Inte en, utan tretton jultomtar: Islands unika jultradition

Medan svenska barn väntar på den ensamme, snälle jultomten på julafton, börjar julen på Island redan den 12 december. Då dyker den första av tretton jólasveinar (jultomtar) upp – barn till de skrämmande trollen Grýla och Leppalúði. Dessa figurer är mer busiga, matglada och kusliga än vänliga, och varje kväll fram till julafton anländer en ny tomte med sin egen vana: ibland en gåva, ibland en rutten potatis.

Traditionen är både lekfull och skrämmande, med rötter i den isländska sagovärlden, och skiljer sig markant från bilden av en enda snäll jultomte. Glöm den röda dräkten och "God Jul"; på Island är julen en 13 dagar lång prövning kantad av tjuvar, fönstertittare och en skräckinjagande Julkatt.

Ursprung i folktron

Grýla och hennes familj förekommer redan i texter från 1200-talet. Hon framställdes som ett fasansfullt väsen som åt olydiga barn, men kopplingen till julen och barnätandet utvecklades först senare – ofta tillsammans med hennes late make, Leppalúði, vid sin sida. Hennes söner var lika hotfulla. Under 1600- och 1700-talet användes berättelserna om dessa troll för att hålla barn i schack under den mörka vintern. De ansågs vara så skrämmande att myndigheterna 1746 utfärdade ett förbud mot att skrämma barn med figurerna. Då framstod de tretton tomtarna som hotfulla gestalter som kunde dyka upp och straffa olydiga barn.

Förändring över tid

Med tiden förändrades bilden av jultomtarna. Under 1800- och 1900-talet blev de mer humoristiska och busiga, snarare än enbart skrämmande. Folkminnessamlaren Jón Árnason hjälpte till att standardisera både antalet och namnen på de tretton tomtarna i sina samlingar, vilket bidrog till att forma den moderna traditionen. Istället för att enbart skrämma började de dela ut små gåvor – eller i vissa fall en potatis, eller ingenting alls – beroende på hur barnen hade uppfört sig. Denna utveckling påverkades av den europeiska jultomtefiguren, men på Island behöll man den unika idén om flera tomtar med egna personligheter och särdrag.

Så fungerar traditionen

Själva traditionen fungerar så att den första jultomten anländer den 12 december och därefter kommer en ny tomte varje dag fram till julafton. Barnen ställer fram en sko i fönstret under denna period. Om barnen har uppfört sig väl får de en liten gåva, men om de varit olydiga får de istället en rutten potatis i skon, vilket är tecknet på att jólasveinn vetat om deras dåliga uppförande. På så sätt blir december en tid av både förväntan och prövning, där varje dag bär med sig en ny figur ur sagan. Efter jul försvinner tomtarna en efter en, och när den sista lämnar den 6 januari markerar det slutet på julfirandet (Þrettándinn). Traditionen är en blandning av lekfullhet och stränghet, där belöning och bestraffning går hand i hand.

Lista över de 13 jultomtarna och deras datum

12 december – Stekkjastaur (Klumpfoten): Försöker stjäla får.
13 december – Giljagaur (Klyftgrabben): Gömmer sig i raviner och stjäl mjölk.
14 december – Stúfur (Stum): Slickar kastruller.
15 december – Þvörusleikir (Slevslickaren): Slickar slevar.
16 december – Pottasleikir (Grytslickaren): Slickar grytor.
17 december – Askasleikir (Skålslickaren): Slickar ur träskålar.
18 december – Hurðaskellir (Dörrsmällaren): Smäller i dörrar på natten.
19 december – Skyrgámur (Skyrglufsen): Besatt av den isländska yoghurten skyr.
20 december – Bjúgnakrækir (Korvstjälaren): Stjäl korvar.
21 december – Gluggagægir (Fönstertittaren): Kikar in genom fönster.
22 december – Gáttaþefur (Dörrsniffaren): Har en lång näsa och sniffar efter bröd.
23 december – Ketkrókur (Köttkroken): Fiskar upp kött med en krok.
24 december – Kertasníkir (Ljusstjälaren): Stjäl ljus, särskilt från barn, och åt dem då ljus tidigare var gjorda av talg.

Utseendet på Islands 13 Jultomtar

De isländska jultomtarna, jólasveinar, har ett utseende som skiljer sig markant från den klassiska jultomten. De är historiskt sett trollbarn och deras utseende speglar det karga isländska landskapet och folktron. De bär traditionellt slitna, grova kläder i gråa, bruna eller mörka nyanser, snarare än rött och vitt, vilket markerar deras ursprung som varelser från bergen och grottorna. De saknar ofta det snälla, runda utseendet; istället framställs de som vildvuxna och lortiga, ibland med håriga eller skäggiga ansikten.
Dessutom har varje tomte ett unikt drag som speglar hans bus. Till exempel bär Ketkrókur (Köttkroken) en lång krok, och Gáttaþefur (Dörrsniffaren) har en oproportionerligt lång näsa. Sammanfattningsvis är jólasveinar en skara av busiga, tjuvaktiga figurer vars utseende påminner mer om rustika vagabonder eller troll, snarare än den moderna, magiska jultomten.

Julkatten

Förutom tomtarna finns också den skrämmande Jólakötturinn (Julkatten). Den sägs äta upp de barn som inte fått nya kläder till jul – en påminnelse om att arbeta flitigt under året och att vara tacksam för gåvor.

Moderna förändringar

Traditionen med Jólasveinarnir är extremt levande. Den har dock anpassats till moderna tider genom att göra de 13 tomtarna till huvudsakligen goda, busiga figurer som ger presenter, medan deras föräldrar och Julkatten får stå för det gamla, kusliga elementet. Många moderna avbildningar, särskilt de som riktas mot turister och yngre barn, visar dem ibland med inslag av den internationella tomtens röda kläder, även om de traditionella ullkläderna fortfarande är vanliga i isländsk folklore. En annan stor del av den moderna isländska julen är Jólabókaflóð (Julboksfloden), en tradition där de flesta islänningar får böcker i julklapp på julafton för att tillbringa kvällen med att läsa – ett fenomen som förstärker Islands starka litterära kultur.

Sammanfattning

Islands jultradition med 13 jultomtar är både rolig och skrämmande. Varje tomte har sin egen karaktär och sitt eget datum, och tillsammans skapar de en unik julstämning som skiljer sig från den klassiska bilden av en enda snäll jultomte.