Driftvärnet – det forna försvaret av Sveriges viktigaste samhällsfunktioner

Gårdagens artikel lyfte fram Sveriges beredskapslok, men det finns fler dolda pusselbitar i vår försvarshistoria. Något som kanske fallit i glömska för de flesta är driftvärnet – en unik del av totalförsvaret som, till skillnad från Hemvärnet, hade ett helt eget och specialiserat uppdrag. Det största av dessa var knutet till järnvägen, nämligen SJ:s driftvärn. I dag är driftvärnet borta, avvecklat den 30 juni 2005 efter ett riksdagsbeslut, men under mer än ett halvt sekel spelade det en central roll i Sveriges beredskap.

Ett försvar skapat för att hålla Sverige igång

Driftvärnet bildades 1944, mitt under andra världskrigets slutskede, när det stod klart hur sårbart ett modernt samhälle är om dess infrastruktur slås ut. Formellt ingick driftvärnet i Hemvärnet, men fungerade som en specialiserad gren med uppdrag att skydda Sveriges viktigaste samhällsfunktioner. Där Hemvärnet byggde på geografisk förankring – att man försvarade sitt närområde – byggde driftvärnet på yrkes- och arbetsplatsanknytning. En driftvärnsman försvarade alltså inte sin hemby, utan sin arbetsplats: en järnvägsstation, ett kraftverk, en telefoncentral eller en postterminal – den plats där deras kompetens var som mest värdefull. I vissa fall kunde driftvärnspersonal även bistå med att hålla anläggningen i drift vid kris, inte bara bevaka den.

Tanken var enkel men genial: om landet skulle kunna fungera i krig behövde elen fortsätta flöda, tågen rulla, telefonerna fungera och posten nå fram. Därför behövdes ett särskilt skydd för dessa verksamheter, bemannat av människor som kände anläggningarna bättre än någon annan.

SJ:s driftvärn – det största och mest omfattande

Av alla driftvärn var SJ:s det absolut största. Järnvägen var under 1900-talets mitt Sveriges pulsåder, och dess betydelse för både civila och militära transporter kunde inte överskattas. Under krigsåren hade man sett hur avgörande järnvägen var för att flytta trupper, livsmedel och bränsle. Därför organiserades SJ:s driftvärn formellt 1946, även om förberedelserna hade pågått tidigare.

Som mest omfattade SJ:s driftvärn över 10 000 man. De var fördelade över hela landet och hade till uppgift att bevaka stationer, ställverk, växlar, broar och andra kritiska punkter. Många vittnesmål beskriver hur en driftvärnsman kunde få i uppdrag att ensam bevaka en station eller en växel – en utsatt och ofta monotont krävande uppgift, men helt avgörande för att järnvägen skulle kunna hållas igång.

Beväpningen var enkel men funktionell: gevär m/96, kpist m/45 och senare även AK4. Det var inte meningen att driftvärnet skulle utkämpa fältslag, utan deras huvuduppgift var bevakning och tillträdesskydd. De skulle förhindra att en sabotör klippte en kabel eller sprängde en växel i skydd av mörkret, och hålla verksamheten i drift tills reguljära förband kunde ta över.

Andra driftvärn – ett nätverk av skydd för samhällsnyttan

SJ var störst, men långt ifrån ensamt. Driftvärn fanns vid flera av de stora statliga verken, och även hos vissa privata industrier. Vattenfall hade egna enheter som bevakade kraftverk och dammar, Televerket skyddade telefonstationer och radiomaster, Postverket bevakade sina terminaler och transporter, och Sveriges Radio hade driftvärn för att säkra sändningar i kris. Till och med Riksdagen hade ett eget driftvärn, en liten men symboliskt viktig enhet som fanns kvar fram till 1999.

Gemensamt för alla dessa var att de skyddade verksamheter som var så samhällsviktiga att de inte fick slås ut – inte ens under krigets värsta dagar.

Varför driftvärnet försvann

När kalla kriget tog slut förändrades hotbilden. Samtidigt började de stora statliga verken bolagiseras och privatiseras under 1990-talet. SJ blev bolag, Televerket blev Telia, Postverket blev Posten AB. Det blev juridiskt och organisatoriskt svårt att ha militära enheter inuti privata företag. I kombination med en allmän neddragning av invasionsförsvaret ledde detta till att driftvärnet avvecklades. Den 30 juni 2005 upphörde det formellt att existera.

Ett stycke försvarshistoria som inte får glömmas bort

Driftvärnet var aldrig lika synligt som Hemvärnet, och många svenskar känner inte till att det ens har funnits. Men under mer än 60 år var det en av grundpelarna i Sveriges beredskap. Det var en organisation byggd på yrkeskunskap, lojalitet och ansvar – och på insikten att ett samhälle inte bara försvaras med vapen, utan också genom att hålla hjulen rullande.

SJ:s driftvärn var det största och mest kända, men tillsammans bildade alla driftvärn ett nät av skydd runt Sveriges viktigaste funktioner. När man ser tillbaka på dem i dag framträder en bild av ett land som tog sin beredskap på största allvar, och som förstod att även den mest vardagliga arbetsplats kunde vara en strategisk nyckelpunkt i en krissituation.