TISDAG 23 DECEMBER 2025

Enda beviset jag har av mig själv från en julafton i mitten av 1960-talet är ett enda suddigt fotografi. Mina barn däremot är betydligt bättre dokumenterade – deras barndomsjular finns bevarade på åtskilliga hundra bilder

En julafton i Falkängen i mitten av 1960-talet

Julen är fylld av traditioner, dofter och minnen som etsar sig fast för livet. För många av oss är barndomens jular särskilt magiska – en tid då förväntan låg som ett skimrande täcke över dagarna och varje detalj blev en del av högtidens förtrollning. Här följer en berättelse om en julafton i mitten av 1960-talet, då granen glittrade, tomten knackade på dörren och julklapparna var både enkla och ovärderliga.

Allt skulle gås igenom och göras skinande rent – damma, dammsuga, torka golv och lister, och den lite udda sysselsättnigen; kamma ut fransarna på mattorna så de låg raka.. Den stora julstädningen var en tradition som alltid utfördes dagen före julafton. Man kunde nästan tro att vi förberedde oss för kungligt besök, men det var ju bara tomten som skulle komma – och han var knappast känd för att inspektera dammlister. När kvällen kom och vi barn gick till sängs hörde vi hur julstöket fortsatte långt in på natten. Vi visste vad som väntade nästa morgon, och med spänd förväntan somnade vi med tankarna på julafton och tomten.

När vi slog upp ögonen tidigt på julaftons morgon möttes vi av en förvandlad lägenhet. Färgglada girlanger och små svenska flaggor hängde från taket, papperstomtar i dragspelsform prydde fönsterbänkarna och på borden låg juldukar. På fönstrrutorna hade julfigurer i grön och röd plast klistrats upp – tomtar, granar, stjärnor och annat som varje år återkom som trogna följeslagare. På väggen satt en julbonad av papper som ytterligare förstärkte stämningen.

I fönstret lyste den orange adventsstjärnan av papp med sitt klara sken och spred en varm glans över rummet. På köksbordet brann fyra vita kronljus i adventsljusstaken, och här och var glittrade kulor som fångade ljuset, i fönstern hängde spiraler av färgad aluminium som roterade. Luften var mättad av dofter: nykokt julskinka, grynkorv och hyacinter – allt det som hörde julen till. Doftblandningen var så rik att man nästan kunde bli mätt bara av att andas.

Det fanns även skålar med äpplen, apelsiner och hemlagat julgodis som knäck och ischoklad, ibland kompletterade med en påse Twist. Allt tillsammans skapade en känsla av förväntan och högtid, som om själva rummet hade klätt sig i julens magi.

I vardagsrummet tronade huvudattraktionen: julgranen som föräldrarna klätt i smyg under natten när vi barn hade somnat. Far hade några dagar innan varit i skogen och huggit ner den, och nu stod den pyntad med kulor, smällkarameller, kristyrfigurer, glitter, svenskaflaggor och en gnistrande stjärna i toppen. Tidigare hade vi haft riktiga ljus i hållare, men brandrisken gjorde att de snart byttes ut mot elektriska ljus. Morgonens höjdpunkt var när granen tändes i mörkret – då glittrade det i barnaögonen, och man kände verkligen att julen hade kommit, den hade varit så efterlängtad.

Under granen låg paketen, lockande och hemlighetsfulla. Vi fick känna på dem och gissa innehållet, det klämmades och ruskades i försök att gissa om man skulle få vad man önskat. Men den verkliga spänningen låg i väntan på tomten och julklappsutdelningen.

Efter morgonens julgröt följde den otåliga väntan på att få bege sig till farmor och farfar i Falkängen för julmiddagen – en årlig tradition. Finklädda satte vi oss till bords och plockade av julbordets läckerheter. Utbudet var kanske inte lika överdådigt som idag, men där fanns julskinka (grå i färgen, då den saknade nitrit), pressylta, aladob, rökt korv, köttbullar, prinskorv, bruna bönor, brysselkål och farmors egen sillsallad och hennes oöverträffade inläggning av saltgurka. Grynkorv, lutfisk och dopp i grytan var självklara inslag. Till maten dracks svagdricka eller ibland julmust, och som dessert serverades ofta fruktcocktail eller syltade päron med vispad grädde, Ris à la Malta förekom också då och då.

