FREDAG 2 JANUARI 2026


Bakom den gamla kiosken i Hellekis hamn syns skorstenen från Hellekis Mekaniska Stenhuggeri. Fotografiet är troligen taget i slutet av 1970-talet. Skorstenen revs för många år sedan och i dag återstår endast fundamentet som det enda synliga spåret av stenhuggeriets epok

Kalkstenens guldålder: Pionjärerna vid Hellekis hamn

Stennäringen på Kinnekulle har anor som sträcker sig urminnes tider tillbaka, men det var först med ångmaskinens intåg som den industriella revolutionen på allvar nådde brotten. När kammarherre Carl Skjöldebrand köpte Hellekis säteri 1856 såg han en outnyttjad potential i Hellekis hamn. Med sitt strategiska läge vid Vänern var platsen idealisk för en modern rörelse, och Skjöldebrand beslutade sig för att grunda det allra första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle.

Innan maskinerna: Sandstenen banade väg för kalkstenen

Innan den industriella revolutionen nådde Hellekis hamn med maskindrivna verktyg, var platsen ett nav för en livlig brytning och bearbetning av sandsten. Under 1800-talets första hälft utgjorde stenen en ovärderlig resurs i flera av landets största byggnadsprojekt. Här arbetade stenhuggare manuellt med att forma blocken direkt vid brottet till färdiga byggnadselement.

Eftersom sandsten är mjuk och lättarbetad som "bergfuktig", men härdar till hög hållfasthet i kontakt med luft, blev den en mycket eftertraktad handelsvara. Under 1830-talet gick transporterna tätt från Kinnekulle; den bearbetade stenen från Hellekis levererades till omfattande infrastruktursatsningar och hamnanläggningar där kravet på robust natursten var orubbligt.

Denna manuella hantverksepok lade den tekniska och ekonomiska grunden för nästa stora steg i Hellekis hamns historia. I och med etableringen av det banbrytande mekaniska stenhuggeriet skedde ett markant skifte: den hantverksmässiga sandstenen fick lämna företräde åt en storskalig, maskinell bearbetning av den berömda Kinnekullekalkstenen.

Tekniken bakom stenen

Det som utmärkte Hellekis Mekaniska Stenhuggeri var dess specifika maskinpark. Till skillnad från senare anläggningar använde man här inga sågar; all maskinell bearbetning skedde med hjälp av stenhyvlar. År 1861 beställdes en stenhyvlingsmaskin från Motala Verkstad till det ansenliga priset av 10 000 kronor – en summa som i dagens penningvärde motsvarar ungefär en halv miljon kronor i ren köpkraft, men som i relation till dåtidens löner motsvarade en investering på närmare 20 miljoner kronor. Det höga priset berodde troligen på att det var den första i sitt slag som verkstaden tillverkade. Till skillnad från en såg som skär igenom stenen, fungerar en stenhyvel genom att ett stål hyvlar av tunna skikt av kalkstenens yta tills den blir helt jämn. Detta var den teknik som gjorde Hellekis Mekaniska Stenhuggeri unikt under 1860-talet.

Bilden är tagen vid Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri omkring år 1885. Miljön kan antas ha varit liknande vid Hellekis Mekaniska Stenhuggeri, men därifrån har inga fotografier kunnat påträffas. Det är dock rimligt att anta att sådant material finns bevarat i något arkiv - Fotograf: Carl Victorin -   Public Domain - Källa: DigitaltMuseum

Som drivkraft användes en lokomobil på åtta hästkrafter som eldades med lokalt bruten torv från Hellekis mosse. Lokomobilen var hjärtat i den tidiga mekaniseringen. Den fungerade som ett flyttbart kraftverk som via remskivor drev de tunga stenhyvlarna inne i verkstaden. Det mesta av produktionen från det första verksamhetsåret lades på lager i Göteborg, men år 1863 tog försäljningen av hyvlad sten fart på allvar. Den första stora statliga leveransen bestod av golvplattor och lister som skeppades med båt till det nya stationshuset i Jönköping.

Senare, under 1870-talet, utökades maskinparken med ytterligare hyvlar från Bolinders i Stockholm och en mekanisk slipmaskin. Trots dessa tekniska framsteg krävdes fortfarande en enorm mängd manuellt arbete. Uppe i stenbrotten arbetade stenhuggarna för hand med att ta fram både grovhuggen och finhuggen sten som sedan transporterades ner till hamnen för vidare förädling eller direkt utskeppning.

Logistik och transportens mödor

All råsten som hyvlades i hamnen hämtades uppifrån Öster- och Västerplana. För att säkra verksamhetens framtid och tillgången på råmaterial tog organisationen en ny form år 1873 då Carl Skjöldebrand bildade Hellekis AB. Det nya bolaget övertog de stora lantegendomarna och införlivade även det mekaniska stenhuggeriet i sin verksamhet. I slutet av 1870-talet köpte bolaget upp fem gårdar i Västerplana, vilket också hindrade konkurrenter från att komma över de bästa fyndigheterna.

Expansionen krävde mer kraft, och 1878 moderniserades anläggningen ytterligare. En ny ångmaskin med liggande panna för koleldning köptes in från Lidköpings Mekaniska Verkstad samtidigt som maskinparken uppdaterades med nya slip- och hyvelmaskiner.

