag kan utgöra fundamentet i en närliggande ladugård eller ligga krossade som makadam under den moderna asfalten.

Att platsen bytt namn från de gåtfulla Tvädörrs hallar till det sifferbundna Tredingstenarna är talande. Genom att döpa om platsen efter de stenar som fanns kvar, har vi på sätt och vis låtit namnet dölja förlusten. Men för den som känner till historien kastar de två tomrummen fortfarande långa skuggor. De påminner oss om att även det som verkar hugget i sten är förgängligt, och att varje generation ser på historien med nya ögon – ibland genom att bevara, och ibland genom att låta det förflutna tystna och försvinna i jorden.

Läs mer: Trestenslöftet i Medelplana den okända stenen