TORSDAG 30 OKTOBER 2025

Minnet av en iskall Cementa-vinter: Så kämpade vi mot isklumparna

När nyhetsflödet tryter i Hällekis-Kuriren får man gräva i minnet och bildarkiven. Dagens uppdatering blir därför ett litet minne från min tid på Cementa i Hällekis, där jag jobbade de sista åren före nedläggningen.

Först en förklaring till bilden. Mitt i bild går det ett långt transportband upp till en liten byggnad som står på en pelare. Råmaterial från stenbrottet krossades och transporterades sedan upp via detta transportband, och via luckor i pelaren fylldes stenhögen under på kontinuerligt. Bilden är från nedläggningen och stenmaterialet i högen är väldigt låg. I normala fall, då fabriken var igång, nådde högen nästan ända upp i topp av pelaren. Det transportband som går från undersidan av högen och snett upp mot vänster transporterade stenen upp till en kupa (en förvaringsficka).

En förenklad beskrivning av cementtillverkningen i Hällekis

Vid Cementa i Hällekis tillämpades den våta metoden för cementtillverkning, vilket innebar att råmaterial först finmaldes i Råkvarnen (dit det transporterats från den förut nämnda kupan) till ett pulver kallat råmjöl.

Det finmalda råmjölet blandades därefter med vatten och bearbetades i stora roterande tallrikar eller trummor (Granuleringen), vilket formade små blöta kulor som kallades granualier. Denna form underlättade hanteringen och matningen till nästa steg i processen.

Granualierna transporterades vidare till Rosten, där de förvärmdes och hårdnade innan de fördes in i den roterande cementugnen. I ugnen utsattes kulorna för mycket höga temperaturer, vilket ledde till att de kemiskt omvandlades till hårda kulor kallade klinker.

När klinkern hade svalnat, maldes den tillsammans med tillsatsmaterial i Cementkvarnen. Denna kvarn innehöll stora stålkulor som krossade klinkern till ett fint pulver – den färdiga cementen.

Ett kallt minne från Cementa

Under den stora stenhögen fanns en lång gång som innehöll ett transportband och ett antal utmatare där stenen portionerades ut på bandet för vidare transport upp till kupan. I normala fall pågick denna process året runt utan nämnvärda störningar. Men när det blev en kall vinter med mycket snö uppstod ofta stora problem.

När snö och is blandades med sten i högen bildades ofta stora klumpar av sten, snö och is, och när dessa sedan kom ner i de olika utmatarna blev det stopp. För att åtgärda detta problem fick det hanteras manuellt.

Beroende på hur ofta problemet uppstod tillsattes det mellan 1–4 personer som i skift fick arbeta i denna iskalla miljö utan acceptabel uppvärmning. Arbetet bestod i att med spett försöka hacka sönder den stora klumpen av is och sten så materialet åter kunde matas ut. Gick inte det fick man försöka smälta klumpen med gasolbrännare.

Men där var inte problemet slut. Stora bitar av klumpen ramlade ner på transportbandet, och dessa fick inte gå vidare upp i kupan då det skulle ställa till med samma problem där. Därför utrustades personalen med stora träklubbor som man sedan fick ge sig på de mindre klumparna på transportbandet för att krossa dem till acceptabla småbitar.

Arbetade man ensam blev arbetsgången ett stressigt moment: man fick först försöka slå sönder klumpen i utmataren. När sedan småklumpar föll ner på transportbandet fick man rusa ikapp, dra i nödstoppet, snabbt slå sönder klumparna, starta bandet igen och sedan genast tillbaka till utmataren. Denna slitsamma procedur upprepades gång på gång. Var man flera som arbetade tillsammans blev det betydligt lättare. Då kunde några fokusera på att luckra upp klumpen i utmataren medan de andra svingade träklubborna för att krossa bitarna på transportbandet.

På den tiden hade vi inga bra arbetskläder anpassade för detta kalla vinterarbete. Man fick ta med sig det man kunde hemifrån för att hålla sig något så när varm i den bitande kalla transportgången. När man hade svingat den stora träklubban en lång stund fick man upp kroppsvärmen en del. Det var dock värst för fötterna som var genomkalla hela tiden. Man var rätt nöjd när man sedan kanske fick byta arbetsuppgift en tid och jobba inne i ugnshuset där det istället var mycket varmt – då tinade kroppen upp rätt fort.

Detta var ett litet minne från min tid på Cementa i Hällekis som jag då och då tänker tillbaka på när det blir en kall vinter med mycket snö. Inget man längtar tillbaka till direkt.

Epilog

Efter att Cementa lagt ner sin verksamhet flyttade jag vidare till Rockwools nybyggda fabrik i Hällekis. Trots att det var en ny arbetsplats upplevde jag under lång tid att det kalla och krävande arbetet från Cementa följde med mig. Även här var det stenmaterial, utmatare och transportband, och under vintrarna var det fortfarande isklumpar som behövde hanteras. Skillnaden låg i att både arbetskläder och utrustning nu var bättre anpassade för förhållandena, vilket gjorde arbetet något mer hanterbart. Men miljön i sig – fuktig och kall – förblev densamma.