När alla var mätta och belåtna väntade vi spänt på Kalle Anka och hans vänner skulle dyka upp i farmors svartvita TV, under tiden så kunde man bläddra i den enda jultidning som låg på bordet – Västgötens Jul – en tidning som då var mycket populär och kanske en av de få julpublikationer som fanns att tillgå. Kalle var ny i TV på den tiden, sändes för första gången på julafton år 1960. Det årets höjdpunkt – enda chansen att se tecknad film på TV, åtminstone av bra kvalité. Biografen var annars det enda alternativet, men det blev inte många gånger per år. Märkligt nog hade vi ingen egen TV hemma, trots att far arbetade med att sälja och installera apparater åt handlaren Lindblom. En egen TV kom först något år senare.

Efter julkaffet och lussebullarna promenerade vi hem till vår lägenhet. Vi barn klättrade genast upp i fönstret och pressade näsorna mot rutan, blickande ut över den gnistrande vinterkvällen, ivriga att få en skymt av tomten. I minnet känns det som att det alltid låg ett tjockt täcke av snö på julafton när man var liten – men kanske är det bara en romantiserad bild av barndomens jul. Troligen fanns det även då jular då snön lyste med sin frånvaro.

Far fick plötsligt för sig att gå och köpa tidningen – märkligt på julafton, men vi tänkte inte mer på det. Strax därefter skymtade vi en mörk figur i snön ute på gatan som närmade sig huset. Det knackade hårt på dörren, mor öppnade, och vi barn drog oss lite längre in i lägenheten, och där stod han då till slut: tomten, i lång rock, svarta handskar, ett stelt uttryckslöst ansikte och röd luva. För oss barn var han både skrämmande och magisk. När han yttrade de välkända orden med en konstig röst bakom pappmasken ”Finns det några snälla barn här?” förvandlades rädslan snabbt till förväntan och vi svarade med en svag lite darrande röst - Ja det gör det.

Ur sin stora jutesäck plockade tomten fram paket efter paket. När säcken var tom önskade han god jul och försvann ut i den mörka vinternatten, han sa att han hade många barn att besöka. Strax därefter dök far upp som om han trollats fram ur skuggorna – förstås utan tidningen – och med sin välbekanta fras: ”Missade jag tomten även i år.” Jag minns inte hur gammal jag var när bedrägeriet avslöjades. Besviken? Troligen inte. För i slutändan var det ändå julklapparna som betydde mest.

Sedan började det ivriga slitandet av snören och omslagspapper. De mjuka paketen som troligtvis innehöll stickade vantar, sockor och tröjor lades åt sidan för en stund; det var de hårda paketen som lockade mest. På 1960-talet var julklapparna ofta praktiska saker för utomhuslek: ficklampor, moraknivar, begagnade skridskor, hockeyklubbor eller hjälmar. Vanliga leksaker var sällsynta, kanske Lego, serietidningar, modellera eller hockybilder som var väldigt populära och som man samlade på, minns även att jag fick gjutformar för tennsoldater, men någon ångmaskin som stod högt på önskelistan fick jag aldrig. Men ibland dök det upp något riktigt stort – som en elektrisk bilbana eller, det jag minns bäst, ett Stiga hockeyspel. Det blev den mest använda julklappen genom åren, med otaliga timmar av spelande.

När alla klappar öppnats samlades papper och snören ihop, och vi ägnade en stund åt att undersöka våra nya skatter. Kvällen avslutades kanske med glögg, pepparkakor, godis och kanske en gammal svensk film innan vi kröp till sängs – lyckliga och nöjda efter årets mest spännande dag.

Åren har gått, men barndomens jular lyser fortfarande som små stjärnor i vintermörkret. De bär med sig minnen av gemenskap, värme och glädje – och påminner om hur traditioner kan leva vidare från generation till generation.

Det var först när jag själv fick barn som julen blev en verklig glädjens högtid. Att se deras ögon lysa av förväntan, höra deras skratt bland julklappspapper och känna doften av pepparkakor – och samtidigt få föra vidare de traditioner jag själv vuxit upp med – gav julen en ny mening.

I just de stunderna insåg jag att julens magi inte bara handlar om traditioner, utan om att dela dem med dem man älskar allra mest. Och kanske är det just dessa ögonblick – fyllda av enkel lycka och förväntan – som gör julen tidlös och alltid lika efterlängtad.