SÖNDAG 18 JANUARI 2026


Lantmätaren Lorenz Insulanders karta från 1689 - Källa: Lantmäteriets historiska arkiv

Mysteriet med den försvunna dammen vid Hönsäter

I mitt ständiga sökande efter ny och spännande kunskap om Hällekis och Kinnekulle stötte jag på en gammal karta som jag aldrig tidigare sett. Den visade sig vara en av de äldsta bevarade kartorna över området kring Hönsäter, daterad 1689 och utförd av lantmätaren Lorenz Insulander. Han var verksam i området under 1680-talet och deltog i kartläggningen av Hönsäters marker. Vid denna tid ägdes herrgården av Johan Haraldsson Stake, son till den berömde Harald Stake.

Kartan är rik på detaljer. Runt kanterna finns förklarande texter till de röda siffermarkeringar som återkommer över hela området. För en nutida läsare är texten svår att tyda, men med hjälp av digitala verktyg går det att förstå en del av innehållet. Det som fångade min uppmärksamhet allra först var området kring själva herrgården. På 1600-talet fanns inte mycket bebyggelse här, och Hönsäter dominerade landskapet. Men just därför blev jag desto mer förvånad när jag upptäckte något oväntat.

Två dammar och en märklig fyrkant

Där dammen vilar idag avslöjar kartan en annan geografi: här fanns en gång två separata vattenspeglar, endast åtskilda av en smal landremsa. Denna passage tycks ha följt ungefär samma sträckning som dagens väg mot Bygget.



Den försvunna dammen kan ha varit belägen både i delar av det vegetationsklädda området intill den nuvarande dammen och på delar av den öppna gräsytan som breder ut sig i kurvan mitt emot platsen för det forna ”Skara kyrka”. Denna idag tomma yta väcker frågor – varför har den lämnats så öppen och outnyttjad genom decennierna? På kartan omges just denna plats av en säregen fyrkantig markering med prickar, en detalj som antyder att ytan haft en särskild funktion eller inramning.

Eftersom äldre kartors proportionalitet och måttangivelser sällan är exakta, lämnas utrymme för tolkning. Kanske har de två vattnen med tiden vuxit samman till den damm vi ser idag? Eller så var den försvunna ”dammen” i själva verket aldrig en djup vattensamling, utan snarare en grund vattenspegel anlagd för estetikens eller humleodlingens skull. Teorierna är många, men marken bevarar än så länge sina hemligheter.

Jag hade aldrig hört talas om att det funnits två dammar i Hällekis, och den oväntade markeringen gjorde mig ännu mer nyfiken. Det blev början på en djupare efterforskning, och svaret visade sig vara både logiskt och historiskt betydelsefullt.

Ruddammarna vid Hönsäter

När jag började studera de två dammarna på kartan blev det snabbt tydligt att den ena motsvarar den damm som finns kvar i dag, medan den andra framstår som ett betydligt större mysterium. Under 1600- och 1700-talet var fiskdammar ett självklart inslag i herrgårdsmiljöer, och Hönsäter verkar inte ha utgjort något undantag.

Den fyrkantiga markeringen med prickar på kartan kan med stor sannolikhet tolkas som ytterligare en ruddamm, utöver den bevarade. Prickarna kan mycket väl representera humlestörar – en vanlig kartmarkering vid denna tid – och kartans förklarande text antyder också att humle odlades i anslutning till dammen.

Om anläggningen dessutom varit omgiven av en låg mur eller någon form av inhägnad är oklart, men sådana konstruktioner var inte ovanliga. Den ovanligt exakta kvadratiska formen gör det heller inte osannolikt att någon form av avgränsning funnits.

Ruddammar fyllde en viktig funktion i hushållet, eftersom fisk var ett centralt inslag i kosten, särskilt under fastetider då kött inte fick ätas. Rudan var dessutom en uppskattad delikatess och tålde det svenska klimatet bättre än karp, vilket gjorde den idealisk för odling.

Dammarna var inte bara praktiska utan också en del av herrgårdens status. I barockens trädgårdsideal ingick geometriska vattenanläggningar, och många herrgårdar anlade dammar i strikta former som rektanglar och kvadrater. Den fyrkantiga markeringen på kartan passar väl in i detta mönster. Under 1800- och 1900-talet förändrades dock behovet av egen fiskodling. När transporter och handel förbättrades blev dammarna överflödiga, och många fylldes igen eller omvandlades till prydnadsdammar. En av Hönsäters ruddammar verkar ha genomgått just en sådan utveckling, men det är oklart när den lades igen.

Humlegården – en lagstadgad skyldighet

Intill herrgårdar som Hönsäter fanns inte bara trädgårdar och fiskdammar utan även humlegårdar, och dessa var inte frivilliga. Under flera hundra år var humleodling en lagstadgad skyldighet i Sverige. Humle var en nödvändig råvara för ölbryggning, och öl var en basdryck i det svenska samhället. Det dracks dagligen av både vuxna och barn, eftersom vatten ofta var osäkert att dricka. För att minska behovet av dyr import från Tyskland krävde staten att varje gård skulle odla sin egen humle.

Redan i Kristoffers landslag från 1442 fastslogs att varje bonde skulle hålla en humlegård med minst fyrtio humlestänger. Under 1500- och 1600-talet skärptes kraven ytterligare, och i vissa landskap kunde en gård vara skyldig att hålla upp till tvåhundra stänger. Länsmännen kontrollerade odlingen vid ting och gårdsbesök, och den som lät sin humlegård förfalla riskerade böter eller, för arrendatorer, att förlora sitt arrende. När 1734 års lag infördes blev reglerna ännu strängare, och man kunde inte ens gifta sig eller ta över ett hemman utan att visa upp en fungerande humlegård. Först 1860 avskaffades odlingsplikten och hanteringen blev frivillig.

Hönsäter som herrgårdsmiljö

Kartan från 1689 visar att Hönsäter hade alla de klassiska inslagen som förväntades av ett välskött säteri under 1600-talet. Här fanns en trädgård, en humlegård och två ruddammar, alla viktiga delar av både hushållets försörjning och herrgårdens status. Dammarna och humlegården berättar om en tid då självförsörjning var en nödvändighet och då lagar och traditioner formade landskapet på ett sätt som ibland fortfarande går att ana i terrängen.

Min egen tolkning av historien

Eftersom de skriftliga källorna ofta är få och fragmentariska är det jag presenterar här helt och hållet min egen tolkning av kartan och dess texter. Sanningen kan i många fall vara en annan, och då tiden har suddat ut de flesta spår är det idag svårt att med säkerhet bevisa sanningshalten i det jag ser.

Att fördjupa sig i gamla kartor är som att öppna ett fönster mot en värld som inte längre finns. I de små detaljerna – i linjerna, markeringarna och de ibland gåtfulla symbolerna – döljer sig berättelser om platser, människor och verksamheter som sedan länge försvunnit ur landskapet. Mycket av det som en gång var självklart för dem som levde här är idag bortglömt, och ibland har ingen i trakten hört talas om det på generationer.

Genom att studera kartorna noggrant går det att återupptäcka sådant som ruddammar, humlegårdar och andra anläggningar som en gång spelade en viktig roll men som nu bara lever kvar som svaga spår i terrängen. Det är just i dessa glömda detaljer som historien vaknar till liv igen – och visar hur mycket mer som finns att upptäcka för den som tar sig tid att titta närmare.

På denna sida hittar du kartan från 1689: https://arkivkopia.se/sak/lms-P146-4:1