LÖRDAG 7 FEBRUARI 2026


Illustrativ tolkning av hur platsen en gång kan ha sett ut - AI-genererad bild (Google Gemini)

Klevastaden: en gåtfull plats i historiens dunkel

Kinnekulle omges av ett landskap där myt och verklighet ofta flätas samman i gåtfulla platser, där namn som Gum och Forsholm ofta återkommer. Den förstnämnda har en tydligare förankring i källmaterialet, medan Forsholm endast skymtar i några få rader i forna skrifter – utan att man med säkerhet kan fastställa dess exakta läge. Än mer gåtfull är den så kallade vikingastaden vid Kinne-Kleva, en plats som väcker ett särskilt intresse. Den tycks sväva i gränslandet mellan saga och sägen, där berättelserna är många men de konkreta bevisen för dess existens desto färre.

Mellan sägen och verklighet

Dessa platser har försvunnit in i historiens dunkel, men lever vidare genom sägner och berättelser. Är de endast sagor, skapade för att fängsla fantasin, eller finns det en kärna av sanning bakom myterna? Denna artikel tar sin utgångspunkt i vikingastaden och försöker reda ut vad som kan spåras om denna gåtfulla plats – mellan legend och verklighet.

Gillestad och Gillesgården

Man kan inte låta bli att undra vad som döljer sig under marken kring Kinne-Kleva gamla kyrka. Enligt sägnen ska här en gång ha legat en vikingastad, ibland kallad Gillestad, som kanske syftar på en plats för en forntida kultisk eller juridisk sammankomst (gille), vilket stärker kopplingen till en betydelsefull kult- eller tingsplats. Berättelsen har förts vidare från mun till mun genom generationer och lever ännu kvar i bygden.

Inte långt från kyrkoruinen ska det enligt sägnen ha funnits fem namngivna gårdar i området. Det märkliga är att samtliga dessa gårdsnamn faktiskt återfinns på häradskartan från 1860. Det väcker frågan om gårdsnamnen verkligen är så gamla som sägnen påstår, eller om de i själva verket har letat sig in i berättelsen i efterhand. Sägner förändras ju ofta över tid, och det är inte ovanligt att senare tiders kunskap vävs in i äldre traditioner.

Friareknålen – kärlekens hög

Staden sägs ha legat någonstans mellan den gamla ödekyrkogården vid Kinne-Kleva och Sandtorp, ett par kilometer åt sydväst. Mitt emellan dessa platser reser sig en rund hög, omkring 20 meter i diameter och två meter hög, med en tydlig fördjupning i mitten. Den kallas Friareknålen, och enligt traditionen brukade unga par rulla ner från var sin sida av högen. Om de möttes längst ner, ansikte mot ansikte skulle de bli lyckliga makar. Om inte, blev friaren bortkörd och fick aldrig fria igen.

Gravhög eller kultplats?

Man kan undra om denna märkliga formation i själva verket är en gammal gravhög som blivit plundrad, vilket skulle förklara fördjupningen i dess mitt. I så fall kanske Friareknålen har en direkt anknytning till den sägenomspunna vikingastaden som enligt traditionen ska ha legat här.

Processionsvägar och kultbröllop

Det är knappast troligt att det rörde sig om en stad i dagens bemärkelse, utan snarare en samling mindre hus. Ändå kan platsen ha varit betydande på sin tid, eftersom sägnen berättar om två vägar genom byn – kallade Kungsgatan och Drottninggatan – som fungerade som processionsvägar.

Enligt traditionen samlades man här vid midsommartid för att hålla kultbröllop. Brudgummen vandrade längs Kungsgatan, bruden längs Drottninggatan, och de möttes vid vägkorsningen. Just där ska det ha funnits en stor stenhäll med ett runt hål i mitten.

Gudstolpen och stenhällen

I denna konstruktion stod förr en omkring tjugo meter hög furustam, allmänt kallad gudastolpen. Enligt traditionen ska den tidigare ha varit nästan dubbelt så hög, men ha blåst omkull i en kraftig storm under 1754-talet och då gått av.

Längs hela stolpens höjd fanns uppborrade hål med ungefär en halv meters mellanrum, där träpluggar en gång suttit inslagna. Vad dessa pluggar använts till är okänt, men de vittnar om att stolpen haft en genomtänkt konstruktion och sannolikt en betydande funktion.

Denna forntida stenhäll, med sitt karaktäristiska hål, kanske är det tydligaste tecknet på att sägnen om Klevastaden och dess forna kultplats innehåller ett viss uns av sanning

Själva stenhällen med hålet finns fortfarande kvar än i dag och ligger vid sidan av vägen, i en hage strax utanför ödekyrkogården.

