LÖRDAG 24 JANUARI 2026


Erik Dahlberghs avbildning i Suecia Antiqua et Hodierna visar den gamla huvudbyggnaden som den såg ut innan branden 1698 och "Fyrkanten" - Källa: Kungliga Biblioteket -   Public Domain

Fyrkanten: Den gamla stenkolossen på Hellekis säteri

Hellekis säteri på Kinnekulle är idag känt för sina vackra trädgårdar och sin eleganta arkitektur, men i äldre tider dominerades platsen av en betydligt mer kraftfull och sluten bebyggelse. Den mest framträdande av dessa historiska byggnader var den så kallade Fyrkanten, en massiv stenkoloss som i århundraden utgjorde kärnan i godsets befästningsverk. Med sina tre våningar och kvadratiska form fungerade byggnaden som en länk mellan medeltidens försvarsbehov och vasatidens herremansliv.

Ursprunget under den tidiga vasatiden

Det var troligen riksrådet Axel Nilsson Posse som lät uppföra Fyrkanten under den tidiga hälften av 1500-talet, sannolikt omkring 1530-talet. Byggnaden var en imponerande syn på sin tid och fungerade som en del av en befäst borggård. Tillsammans med en lägre byggnad och en kraftig mur skapades en rektangulär innergård som gav säteriet karaktären av en borg snarare än ett öppet gods. Denna arkitektur var nödvändig i en tid då oroligheter krävde att man kunde försvara sin egendom.

Fyrkantens bottenvåning användes för praktiska ändamål och rymde visthusbodar samt andra ekonomiutrymmen. De övre våningarna tjänade som bostäder och representationsytor, skyddade bakom de tjocka stenväggarna. Byggnadens betydelse under stormaktstiden bekräftas av att den finns avbildad i det praktfulla plansverket Suecia Antiqua et Hodierna, där den står som ett vittnesbörd om Posse-släktens makt och rikedom.

En överlevare genom brand och förvandling

Hellekis genomgick stora förändringar under slutet av 1500-talet när riksrådet Göran Knutsson Posse år 1597 lät bygga ett smalt trevåningshus med brant tak, starkt inspirerat av renässansens nya ideal. Trots att detta nya palats var modernt och ståtligt, visade sig den gamla Fyrkanten vara mer motståndskraftig mot tidens öde. När en förödande eldsvåda drabbade säteriet år 1698 lades renässansbyggnaden i aska, men den massiva stenkolossen Fyrkanten lyckades överleva branden.

Kanske såg det ut så här en gång i tiden. En AI-genererad bild (Google Gemini), skapad med illustrationen av Hellekis i Suecia Antiqua et Hodierna som förlaga

Under 1700-talet förvandlades Hellekis utseende på nytt. År 1707 ersattes det nedbrunna huset av ett corps-de-logi i karolinsk stil, och senare, år 1791, fick huvudbyggnaden sitt nuvarande nyklassiska utseende efter ritningar av arkitekten Olof Tempelman. Under alla dessa stilbyten och ombyggnationer stod Fyrkanten kvar som en påminnelse om gårdens rötter i 1500-talet. Den utgjorde en historisk kontrast till de modernare byggnaderna och fortsatte att vara en karaktäristisk del av herrgårdsmiljön ända in i nästa sekel.

Slutet för den gamla stenkolossen

Trots sin robusta konstruktion började tidens tand till slut ta ut sin rätt på den gamla försvarsbyggnaden. Under 1800-talet upplevdes den ålderdomliga stilen alltmer som en kvarleva från en förgången tid, och byggnaden ska vid denna tid ha blivit alltmer nedgången, delvis till följd av tidigare brandskador. Det fanns inte längre något praktiskt behov av en befäst borg på Kinnekulle, och kraven på moderna ekonomibyggnader och öppna parkmiljöer växte.

Omkring år 1860 gick den gamla stenkolossen Fyrkanten slutligen ur tiden. När rivningen var fullbordad hade byggnaden vaktat sin plats i över 300 år. Även om det idag inte finns några synliga spår kvar av dess murar, lever dess arv vidare; Fyrkanten förblir en orubblig grundbult i säteriets rika historia.

Hittills har dock inga fotografier av Fyrkanten kunnat återfinnas, och det förblir en gåta om byggnaden någonsin förevigades med den tidiga kameratekniken. Det är dock långt ifrån omöjligt att en sådan avbildning existerar. Vid tiden för rivningen, omkring 1860, var fotokonsten redan etablerad i Sverige och tidens fotografer reste ofta ut till betydelsefulla säterier för att dokumentera historiska miljöer. Eftersom Fyrkanten var en så pass dominant och unik del av landskapet, finns hoppet om att den kan ha fastnat på en glasplåt eller daguerreotyp som ännu vilar bortglömd i något arkiv eller privat ägosamling.