En notis från 1906 som väckte frågor - om Gula Faran och gården Gillbärg

När jag bläddrade i en tidning från början av 1906 fastnade jag för en kort notis som nämnde något jag aldrig tidigare hört talas om: flygskriften Gula Faran. Formuleringen väckte min nyfikenhet, och jag började läsa vidare. I notisen stod bland annat att ett politiskt möte hade hållits i Kollängen, där omkring ett hundratal storbönder och godsägare samlats under ordförandeskap av greve Gilbert Hamilton på Gillbärg. Mötet hade beslutat att rikta en skarp protest mot den beslagtagna flygskriften Gula Faran. Det väckte två frågor: Vad var egentligen Gula Faran, och varför hade den lett till ett så stort protestmöte? Dessutom undrade jag var gården Gillbärg låg – den plats där Hamilton påstods ha sin hemvist.

Gula Faran – flygskriften som blev ett rättsfall

När året 1905 gick mot sitt slut befann sig Sverige i en politiskt laddad tid. Unionen med Norge hade just upplösts, militarismen diskuterades högljutt och den radikala ungdomsrörelsen växte snabbt. Mitt i denna turbulens gavs en liten men explosiv flygskrift ut i Karlskrona, tryckt på en lokal arbetarförenings tryckeri. Den fick namnet Gula Faran – ett val som var lika genomtänkt som det var provocerande. Titeln var nämligen en direkt svarsreaktion på en broschyr som den konservativa sidan nyligen spridit under namnet Den röda faran.

Genom att låna överhetens skräckpropaganda om ’den gula faran’ från Asien, vände författarna på begreppen. Istället för att varna för yttre hot, användes namnet för att håna etablissemangets panik inför den inhemska, radikala agitationen. Det blev en satirisk passning: om socialismen var den röda faran, så var militarismen och det gamla gardet den sanna ’gula faran’ som folket borde akta sig för.

Innehållet som väckte myndigheternas vrede

Skriften var kort, men dess budskap var allt annat än försiktigt. Den riktade sig mot militarismen, mot den samhällsordning som ansågs hålla arbetarklassen i lydnad och mot de institutioner som betraktades som maktens förlängda arm. Tonen var skarp, hånfull och avsiktligt provocerande. Den uppmanade läsaren att tänka själv, att inte låta sig formas av statens krav och att ifrågasätta den disciplin som värnplikten byggde på. I en tid då antimilitarism betraktades som samhällsfarligt var detta tillräckligt för att väcka myndigheternas misstänksamhet.

Beslaget som kom samma dag

När skriften nådde offentligheten i december 1905 dröjde det inte länge innan den drogs tillbaka. Beslaget skedde samma dag som den kom ut, ett tecken på hur känsligt innehållet uppfattades. Att en liten lokal pamflett kunde leda till så snabba åtgärder visar hur nervöst det politiska klimatet var. Staten såg radikal ungdomspropaganda som ett reellt hot, särskilt när den riktade sig mot militärväsendet.

Under de första månaderna 1906 väcktes åtal mot skriften, som enligt myndigheterna hade överskridit gränserna i tryckfrihetsförordningen. Mest anmärkningsvärt var dock att åtalet omfattade majestätsbrott – en av de tyngsta brottsrubriceringar som kunde riktas mot en tryckt text vid denna tid. Att en liten flygskrift från en ungdomsklubb kunde kopplas till ett sådant brott visar hur provocerande den uppfattades av dåtidens myndigheter. Rättegången kom dock aldrig att fullföljas eftersom den ansvarige utgivaren valde att emigrera.

Efterspel och betydelse

Gula Faran blev aldrig någon återkommande publikation utan var en engångsskrift som såg dagens ljus i slutet av 1905. Trots sin korta existens fick den ett betydande efterspel. Den fortsatte att cirkulera inom arbetarrörelsens kretsar som ett tydligt exempel på hur staten reagerade när unga agitatorer utmanade den rådande ordningen. Den radikala ungdomsrörelsen hamnade därmed i direkt konflikt med lagens gränser, och skriften kom att spela en roll i att forma den antimilitaristiska debatten under de följande åren.

En liten skrift med lång skugga

Gula Faran omfattade bara några få sidor men visar hur en enda text, tryckt på ett enkelt föreningstryckeri, kunde skaka om myndigheterna och bli en symbol för en hel generations politiska uppvaknande. I dag är den ett stycke svensk idéhistoria, ett dokument från en tid då ord kunde uppfattas som farligare än handlingar.

Kollängen som samlingsplats

Kollängen hade visserligen upphört att fungera som tingshus redan 1903, men platsen fortsatte att användas för olika sammankomster. Där fanns dessutom ett gästgiveri, vilket gjorde att människor fortfarande rörde sig i området. I notisen nämns även Lidköping, vilket antyder att journalisten försökte orientera sig geografiskt – men utan fullständig lokalkännedom.

Ett gåtfullt gårdsnamn

När det gäller uppgiften om att greve Gilbert Hamilton skulle ha bott på Gillbärg blir det genast mer svårtolkat. Det är troligt att journalisten syftade på den gård där Hamilton faktiskt bodde, men något gårdsnamn som liknar Gillbärg går inte att hitta på historiska kartor över Kinnekulleområdet.

När reportern placerade Gilbert Hamilton på Gillbärg var det sannolikt ett resultat av geografisk förvirring. Reportern tycks ha förväxlat greve Gilbert Hamiltons hemvist, godset Blomberg i Västergötland, med Gillberga gård i Närke – den senare en underliggande gård till Boo fideikommiss. Vid den aktuella tiden residerade friherre Hugo Adolf Hamilton på Boo, inte greve Gilbert. Två orter, två Hamiltons, men bara en sanning som journalisten dessvärre missade.

Även om man inte helt kan utesluta existensen av en lokal plats med namnet Gillbärg i Kinnekulleområdet, framstår teorin om en sammanblandning av de två adliga grenarna och deras respektive gods som betydligt mer trolig.

Varför notisen ändå publicerades

Att notisen över huvud taget hamnade i ett flertal tidningar berodde troligen på att händelsen – protesterna mot den så kallade Gula faran – var en riksnyhet eller åtminstone av stort politiskt intresse för tidningarnas läsare. Det gjorde att man valde att rapportera, även om Kollängen inte låg nästgårds och inte inom de flesta av tidningarnas normala täckingsområde.