Från helgon till Jultomte

Den 6 december passerar i Sverige oftast obemärkt. Ändå är det en dag som en gång i tiden hade stor betydelse. Sankt Nikolaus dag, som firades till minne av den givmilda biskopen från Myra, försvann som helgdag redan under reformationen. Men även om kalendern tystnade, levde minnet kvar – och blev grunden till en av världens mest älskade traditioner: julklappsutdelningen.

Biskopen som blev legend

Nikolaus av Myra levde under 300-talet i nuvarande Turkiet. Historiska källor är få, men legenderna om honom växte snabbt. Han beskrevs som barnens och sjöfararnas beskyddare, en man vars generositet saknade gränser. Den mest kända berättelsen handlar om hur han räddade tre fattiga döttrar från ett liv i misär genom att i hemlighet kasta hemgifter genom deras fönster. I en version landade gåvorna i strumpor som hängde på tork – en detalj som långt senare skulle bli en del av jultraditionen med julstrumpor.

Hans rykte som mirakelgörare och beskyddare gjorde honom till ett av medeltidens mest populära helgon. I klosterskolorna började man dela ut små gåvor till barnen just den 6 december, en sed som spreds över Europa.

Från helgon till Jultomte

I Nederländerna blev Nikolaus till Sinterklaas, som anlände sjövägen kvällen före sin dag för att dela ut presenter. När traditionen följde med holländska emigranter till Amerika förvandlades namnet till Santa Claus, och gåvoutdelningen flyttades till julhelgen.

I Sverige försvann Sankt Nikolaus dag som helgdag, men hans anda levde vidare. Här smälte minnet av den givmilda biskopen samman med Julbocken och den svenska gårdstomten – vars smeknamn "Nisse" i sig är en kortform av Nikolaus. Den moderna Jultomten är alltså en blandning av flera gestalter, men i grunden står biskopen från Myra.

I många andra länder lever dock traditionen starkt kvar. I Tyskland och Österrike ställer barnen fram sina stövlar kvällen före, och på morgonen den 6 december finner de dem fyllda med godis, frukt och små gåvor från Sankt Nikolaus. I Österrike, södra Tyskland och delar av Centraleuropa åtföljs Nikolaus dock ofta av en demonliknande figur, Krampus, som har till uppgift att straffa olydiga barn.

Även i länder som Tjeckien och Ungern går Nikolaus från hus till hus och belönar barn som varit snälla – medan de som varit mindre lydiga får en kvist eller kol, ofta levererat av hans skräckinjagande följeslagare. På så vis har dagen, som i Sverige bleknat bort, fortsatt att vara en levande och festlig högtid i stora delar av världen, där kontrasten mellan den helige Nikolaus och den mörke Krampus är ett dramatiskt inslag.

Den röda dräkten – från biskop till ikon

I de tidiga framställningarna av Nikolaus bar han biskopens traditionella klädnad, ofta i rött, vilket symboliserade hans kyrkliga ämbete. När figuren utvecklades till Santa Claus i USA under 1800-talet förstärktes den röda färgen i illustrationer och julkort. Under 1900-talet blev den röda dräkten helt dominerande, särskilt genom populärkultur och reklam, och kom att bli den globala symbolen för Jultomten.

Den röda dräkten knyter alltså samman helgonets ursprungliga kyrkliga klädsel med den moderna julfiguren – ett visuellt arv som gör att Jultomten känns både traditionell och tidlös.

En påminnelse om generositet

Sankt Nikolaus dag är mer än en bortglömd helgdag. Den är en påminnelse om medmänsklighet, om att ge utan att kräva något tillbaka. Från ett biskopsdöme i Mindre Asien har hans minne vandrat genom sekler och kulturer, och blivit till den universella jultraditionen att ge gåvor.

Även om vi i Norden idag lägger paketen under granen den 24 december, är det Nikolaus som bär ansvaret för att julen blivit gåvornas högtid.