SÖNDAG 8 FEBRUARI 2026

Fossil som kunde spränga kalkugnar – en bortglömd berättelse

I sitt klassiska verk Wästgötha och Bahusländska resa från 1742 skildrar Pehr Kalm den rika förekomsten av ortoceratiter i den västgötska kalkstenen. Han noterade att fossilerna lokalt kallades för ”kålfvar” eller ”pesar”. Det sistnämnda namnet bet sig kvar i bygden långt efter Kalms besök, och de polerade stenfossilerna kom att bli en populär souvenir.

Under stenbrytningens glansdagar på Kinnekulle hittades mängder av dessa ”pesar” som togs omhand av lokalbefolkningen. Många sparades i sitt ursprungliga skick och ligger säkert kvar i gömmorna i hemmen än idag. Andra slipades och polerades för att säljas som kuriosa till besökare. ”Sa du ente ha en pese?” var ett vanligt uttryck från försäljarna när de erbjöd sina varor till turisterna. Även om denna handel var betydligt vanligare förr, lever namnet och traditionen kvar som en unik del av det lokala kulturarvet.

Men det som verkligen fångar intresset i Kalms skildring är inte bara de välkända fossilen i sig. Han beskriver nämligen ett märkligt fenomen kopplat till dessa fossiler – en iakttagelse som sällan nämns i moderna sammanhang.

Pehr Kalm skriver (här återgivet i modern svenska)

Vid Kinnekulle orsakade fossilen inga problem eftersom man där inte brände kalk av den röda stenen, men vid Billingen var situationen en annan. Där var bönderna mycket måna om att slå loss alla dessa "pesar" innan stenen användes. De kallade dem för "det onda som sitter i kalkstenen" och hyste stor rädsla för dem.

Anledningen till rädslan var att dessa pesar inte kan brännas till kalk. Om ett fossil råkade bli kvar i kalkugnen hände det, så snart stenen blev rödglödgad, att fossilet lossnade med en våldsam smäll likt ett kanonskott. Delarna flög då upp i luften och kunde slå sönder själva kalkugnen, och bönderna fick vara tacksamma om de inte träffades i huvudet av de kringflygande bitarna.

Samma fara fanns i hemmen eftersom spisar ofta murades upp av lokal kalksten. Om ett fossil satt kvar i murverket kunde det plötsligt explodera med dunder och knall när man eldade. Detta ledde till att matgrytor och kittlar flög långt ut på golvet mitt under kokningen, och ibland flög skräp och aska rakt i ansiktet på kvinnorna vid spisen, vilket gjorde dem mycket förvånade över fenomenet.

Fakta

Ortoceratiter var bläckfiskar som levde för cirka 400 miljoner år sedan under paleozoikum. Till skillnad från dagens släktingar hade de långsmala, rakta eller svagt svängda, spetsigt skal.

En ortoceratit i kalksten kan spricka eller ”explodera” när den värms upp eftersom instängd luft eller fukt i fossilens kammare expanderar snabbt. Kalkstenen är spröd och tål inte den plötsliga tryckökningen. Dessutom kan olika delar av stenen värmas ojämnt och skapa interna spänningar. Kombinationen gör att stenen kan brista med en kraftig smäll.