Erik Melins nedteckningar

År 1847 nedtecknade kyrkoherde Erik Melin berättelserna om Klevastaden och dess sägen. Ett gammalt talesätt löd: ”när Kleva var stad” – en hänvisning till en mytomspunnen tid då platsen ska ha haft stor betydelse.

Hednatempel eller stavkyrka?

Enligt sägnen låg ett praktfullt hednatempel där kyrkoruinen står i dag. Vid utgrävningar sägs man ha funnit rester av en äldre träbyggnad. Frågan är om detta var en gammal stavkyrka eller just ett hednatempel. Det var nämligen inte ovanligt att de första kyrkorna byggdes på tidigare kultplatser. På så sätt kunde man både tränga undan hedendomen och samtidigt behålla den plats där människor sedan länge samlats – en smidig övergång från det gamla till det nya. Sägnen berättar även om ett slott med koppartorn en kunglig lustgård som skall ha kallats Gröneberg.

Ett maktcentrum före Husaby?

Det finns inga uppgifter om när Kleva skulle ha varit en stad, annat än att den enligt sägnen var en vikingastad. Eftersom vikingatiden sträckte sig från omkring år 750 och drygt tre hundra år framåt, kan man spekulera i om Klevastaden möjligen var ett tidigt maktcentrum innan Husaby tog över rollen som traktens mittpunkt.

Kleva som traktens största ort

Äldre skrifter berättar att Kleva hade en för sin tid relativt omfattande bebyggelse, med det största antalet hemman i området under lång tid. Detta tyder på att Kleva vid den tidpunkten sannolikt var den mest betydande orten i trakten.



På kartan ovan från 1655 framgår att området kring den gamla kyrkan hade fler bondgårdar än de flesta andra platser i trakten. Det antyder att Kleva var en viktig by även under mitten av 1600-talet. De röda cirklarna med en svart punkt markerar bondgårdar, medan den svarta cirkeln med ett kors anger ett frälsehemman. Värt att notera är att kartans orientering är ovanlig – norr är placerat åt vänster. Även på kartan här under från 1853 finns det fortfarande en betydande bebyggelse runt den gamla kyrkan.

Hornblåsarens tradition

Det sägs också att ända fram till mitten av 1800-talet patrullerade nattvakter genom byn och blåste i horn varje heltimme – en sed som man trodde kunde ha sina rötter i vikingastadens tid. I städer var det förr vanligt att hornblåsaren markerade tiden, varnade för fara och upprätthöll ordningen. Han fungerade som en levande klocka och som stadens väktare – något som knappast var brukligt i en mindre by, vilket gör traditionen i Kleva särskilt anmärkningsvärd.

Spår under marken

När man på 1980-talet utförde grävarbeten vid den gamla byvägen sägs man ha stött på en stensatt beläggning en bit ner i marken. Kanske var detta en rest av någon av de forna, omtalade vägarna som enligt sägnen löpte genom Klevastaden.

Skallar och ben i jorden

Det berättas också att när man en gång skulle plantera äppelträd i området avbröt arbetarna plötsligt sitt arbete. I den ovigda jorden intill kyrkan hade de nämligen stött på mängder av skallar och ben. Fynden tycks ha skrämt dem ordentligt, och viljan att fortsätta arbetet var nog inte särskilt stor efter det.

Framtida utgrävningar

Kanske kan framtida arkeologiska utgrävningar på platsen ge svar på några av de frågor som ännu omger denna sägenomspunna och mytiska plats på Kinnekulle. Och helt omöjligt är det inte, särskilt nu när det arkeologiska intresset åter vaknat till liv genom undersökningar i både Husaby och Gum.

En viktig källa

Det är i stor utsträckning tack vare kyrkoherde Erik Melins nedteckning från 1847 som sägnen om Klevastaden överhuvudtaget har bevarats till vår tid. Hans arbete utgör sannolikt en av de mest betydelsefulla källorna vi har om denna gåtfulla plats. Tyvärr har jag inte lyckats finna själva originalskriften då den inte tycks vara digitasliserad, men det hade varit oerhört intressant att få ta del av hans egna ord och se hur han beskrev denna sägen.

Mellan myt och verklighet

Detta är mina egna reflektioner och spekulationer, sammanställda utifrån både skriftliga källor och berättelser som jag har hört genom åren. Som så ofta med gamla sägner tycks det finnas en gnutta sanning gömd i dem, men att skilja myt från verklighet är en utmaning som inte låter sig göras särskilt enkelt.