LÖRDAG 22 NOVEMBER 2025

Kinnekulles amfiteater: En vision som tystnade

Många minns säkert planerna på att skapa ett nytt Dalhalla i Cementas nedlagda stenbrott på Kinnekulle – ett ambitiöst kulturprojekt i en spektakulär miljö. Trots stort engagemang och stöd från flera håll gick det aldrig i mål. I slutändan satte miljöhänsyn, ljudbegränsningar och byråkratiska hinder stopp – naturen och tystnaden fick sista ordet.

Idén tog form 2002, då föreningen Kinnekulle Amfiteaters Vänner ville omvandla kalkbrottet vid Rustsäter till ett kulturellt centrum. Inspirationen kom från Dalhalla i Rättvik – en framgångsrik amfiteater i ett nedlagt kalkbrott som gjort Dalarna till ett internationellt namn på kulturkartan.

Tillsammans med Sparbanksstiftelsen i Skaraborg och Götene kommun ville föreningen Kinnekulle Amfiteaters Vänner skapa något liknande i Västergötland – men med unika förutsättningar. Stenbrottet erbjöd redan naturliga amfiteaterformer, befintliga vägar och parkeringsytor, samt en storslagen, fri utsikt över Vänern.

Arkitekten bakom Berwaldhallen anlitades

Projektets tyngd underströks när den erkände arkitekten Erik Ahnborg, mannen bakom både Stockholms Berwaldhallen och Dalhalla, fick uppdraget att rita anläggningen. Förslaget blev en elegant utomhusarena, ursprungligen planerad för 7000 åskådare men snabbt justerad nedåt till cirka 5000, ämnad för opera, teater, konserter och mässor.



Entusiasmen var stor. Under de följande åren växte projektet, en modell av teatern visades offentligt, och föreningen Kinnekulle Amfiteaters Vänner bildades för att driva det komplexa arbetet framåt. En arbetsgrupp med representanter från Västra Götalandsregionen tillsattes. Allt pekade på att Kinnekulle skulle få ett nytt, stort kulturellt landmärke.

Naturen sätter stopp – Natura 2000

Men drömmen mötte tidigt ett tungt motstånd. Stenbrottet på Kinnekulle är inte bara ett imponerande geologiskt arv, det är också en del av ett känsligt naturområde. Länsstyrelsen uttryckte stor oro för de ursprungliga planerna.

Huvudproblemet var platsens skyddade status: området ingick i det europeiska nätverket Natura 2000 och var klassat som riksintresse för natur- och kulturvård. Den ursprungliga planen, med upp till 7000 platser och tusentals parkeringsplatser, ansågs för omfattande. En bantad version presenterades snabbt, med 4000 till 5000 sittplatser och en omflyttning av scen och parkering för att minska naturpåverkan.

Lokal kritik mot amfiteatern

Många boende kring Kinnekulle reagerade starkt när planerna på en stor amfiteater i det gamla stenbrottet blev kända. För lokalbefolkningen handlade motståndet inte bara om ljudnivåer – utan om en oro för att deras lugna och naturnära miljö skulle förvandlas till ett turistmål med ökad trafik, fler bilar, och stora publikmassor. Många uttryckte rädsla för att området skulle förlora sin stillhet och att vardagen skulle påverkas negativt av konserter och evenemang.



Miljöengagerade invånare och lokala naturvänner lyfte också fram att Kinnekulle är ett unikt naturområde med höga naturvärden, och att ett sådant bygge riskerade att skada både flora och fauna. Även miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen ställde sig kritiska till projektet och betonade vikten av att bevara platsens ekologiska och kulturella värden.

Sammantaget blev protesterna en kraftfull påminnelse om hur starkt människor kan värna om sin hembygd – inte minst när det gäller att skydda naturen och livskvaliteten i vardagen.

Ljudet blev projektets dödsstöt

Trots justeringarna kvarstod de fundamentala problemen, och det hela kulminerade hösten 2006. I september hölls två avgörande provkonserter: en med Göteborgs Symfoniker och en med dansbandsikonen Christer Sjögren. Många upplevde tillställningarna som stämningsfulla och platsen som idealisk.



Men Länsstyrelsen mätte samtidigt ljudnivåerna i omgivningen. Resultatet blev förödande för projektet. Vid en fastighet i närområdet överskreds den tillåtna ljudnormen för utomhusmiljö vid bostad, vilken låg på 45 dB.

Även om amfiteaterns naturliga akustik var god, var det tydligt att den nödvändiga ljudförstärkningen för större evenemang, i kombination med områdets känsliga status, inte kunde förenas med områdets skyddskrav och människors rätt till tystnad.

Länsstyrelsen utfärdade aldrig ett formellt förbud eller ett direkt avslag. Däremot framförde de omfattande invändningar mot projektet. Bland annat krävde de kompletteringar i miljökonsekvensbeskrivningen, ifrågasatte bullernivåerna, och uttryckte oro för påverkan på det skyddade Natura 2000-området. I praktiken omöjliggjorde detta projektets fortsättning.

Till slut blev det en kombination av byråkratiska hinder, miljöskydd och bristande politiskt stöd som gjorde att projektet rann ut i sanden.

Drömmen slocknar

Åren gick utan byggstart. Detaljplanen låg vilande, och entusiasmen mattades. Till slut, i november 2012, kom det definitiva beskedet: initiativtagaren meddelade att föreningen Amfiteaterns Vänner hade avvecklats. Föreningens tillgångar, 141 000 kronor i bankmedel och aktier, överlämnades till Götene Lions med villkor att de skulle återlämnas om en ny förening bildades inom fem år. Det skedde aldrig.

Så avslutades drömmen om en amfiteater i Kinnekulles stenbrott – ett projekt som väckte hopp, debatt och engagemang, men som till slut stoppades av naturens villkor och människors rätt till tystnad.