Jättarna på Kinnekulle – två gamla sägner

När jag bläddrade i en gammal tidning från början av 1900-talet hittade jag två sägner från Kinnekulle som genast fångade min nyfikenhet. De var skrivna på ett ålderdomligt sätt, men bakom de gamla formuleringarna fanns två levande och fantasifulla berättelser om jättarna som en gång sades bo på berget.

För att göra dem mer lättlästa och tillgängliga för dagens läsare har jag översatt dom till ett mer modernt språk, samtidigt som jag försökt bevara stämningen och magin i originalet. Här följer alltså två gamla sägner från Kinnekulle - om hur gården Hellekis fick sitt namn, och om den natt då jättarna flydde från berget för gott.

När jättarna lämnade Kinnekulle

Sedan urminnes tider hade Kinnekulle varit ett paradis för jättar och troll. Inne i kalkstensberget hade de sina stora salar som glittrade av silver och guld, och uppe på toppen brukade de sitta och njuta av solen medan de såg ut över den blanka Vänern.

På de gröna platåerna betade deras svartfläckiga boskap med gyllene horn, och jättebarnen lekte genom att hoppa från klippa till klippa eller kasta stenar mot Billingen. Stenarna nådde förstås aldrig fram, utan blev liggande lite här och där i landskapet.

Länge levde jättarna i fred. De få människor som bodde i trakten var hedningar, och dem kom jättarna bra överens med. Men så småningom kom ett nytt folk till området. De slog sig ner vid bergets fot och dyrkade en annan gud än Oden - en mäktigare gud som de kallade ”Hvite Krist”. Inför honom kände jättarna rädsla.

Snart började de nyinflyttade bryta sten ur berget och bygga ett märkligt hus som de kallade kyrka. I den kyrkan, menade de, bodde Hvite Krist själv. Och ofta hörde jättarna hans röst. Även om de gömde sig djupt inne i sina bergshålor och höll för öronen, trängde den mäktiga klangen ändå in och fyllde dem med skräck.

Det de hörde var förstås kyrkklockan - men det visste de inte.

Till slut stod de inte ut längre. De bestämde sig för att lämna Kinnekulle och flytta norrut, där Hvite Krist ännu inte nått. Men innan de gav sig av ville de förstöra det som stört deras frid: kyrkan, främlingarna och den hemska rösten.

En natt samlades alla jättar. Männen slet loss stora stenblock ur berget, och kvinnorna fyllde sina förkläden med mindre stenar. Tillsammans smög de ner mot kyrkan, som låg på den plats som senare fick namnet Husaby.

Men Hvite Krist vakade över sitt tempel.

Just när den starkaste jätten höjde ett enormt stenblock för att kasta det, drog en kraftig stormvind in. Luckorna till kyrktornet hade av en slump lämnats öppna, och vinden fick kyrkklockan att börja ringa. De klara tonerna spreds ut i natten.

Effekten var omedelbar.

Jättarna tappade sina stenar och flydde i panik. Det lät som om en storm svepte fram över marken när de rusade iväg - träd knäcktes, buskar rycktes upp och allt i deras väg slogs omkull. De stannade inte förrän de nådde de djupa skogarna i norra Sverige.

Där hade Hvite Krist ännu inte gjort sig hörd, och där kände de sig trygga.

Och sedan den natten har ingen jätte synts till på Kinnekulle eller i trakten runt omkring.

Hur Hellekis gård fick sitt namn

Det berättas att en herreman en gång reste genom landet för att hitta en plats där han kunde bygga sig en gård. Han sökte länge, men ingenstans fann han en plats som riktigt tilltalade honom.

Till slut kom han till Kinnekulle. Så snart han steg upp på berget blev han överväldigad av dess skönhet: den vida utsikten, den frodiga växtligheten på sluttningarna och den stora, fiskrika sjön som bredde ut sig nedanför. Ett stycke från sjön bestämde han sig för att slå sig ner och började bygga sin gård.

Men han hade inte räknat med att marken redan hade en ägare.

Knappast hade byggnadsarbetet börjat förrän en av bergets invånare - en jätte vid namn Helle — dök upp. Han förklarade att detta var hans land och att ingen människa hade rätt att bosätta sig där utan hans tillåtelse.

Efter en stunds förhandlingar lyckades herremannen ändå komma överens med jätten. Han skulle få bygga färdigt gården i fred, men på ett villkor: Jätten skulle få bestämma gårdens namn.

Helles hustru hette Kis, och hon var lika delaktig i beslutet. En dag kom jätteparet till herremannen och meddelade att gården skulle heta Hellekis, en sammansättning av deras båda namn.

Herremannen ville först inte gå med på det. Men jätteparet hade ett sätt att tvinga honom.

Herremannen hade en dotter, den vackra Hjördis, som han älskade högt. En dag bjöd Helle och Kis in henne till sitt berg. Efter viss tvekan följde hon med - men när hon väl var där höll de henne kvar. De vägrade släppa henne förrän hennes far lovade att acceptera det namn de valt.

Herremannen hade inget val. För att få tillbaka sin dotter gick han med på deras krav.

Och så fick gården namnet Hellekis. På det sättet lever jättarna Helle och Kis kvar i trakten än i dag - åtminstone i namnet.