Transporten från brotten ner till hamnen var en dramatisk historia. Stenen kördes med häst och vagn, ofta med tunga parhästar, nerför de branta sluttningarna. För att ekipagen inte skulle skena tvingades man låsa bakhjulen så att kärran fungerade mer som en släde. Det uppstod ett öronbedövande gnisslande och tjutande när metall mot sten bromsade upp de tunga lassen, ett ljud som sägs ha hörts vida omkring i bygden. All sten, oavsett om den var hyvlad, huggen eller rå, skeppades sedan ut från Hellekis hamn till kunder runt om i landet.

Kulturhistoriska spår i kartan från 1860

På den häradsekonomiska kartan från 1860 står det stensliperi och inte stenhuggeri. De röda byggnaderna markerar bostadshusen, medan de svarta sannolikt hör till själva stenindustrin, vilket tyder på att verksamheten var ganska omfattande. Den nuvarande piren med fyren finns med på kartan, men dessutom syns en ytterligare pir i anslutning till våghuset. Det vore intressant att veta när den piren försvann.

Längst ner i bilden finns en liten svart fyrkant, dit en väg leder. Den byggnaden är idag en ruin. Även därifrån verkar det en gång ha gått ut en pir, men den finns inte med på just denna kartbild och kan därför ha tillkommit senare. Huset syns på denna bild från Hembygdsföreningen. Det är oklart vad det användes till – jag har hört både tullhus och tvättstuga som möjliga funktioner.

Arbetarliv och säsongsvariationer

Livet vid stenhuggeriet var strikt styrt av naturens krafter. Verksamheten var endast igång under sommarhalvåret, då maskinerna inte kunde användas i vinterkyla och Vänerns is omöjliggjorde transporterna. Arbetarna bodde nära sin arbetsplats; 1873 restes en gul stenbyggnad vid hamnen som tjänade som bostad i hundra år. Dessförinnan användes en röd träbyggnad, ursprungligen ett sommarresidens, som gjorts om till arbetarbostäder.

Under 1880-talets början blomstrade affärerna och man höll tre stenhyvlar igång samtidigt. Exporten tog fart under en skicklig förvaltare, men när denne slutade drabbades rörelsen hårt. Under 1890-talet ökade konkurrensen från stenhuggerierna i Gössäter och Råbäck, som börjat använda effektivare tekniker som ramsågar.

Avveckling och historiska spår

År 1890 upphörde den mekaniska verksamheten vid Hellekis hamn och stenhuggarna erbjöds istället arbete vid den nyuppförda cementfabriken. En viss sandstensbrytning fortsatte för hand under några årtionden, men 1904 flyttades maskinerna och verkstadsbyggnaden till Gössäter.

Mysteriet med den sjunkna kanonen

En av de mest fängslande berättelserna från Hellekis hamn handlar inte om sten, utan om tungt gjutjärn och ett krigiskt arv. Enligt lokala sägner fanns det under 1800-talet två gamla kanoner i hamnen. Dessa tros ha varit kvarlämningar från de norska fälttågen under Karl XII:s tid (1716–1718), då stora mängder krigsmateriel transporterades genom Västergötland och ofta blev liggande på strategiska platser längs Vänerns kust.

Den ena kanonen återlämnades så småningom till statliga myndigheter, men den andra blev kvar i hamnen och fungerade som ett slags landmärke. En natt försvann den dock spårlöst. Misstankarna riktades omedelbart mot grannarna på andra sidan vattnet – Kållandsö – efter att ett kraftigt kanonskott hörts dåna över sjön därifrån. Man antog att Kållandsöborna hade smugglat över pjäsen för att "provskjuta" den.

Dramat på Vänern

När ett gäng karlar från Hellekis hamn fick nys om var kanonen befann sig, begav de sig över sjön för att kräva tillbaka sitt tunga byte. De lyckades återta kanonen och lasta den ombord på sin båt, men hemfärden blev ödesdiger. Kanonen var oerhört tung, och i den gropiga sjön började båten ta in vatten.

Situationen blev snabbt desperat. För att inte hela besättningen skulle gå under och båten sjunka till botten, tvingades männen fatta ett snabbt beslut: de tippade den massiva järnpjäsen överbord. Kanonen försvann ner i djupet och ligger enligt sägnen än idag gömd i dyn någonstans på Vänerns botten mellan Hellekis hamn och Kållandsö. Trots att många genom åren har spekulerat i dess exakta position, har det grumliga vattnet behållit sin hemlighet.

Kanonens symbolvärde

Att historien om kanonen har överlevt så länge beror troligen på den starka kontrasten mot det vardagliga arbetet vid stenhuggeriet. Medan stenhuggarna slet med att forma naturen till byggmaterial, representerade kanonen en vildare och mer oförutsägbar del av hamnens historia. Idag fungerar berättelsen som en krydda till campingplatsens historiska arv – en påminnelse om att det under Vänerns lugna yta kan dölja sig både krigshistoria och dramatik.

Från rykande skorstenar till husvagnsliv

I modern tid är spåren av stenhuggeriepoken få. Där det en gång rådde en sjudande industriell aktivitet med rykande skorstenar och hamrande stenhuggare, finner man i dag Kinnekulle Camping. Platsen som förr präglades av tungt arbete och gnisslande stenvagnar är nu en plats för vila och rekreation. Det enda som återstår som ett monument över Skjöldebrands pionjärverk vid hamnen är den bevarade skorstenssockeln – ett tyst monument över en svunnen industriell storhetstid.