SÖNDAG 14 DECEMBER 2025


AI-genererad bild (Google Gemini)

Den försvunna silverskatten i Medelplana

När man talar om sägner och berättelser från Kinnekulleområdet är det omöjligt att inte nämna en av de mest berömda – den försvunna silverskatten i Medelplana. I århundraden har människor sökt efter den mytomspunna skatten, men alltid utan framgång. Endast vid ett tillfälle sägs den ha skymtats, som en kort glimt av något glänsande innan den åter försvann. Är detta bara en skröna som berättats genom generationer, eller finns det en verklig skatt gömd i jorden? Ingen vet med säkerhet, och har man verkligen har letat på rätt plats?

Bakgrund: Krigets skugga över Västergötland

År 1611 bröt Kalmarkriget ut mellan Sverige och Danmark. Danska trupper härjade i Västergötland och brände bland annat Skara. Minnet av tidigare plundringar, som 1588 då kyrkorna i trakten rövades på sina värdeföremål, levde kvar och skapade oro. I Medelplana socken vid Kinnekulle var prästen Jonas Andersson Grotte (även kallad Grodt i vissa gällor) medveten om hotet. Han insåg att kyrkans silver och hans egna tillhörigheter riskerade att gå samma öde till mötes som tidigare.

Skatten göms undan

Enligt inventarieförteckningar bestod kyrkans värdeföremål av två silverkalkar och en oblatask i silver. Grotte samlade dessa tillsammans med sitt eget bordssilver och begav sig en mörk kväll mot prästgårdstorpet Kollängen. Vid en liten bäck grävde han i skydd av mörkret en grop där han gömde skatten. Kort därefter avled han hastigt och hann aldrig berätta för någon var gömstället låg. Danskarna nådde aldrig Kinnekulle, och skatten förblev försvunnen.

Sägnen om kyrktornets skugga

Med tiden växte en sägen fram som än idag lever i bygden. Den berättar att skatten kan återfinnas där kyrktornets skugga faller vid ett särskilt klockslag på en bestämd dag varje år. Många har försökt tolka denna gåta och grävt i området, men utan resultat.

Om det finns någon sanning i denna berättelse måste kyrkoherden ha nämnt för någon att skuggan från tornet pekade på skatten och då måste han ha valt ut platsen för sin skattgömma i förväg - en dag då solen stod lågt i kvällningen och kyrktornet kastade sin skugga över marken. Då han enligt sägnen grävde när den när det var mörkt. Men fram till början av 1800-talet hade Medelplana kyrka endast ett lägre torn med en enkel tornhuv. Först därefter restes den höga spira som ännu i dag pryder kyrkan. Med det lägre tornet kunde skuggan knappast ha sträckt sig särskilt långt, och därmed försvagas trovärdigheten i sägnen.

På 1800-talet sägs två vallpojkar ha sett skatten glimma i en grop eller klippskreva, men när de återvände var den spårlöst borta. Historien har gett upphov till både hopp och mystik, och skatten har blivit en del av Kinnekulles folkliga arv.

Misslyckade försök och spekulationer

Under 1970-talet gjordes försök att med metalldetektorer lokalisera silvret, men utan framgång. Det har spekulerats i att någon kan ha funnit skatten i hemlighet och smält ner den, eller att hela berättelsen är en myt. Trots detta fortsätter fascinationen. Skatten har aldrig officiellt återfunnits och ruvar ännu på sin hemlighet.

Kollängen/Kullängen: Var torpet låg är nyckeln till skattens gåta

Jag har hört berättas att prästgårdstorpet Kollängen kan ha legat nära Perstorp, som idag ligger på vänster sida av vägen mellan Medelplana och Österplana. I anslutning till platsen finns en bäck, vilken skulle kunna stämma överens med den beskrivning som nämns i berättelsen.

På Lantmäteriets karta med terrängskuggning kan man ana konturerna av en gammal husgrund. Just här har jag alltid föreställt mig att prästgårdstorpet Kollängen en gång låg, strax bortom bäcken. Platsen stämmer så väl överens med den sägen som berättats i generationer, och det är lätt att förstå varför många troligen har sökt efter den försvunna silverskatten just här.


Det är dock möjligt att namnet Kollängen har förändrats över tid och att den ursprungliga benämningen var Kullängen.

Stora Kullängen var ett prästgårdstorp under Medelplana. Det låg på höger sida av samma väg, inte långt från Glasbacken. Det intressanta är att just Glasbacken i äldre handlingar även benämns som Perstorp 1, vilket även är benämningen på Häradskartan från 1860, detta skapar en möjlig konflikt i lokaliseringen.

Det nuvarande torpet Glasbacken, liksom det numer försvunna Stora Kullängen, är/var knappast från 1600-talet. De flesta torp som uppfördes under den tiden var enkla timmerstugor med begränsad livslängd, och det var därför inte ovanligt att man senare reste nya hus på samma plats. Marken var redan röjd, åkerlappar och brunnar fanns ofta kvar, och namnet på torpet levde vidare även när byggnaden byttes ut. På så sätt kunde platsen få en lång kontinuitet av bebyggelse, även om själva husen förnyades genom århundradena.

Kanske har sökandet efter skatten skett på fel ställe. Exakt var Stora Kullängen låg är inte fastställt, går inte att hitta på någon karta, men om det låg nära Perstorp 1 så rinner ju bäcken även där. Det kanske är just på detta ställe, utmed bäcken, man borde leta efter skatten. Vem vet – kanske ligger den ännu kvar, gömd i jorden.

Ett levande kulturarv

Den försvunna silverskatten i Medelplana är idag en av Kinnekulles mest kända sägner. Den lockar både lokalbefolkning och historieintresserade besökare som fascineras av tanken på att en skatt fortfarande kan ligga gömd i jorden. Oavsett om berättelsen är sann eller inte har den blivit en del av traktens identitet och ett exempel på hur historia och myt vävs samman. Kanske är det just gåtan – mer än själva skatten – som gör att berättelsen lever vidare.

Silverskatten i arkiven: Wollins unika nedteckningar från 1700-talet

Borgmästaren Jonas Wollin (1692–1778) i Mariestad var en av de första som nedtecknade berättelsen om silverskatten i Medelplana på Kinnekulle. Han byggde sin skildring på lokala berättelser och muntliga traditioner. Wollin bodde tidvis på gården Bestorp och hade ett starkt intresse för historia och fornminnen. Redan på 1700-talet satte han silverskattens historia på pränt. I dag vilar hans manuskript i Riksarkivet och Vitterhetsakademien – där, någonstans på en hylla, ligger den ursprungliga berättelsen gömd men bevarad för framtiden. Dessa dokument utgör en av de tidigaste källorna till Kinnekulles rika fornfynd.

Kartmaterial

På Generalstabskartan från 1845 finns en byggnad markerad på högra sidan av vägen, vilket eventuellt kan vara Stora Kullängen. Detta förutsätter att vägens sträckning då i stort sett motsvarar den nuvarande.