FREDAG 30 JANUARI 2026

Hällekis industriella järnvägsnät och dess viadukter

Hällekis är ett samhälle där industrin alltid satt sin prägel på både landskap och liv. I dag är det lätt att tro att järnvägen alltid sett ut som den gör, men under stora delar av 1900-talet var orten ett komplext nät av spår, stickspår och transportleder. Mitt i detta system fanns två viadukter – en som ännu står kvar vid Industrivägen och en som sedan länge är försvunnen.

Viadukten som band samman hamnen med stationen

Viadukten som fortfarande finns kvar vid Falkängen har genomgått stora förändringar. I dag fungerar den som en passage för biltrafik, men när den byggdes var den helt anpassad för järnvägens behov. Under viadukten fanns tidigare två separata genomgångar, inte för bilar utan för två olika järnvägsspår.


Ett av spåren var ett stickspår från hamnen som ledde upp mot järnvägsstationen, längs den gång- och cykelväg som finns där i dag och som många äldre Hällekisbor – inklusive jag själv – fortfarande kallar ”gamla banan”.

Transportleden från stenbrottet till fabriken

Det andra spåret kom från cementfabriken och följde den sträckning som motsvarar Industrivägen idag. Spåret passerade skolan, fortsatte förbi kapellet och vidare upp till stenbrottet. Detta var den ursprungliga transportleden för kalkstenen som bröts i stenbrottet och fraktades ner till fabriken, innan den nya truckvägen togs i bruk i november 1947.

När spåret revs upp är oklart, men mycket tyder på att Industrivägen anlades på den gamla banvallen i samband med att Hällekis skola byggdes 1958. Vid skolan fanns förr en bro som gick över järnvägsspåret från skolan över till andra sidan. Ovanpå viadukten vid Falkängen gick då, liksom i dag, järnvägen mot Forshem.

Viadukten som försvann vid Stakes väg

Den andra viadukten låg vid Stakes väg, på höger sida när man kommer från Lyxås mot samhällets infart, ungefär mellan det tidigare Betel och Stenbacksvägen. Ovanför viadukten gick järnvägen vidare mot Forshem, medan ett industrispår från cementfabriken passerade under den på väg mot Gössäter.

I dag kan man cykla eller promenera på den långa, raka grusväg som sträcker sig från den gamla bandygrytan hela vägen till Gössäter. Det ursprungliga spåret lades ner 1954, och därmed försvann också behovet av viadukten. Den revs eller fylldes igen vid något senare tillfälle – exakt när är oklart.

I stället anlades ett nytt spår som svängde av strax före den gamla viadukten och därefter löpte parallellt med järnvägen i riktning mot Forshem. Det nya spåret slutade precis före järnvägsbron över Sjöråsån. Där, strax innan bron, fanns en växel som gjorde att alla järnvägstransporter för Cementa kunde ledas ut på linjen mot Forshem.

Jag minns själv spåret vid järnvägsbron, men vet inte om det finns kvar eller om det har rivits upp i dag.

Järnvägens betydelse för industrisamhället

Under första hälften av 1900-talet var järnvägen den verkliga livsnerven i Hällekis. Cementfabriken var ortens största arbetsgivare, och nästan allt som producerades eller behövdes fraktades på räls. Spåren band samman hamnen, fabriken, stenbrottet och de mindre samhällena runt Kinnekulle och skapade ett effektivt nät av transporter.



I början av 1900-talet fanns minst fem olika spår vid järnvägsstationen, och på 1960-talet hade cementfabriken minst fem spår på den banvall som i dag används som ställplats för husbilar. Många av oss minns fortfarande de långa raderna av bulkvagnar lastade med cement som stod uppställda där.


De två viadukterna var viktiga länkar i denna omfattande järnvägsinfrastruktur, byggda för att hålla industrins flöden obrutna och säkra.

Arvet efter järnvägsepoken

Även om den ena viadukten är borta och den andra förändrats, lever deras historia kvar i minnen, kartor och berättelser. De är en del av Hällekis industriarv – en tid då kalkstenen från Kinnekulle inte bara formade landskapet utan också människors liv och arbete.