En förlorad ikon – minnet av Hasselblad 1000F

Fotointresset är för många en livslång resa, där varje kamera blir ett kapitel i en personlig berättelse. För mig har den resan inneburit ett ständigt sökande efter nya uttryck, nya tekniska möjligheter och nya verktyg. Kameror har kommit och gått – sålts vidare för att ge plats åt nyare modeller med bättre prestanda och fler funktioner. De flesta byten har känts rätt i stunden, men det finns ett undantag som fortfarande ångrar: när jag sålde min Hasselblad 1000F tillsammans med två objektiv och diverse tillbehör.

Hasselblad 1000F är inte vilken kamera som helst. Den lanserades 1952. Vid lanseringen kostade Hasselblad 1000F, inklusive ett objektiv, uppskattningsvis omkring 2 000 – 3 000 kronor. Den var en förbättrad version av Hasselblads första modell, 1600F, och blev snabbt en milstolpe inom svensk kamerateknik. Med sin robusta fokalplansslutare som klarade upp till 1/1000 sekund, sin modulära design och sin förmåga att leverera bilder i 6x6 cm-format på 120-film, satte den en ny standard för mellanformatsfotografi. Det var en kamera som inte bara levererade teknisk precision – den hade själ.

Att fotografera med 1000F var en upplevelse i sig. Den tunga kroppen, det distinkta ljudet från slutaren, den taktila känslan av att byta magasin eller sökare – allt detta bidrog till en närmast ceremoniell känsla vid varje exponering. Den var inte diskret, inte snabb, men den krävde närvaro och respekt. Och i gengäld gav den bilder med en detaljrikedom och tonalitet som få andra kameror kunde matcha.

När jag bytte in min 1000F var det för att ta ett tekniskt kliv framåt. Jag minns att jag tänkte att det var ett rationellt beslut – att den nya kameran skulle ge mig fler möjligheter. Men med tiden har jag insett att vissa verktyg inte bara är redskap, utan följeslagare. Hasselblad 1000F var en sådan. Den hade varit kul att ha kvar idag, inte bara som samlarobjekt utan som en påminnelse om en annan tid, ett annat sätt att fotografera. Ett sätt där varje bild krävde eftertanke, där varje exponering var ett val snarare än en vana.

I dag är Hasselblad 1000F ett eftertraktat samlarobjekt – med all rätt. Den symboliserar en tid då fotografi var ett genuint hantverk, och kameran en förlängning av fotografens blick, känsla och händer. Designen är tidlös, balansen perfekt, och kvaliteten genomgående imponerande.

Jag önskar att jag hade låtit den stå kvar på hyllan – som ett monument över form och funktion. Den var en fantastisk kamera för porträttfotografering, och många sådana bilder blev till i mitt kombinerade mörkrum och studio.

För mig är den mer än bara teknik. Den är ett minne – av ögonblick som fångades, av bilder som berättade historier, och av ett beslut jag alltid kommer att ångra.