TISDAG 3 FEBRUARI 2026

Pehr Kalm och Kinnekulle: En resa genom naturprakt och gamla byggnadsseder

De flesta av oss har hört talas om hur Carl von Linné hyllade Kinnekulle som en av de mest märkvärdiga platserna i riket under sin västgötska resa. Men i skuggan av den store blomsterkungen finns en annan, minst lika skarpsynt observatör som också lät sig förtrollas av bergets unika natur. Pehr Kalm, en av Linnés främsta lärjungar och senare världsresenär, besökte Kinnekulle och dokumenterade sina upplevelser med en precision och nyfikenhet som förtjänar att lyftas fram.

Pehr Kalm (1716–1779) var en av 1700-talets mest betydelsefulla nordiska naturforskare och en av Carl von Linnés mest framstående lärjungar. Kalms arbeten är i dag viktiga historiska källor, inte bara för botaniken utan också för 1700-talets samhällsliv. Hans skildringar av västsvenska bygder – däribland Kinnekulle och dess omgivningar – hör till de tidigaste naturvetenskapliga beskrivningarna av området.

Han föddes i Ångermanland men tillbringade större delen av sitt yrkesliv i Finland, där han blev professor i ekonomi vid Åbo akademi. Kalm var inte bara botaniker, utan också präst, lärare, reseskildrare och en tidig ekonomisk publicist med starkt intresse för jordbrukets och landsbygdens utveckling.

Som en av Linnés så kallade ”apostlar” skickades han ut för att samla kunskap om natur, klimat, odlingsmetoder och nyttoväxter. Kalm var en ovanligt noggrann fältobservatör, och hans resor i Sverige, Finland och framför allt Nordamerika resulterade i detaljerade beskrivningar av växtlighet, djurliv, landskap, jordbruk, hantverk och folkliv. Hans amerikanska resa (1747–1751) gjorde honom internationellt känd och etablerade honom som en av sin tids mest inflytelserika naturforskare; hans reseberättelser översattes till flera språk och lästes flitigt i Europa.

Blicken för det vardagliga: Den västgötska resan

År 1742 företog han en omfattande resa genom Västergötland och Bohuslän, en resa som skulle bli ett av hans mest betydelsefulla arbeten. Syftet var att undersöka landskapens naturförhållanden, jordbruk, klimat, byggnadsskick och de lokala sedvänjor som präglade vardagslivet. Kalm rörde sig med en forskarens nyfikenhet genom byar, gårdar och städer, och hans blick uppfattade allt från växtlighet och berggrund till hur människor byggde sina hus, brukade jorden och organiserade sina samhällen.

Resultatet av denna resa publicerades 1746 i verket Wästgötha och Bahusländska resa förrättad år 1742. Det är en av de tidigaste naturvetenskapliga och kulturhistoriska skildringarna av västra Sverige och föregår Linnés egen Västgötaresa med flera år. Kalm beskriver landskapen med en detaljrikedom som gör texten till en ovärderlig källa för forskare i dag. Han skildrar västsvenska bygder i en tid av förändring, där traditionella brukningsmetoder levde sida vid sida med nya idéer om jordbruk och hushållning. Samtidigt ger han levande inblickar i byggnadskulturen, som de karakteristiska takfönstren och rösttaken, och i de lokala sedvänjor som formade människors vardag.

Kalms reseberättelse är därför mer än en botanisk eller ekonomisk rapport. Den är ett tidigt försök att förstå ett landskap i sin helhet – naturen, människorna och deras ömsesidiga beroende. Det är denna helhetssyn som gör verket så betydelsefullt och som gör att det fortfarande läses och används som källa inom både naturvetenskap, historia och etnologi.

Naturens fulla fägring: Pehr Kalms skildring av Kinnekulle 1742

När Pehr Kalm, en av Linnés "apostlar", genomförde sin resa genom Västergötland år 1742, fängslades han djupt av Kinnekulles unika natur. I hans resedagbok möter vi en nästan poetisk förtjusning över bergets bördighet och den storslagna utsikten över Vänern.

Pehr Kalms naturskildring – här återberättad på modern svenska

Kinnekulle är en av de härligaste och mest behagliga platser man kan se, och den har en alldeles särskild förmåga att skänka glädje till den som besöker den. Här finner man de vackraste åkrar, de charmigaste lundar och de mest inbjudande parker. Sädesslagen är ofta så kraftiga att stråna böjer sig under axens tyngd.

Små bäckar porlar med ett dovt ljud genom dalarna, för att sedan kasta sig med ett kraftigt dån utför branta klippor och avsatser. En rikedom av Nordens vackraste blommor stoltserar i lundarna och på de sköna ängarna. Tack vare ortens höga läge är utsikten fantastisk: på den västra och norra sidan gränsar den till Vänern, vars vågor med ett behagligt dån slår mot Kinnekulles fot och fuktar dess strand.

Åt de andra hållen vilar ögonen på bördiga trakter, blomsterrika ängar, grönskande skogar och ljuvliga dalgångar. Där finns susande bäckar, ståtliga herrgårdar, livfulla byar och kritvita kyrkor. Fåglarna fyller luften med sin sång och de oskyldiga djuren springer i snåren. På backarna leker lammen, och fåren vilar sig mellan varven de betar på kullarna. Boskapshjordarna fyller markerna och man kan se hästarna springa av pur livsglädje över fälten. Med ett ord: naturen visar här upp sin fulla prakt, och allt är en fröjd för ögat.

En gammal byggnadssed: fönster placerade i taket

Pehr Kalms observationer – här återberättade på modern svenska

I Forshem lade jag för första gången märke till att man på vissa håll inte hade fönstren i väggarna, utan uppe i själva taket. De hus där sådana fönster förekom hade inte plana innertak, utan så kallade rösttak. Med platta tak menar jag sådana där takbjälkarna ligger horisontellt inne i stugan; ett rösttak däremot följer gavelns lutning, och sparrarna möts så att taket når sin högsta punkt mitt i rummet.

Denna sed att placera fönstren i taket i stället för – eller mycket sällan tillsammans med – väggfönster fann jag sedan vara vanlig i hela den del av Västergötland som jag färdades genom på väg mot Lidköping och Vänersborg, liksom överallt i Bohuslän.

Jag frågade på flera ställen varför man föredrog takfönster framför väggfönster, men fick sällan något annat svar än att det var en gammal tradition som levt kvar. Jag kan inte minnas att jag sett mer än ett par sådana fönster i varje stuga: ett på vardera sidan om taknocken, strax nedanför takåsen. Ofta hade man bara ett enda; ibland, men ganska sällan, kunde man dessutom se ett väggfönster.

Takfönstren var på sidorna klädda med brädor, men trots detta märkte jag många gånger att när det regnade kraftigt, och man inte tätat ordentligt, trängde vattnet in så mycket längs fönstersidorna att man måste ställa kärl på golvet för att fånga upp droppet. Mitt på dagen, när solen står högt, är dessa stugor mycket ljusa; men på morgnar och kvällar, när solen står lågt eller vid horisonten, blir de desto mörkare.

Materialet är hämtat ur Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa förrättad år 1742, ett verk som i dag finns fritt tillgängligt i digital form hos Projekt Runeberg.