MÅNDAG 12 JANUARI 2026


Oqaatsut (danska: Rodebay) är en by med 49 invånare på Grönland - Bild av Thomas Ritter från Pixabay

Hur Grönland blev en del av Danmark

I en tid då Grönland ofta hamnar i centrum för geopolitiska diskussioner – om allt från Arktis framtid till stormakters intressen – är det lätt att glömma hur allt började. Vägen från avlägsen arktisk ö till en del av det danska riket är lång, komplex och formad av både upptäcktsresor, koloniala ambitioner och internationell rätt.

De första mötena

Grönlands historia i europeiska källor börjar med den norsk-isländske vikingen Erik den Röde, som i slutet av 900-talet seglade västerut efter att ha blivit landsförvisad från Island. Mellan åren 982 och 985 etablerade han de första nordiska bosättningarna. Han gav landet namnet Grönland, ett strategiskt val som enligt sagorna skulle locka fler bosättare, ett tidigt exempel på "marknadsföring".

Vid denna tid fanns spår av tidigare inuitkulturer på ön, och under 1100- och 1200-talet invandrade Thule-folket (förfäderna till dagens grönländare) till de norra delarna. År 1261 blev Grönland formellt en norsk skattlandsö underställd den norske kungen, vilket lade grunden för den framtida skandinaviska överhögheten.

Kolonisation och dansk närvaro

Efter några århundraden försvann de nordiska bosättningarna, troligen under 1400-talet, och kontakten med Skandinavien upphörde nästan helt. Trots detta fortsatte Danmark-Norge att hävda historiska anspråk på området. Under 1700-talet väcktes intresset på nytt, och 1721 inledde missionären Hans Egede en dansk-norsk expedition som etablerade nya stationer längs kusten. Hans specifika mål var att hitta de gamla nordborna (vikingarna) för att se om de fortfarande var kristna. När han insåg att de var borta, riktade han istället in sig på att omvända inuiterna. Detta markerade början på en mer organiserad kolonisation, där Danmark-Norge gradvis stärkte sin närvaro och kontroll genom handel och mission.

Grönland blir danskt

När unionen Danmark-Norge upplöstes genom freden i Kiel 1814, tvingades Danmark avträda Norge till Sverige. Danmark fick dock behålla de gamla norska områdena Grönland, Island och Färöarna. Därmed blev Grönland formellt ett danskt territorium – i praktiken en dansk koloni fram till 1953, då området integrerades i det danska riket.

Under början av 1900-talet utmanades Danmarks överhöghet av Norge, som 1931 ockuperade delar av Östgrönland. Tvisten avgjordes i Internationella domstolen i Haag 1933, som dömde till Danmarks fördel och erkände dansk suveränitet över hela ön.

Under andra världskriget fick relationen en ny vändning. Mellan 1940 och 1945 var Danmark ockuperat av Tyskland, medan Grönland i praktiken styrdes med hjälp av USA. Detta var en viktig vändpunkt eftersom grönländarna då insåg att de kunde klara sig utan Danmark, vilket lade grunden för självständighetskraven efter kriget.

År 1953 förändrades statusen permanent när Grönland integrerades som en del av det danska riket och upphörde att vara en koloni. Detta skedde genom en ändring i den danska grundlagen, där Grönland fick status som ett danskt amt (län), vilket formellt avslutade kolonistatusen.

Vägen mot självstyre

Under senare delen av 1900-talet växte den politiska självständighetsrörelsen, och 1979 infördes hjemmestyre (hemstyre), vilket gav Grönland ett omfattande internt självstyre. Denna utveckling fortsatte 2009 med selvstyre (självstyre), som gav ön kontroll över ännu fler politiska områden och innebar att Danmark erkände grönländarna som ett folk med rätt till självbestämmande.

Danmark ansvarar fortfarande för utrikespolitik, försvar och valuta, men Grönland styr i dag de flesta av sina egna angelägenheter och har rätten att i framtiden rösta om full självständighet.