Tisdagen den 4 juni 2013

En diktares noteringar

Bakom varje text röjs den speciella verklighet som är diktarens. I snart 90 år har t ex forskning och uttydning av Franz Kafkas texter pågått.

Werner Aspenström, född i byn Torrbo i Dalarna 1918, lämnade efter sig 19 dagböcker, sprängfyllda med tidningsklipp och egna noteringar, dels skrivna med hans spretiga handstil, dels skrivna på maskin och inklistrade i dessa svarta vaxduksböcker, som kunde likna havande kvinnor.

Barndomen gjorde han sig aldrig fri ifrån. Och förvisso gör knappast någon diktare det. Drömmar betydde mycket för Werner Aspenström. I en av dessa drömmar skrek han så högt att hustrun Signe (Lund) kom in och undrade hur det verkligen var fatt. Han hade fått en skräckinjagande förnimmelse att någon väntade bakom en sakta uppskjutande dörr.

Poesidagar och uppläsningar refererar han till. Han arbetar intensivt. Ibland kunde han bli missmodig. Efter en uppläsning vid det bibliotek jag förestod i 20 år, året 1981, lättade han sitt hjärta och tyckte att han inte åstadkommit det han velat. Han blev något mildare inställd till sig själv när jag anförde vad hans diktning lämnat mig i behållning.

Den 5 februari 1960 visades tre enaktare av honom i svensk television. Jag var då inte fyllda 16 men hade innan teveåldern varit en någorlunda intensiv lyssnare av radioteatern som hade en glansperiod på 1950-talet. Aspenströms pjäs, De lyckliga bröderna, gick rakt in i hjärtat på mig. Och nästan 40 år senare fick jag Werner-ensemblen med Bengt Emil Johnson och Kerstin Ståhl i ledningen att sätta upp pjäsen vid ett årsmöte i Stimmerbo bystuga, där Aspenström varit folkskoleelev på 1920-talet. Pjäsen spelades senare på flera platser i landet; också fyra övriga stycken ur hans stora teaterproduktion (som omfattar fem titlar) sattes upp.

Werner Aspenström var tillbakadragen och ingen armbågsmänniska. Han undvek i slutet av sitt liv alltmer offentligheten och lämnade också Svenska akademin.

I dagböckerna förekommer ständigt återblickar till barndomen. En inte alltför avlägsen släkting förekommer på flera platser. Aspenström noterar: "De fantastiska uppgifterna om vår kusin Hjertner, gårdfarihandlarn, kan inte i alla delar vara korrekta, och okända för oss, hans bacillskräck och insmörjning med Vademecum på händerna och i ansiktet innan han gick in i gårdarna. Hans misslyckade försök att bota blindtarmsinflammationen genom att äta sex ägg och dricka en liter mjölk, okänt. Enligt Agda (syster till WA) dog han på farstutrappan, han hade en revolver i ena fickan, licenserad, och 35 tusen i den andra. Dem tog Arvsfonden".

Jag kollade upp denne Hjertners leverne med en av Werners skolkamrater Martin Perssons bror, Arne Persson, byn Stimmerbo. Jodå uppgifterna stämde. Hjertner var ingen påstridig försäljare, han visade upp sina varor och var inte nämnvärt ledsen om det inte blev affär - men om någon så mycket som antydde en hostning gav han sig huvudstupa ut på stugubron.

Han var en märkligt stillsam diktare Werner Aspenström. Han levde större delen av sitt liv i Stockholm och hyrde sommartid stuga på Kymmendö, där en gång handlingen till August Strindbergs roman Hemsöborna ägt rum. Ändå bar han hela sitt liv hembygden med sig; modern, änkan efter en av socknens kraftkarlar, som hustruns far inte accepterat och som spanska sjukan bröt ned hastigt som en vinterstorm i en ofrusen skog, återkommer han ständigt till. I boken Bäcken kan man följa byn i helg och söcken. I hans nyårsdikt från 1970 skrev han om stuvbiten, som endast skiljer sig från den övriga väven på det sättet att den råkat bli över. Det händer att änkemän refererar till det stycket när de torgför för världen hur just de själva råkat träffa på så udda existenser som på glasberget ställda prästdöttrar från västgötaslätten etc.

I Fingervisningar öppnar sig Aspenströms diktvärld - det nära och enkla blir allmängiltigt, ty "det som är boskap i andra är också boskap i dig", som det heter i en berömd dikt av kollegan inom diktkonsten Gunnar Ekelöf.

Erik Yvell