Hällekis-Kuriren anpassad för mobila enheter

MÅNDAG 13 APRIL 2026

Husaby kyrka är en del av Sveriges kulturkanon

Riksantikvarieämbetet ska utveckla en digital plattform för Sveriges kulturkanon

Regeringen avser att på torsdag den 16 april ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utveckla och tillhandahålla en digital plattform för att förmedla kunskap om Sveriges kulturkanon till allmänheten. Regeringen föreslår i vårändringsbudgeten för 2026 att myndighetens anslag ökas med 1 miljon kronor under 2026.

Läs mer

MÅNDAG 13 APRIL 2026

Fiktiv AI-genererad bild (Copilot)

Fredag den 13 april 2029 – närkontakt med asteroiden Apophis

Idag om tre år, FREDAG DEN 13 april 2029 blir en dag som många som får uppleva den sannolikt kommer att minnas. Just då passerar nämligen asteroiden 99942 Apophis så nära jorden att den blir synlig för blotta ögat – ett astronomiskt skådespel som nästan aldrig inträffar för objekt av den här storleken.

Runt 23.45 svensk tid når Apophis sin närmaste punkt, endast omkring 31 600–32 000 kilometer från jordytan. Det är närmare än våra geostationära satelliter och innebär att asteroiden sveper genom det område där mänsklighetens kommunikations- och vädersatelliter kretsar. Att ett objekt på flera hundra meter passerar så nära är något som statistiskt sett är extremt ovanligt.

Från hot till trygg förbiflygning

När Apophis upptäcktes 2004 väckte den stor uppmärksamhet – och oro. Tidiga beräkningar visade nämligen att den kunde kollidera med jorden år 2029, och den placerades till och med på nivå 4 på Torino-skalan, vilket är den högsta nivå som någon asteroid hittills har tilldelats. Under en period talade forskare om en chans på upp till 2,7 procent att Apophis skulle träffa jorden.

Det var första gången en asteroid av betydande storlek bedömdes ha en reell risk för kollision i modern tid, vilket ledde till intensiva observationer världen över.

Men efterhand som fler mätningar gjordes kunde astronomerna förfina banberäkningarna. Resultatet blev lugnande: Apophis kommer inte att träffa jorden 2029 – och enligt NASA finns ingen kollisionrisk på minst 100 år.

Ett gigantiskt objekt – men en trygg passage

Apophis är imponerande i både storlek och massa. Den mäter omkring 340–375 meter och väger uppskattningsvis tiotals miljoner ton. Skulle ett sådant objekt träffa jorden skulle det orsaka förödelse på regional nivå, men inte ett globalt utplånande. Just därför var den tidiga oron så stor – och lättnaden desto större när risken avfärdades.

Passagen 2029 blir dock unik. Asteroiden kommer att:

bli synlig utan teleskop i delar av Europa, Afrika och Asien
röra sig snabbt över himlen, nästan som en långsam satellit
ge forskare en chans att studera dess form, rotation och yta på nära håll

NASA och andra rymdorganisationer planerar dessutom att använda förbiflygningen för att testa nya metoder för att kartlägga och förstå potentiellt farliga objekt.

En chans som inte återkommer på tusentals år

Att en asteroid av Apophis storlek passerar så nära jorden är extremt ovanligt. För astronomer är det en möjlighet som bara uppstår någon gång per civilisation – och för allmänheten ett sällsynt tillfälle att med egna ögon se ett objekt från solsystemets barndom svepa förbi vår planet.

Fredagen den 13 april 2029 blir därför inte bara ett datum för astronomer, utan en dag då stora delar av världen kan rikta blicken mot himlen och bevittna ett kosmiskt möte på nära håll. Spektakulärt, tryggt och historiskt.

Läs mer

SÖNDAG 12 APRIL 2026

Hällekisbor tar initiativ till årets vårstädning

Under många år har det varit tradition att samlas och vårstäda Hällekis inför sommaren. Städdagen har vanligtvis arrangerats av Hällekis Samhällsförening, men eftersom föreningen för närvarande ligger vilande hoppas nu frivilliga i samhället att traditionen fortsätter. I ett inlägg i Facebookgruppen ”Vi som gillar Hällekis” hälsas alla som vill hjälpa till att rensa dikena i samhället välkomna att samlas på Falkängens stora parkering klockan 10.00 nu på lördag den 18 april. Den som vill ha fika eller korv tar med det själv, och det är också bra att ta med en varselväst.

SÖNDAG 12 APRIL 2026

Dagens bild från Hällekis med omnejd

Besökare vid Fornparken i Götene möts nu av en nygammal syn. Ett 85 meter långt gärdsgårdsstaketet har nyligen rests för att skapa en tydlig och estetisk gräns mellan parkens stora gräsmattor och den intilliggande vägen. Den traditionella konstruktionen knyter an till äldre tiders landskapsbild och förstärker parkens kulturhistoriska karaktär. Samtidigt fungerar den som ett naturligt inslag som harmonierar med den omgivande naturen och ger området en mer ombonad och välkomnande känsla.

SÖNDAG 12 APRIL 2026

Sankt Torstens källa i verket Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlbergh - Källa: Kungliga Bibiloteket - Public Domain

I skuggan av Sankta Helena: Historien om Sankt Torsten från Vättlösa

I en gårdagens artikel berättades det om Sankta Helena i Götene, men visste du att det fanns ytterligare ett helgon i området som kanske inte är lika känt? Trots att han saknar den officiella statusen från Rom, lever hans minne kvar i de västgötska markerna. Han sägs ha starka kopplingar till Helena, och hans namn var Sankt Torsten. Här är den fängslande berättelsen om honom.

En legend med två ansikten

Berättelsen om Sankt Torsten av Vättlösa är unik eftersom den existerar i två olika versioner som har vandrat genom århundradena. Den ena är en skriftlig martyrhistoria nedtecknad av historieskrivare, medan den andra är en lokal folksägen som flätar samman Torstens öde med traktens mest kända helgon. Gemensamt för båda är bilden av en enkel man vars godhet och dramatiska död skapade en helig plats som lockat pilgrimer i generationer.

Martyren och miraklet med oxen

Den äldsta kända versionen av berättelsen om Torsten finns i Vitis Aquilonia, ett verk som publicerades 1623 av Johannes Vastovius. Här skildras Torsten som en gudfruktig herde i Västergötland under 1100-talet – i historieskrivningen ofta placerad kring år 1150 – som varje dag drog sig undan till en sten i skogen för att be. I de latinska skrifterna omnämns han ofta under namnet Torstanus. Hans husbonde, beskriven som hedning, retade sig på pojkens kristna fromhet och anklagade honom för att försumma sitt arbete. I vrede slog han ihjäl Torsten på platsen där denne brukade be.

Det mest kända inslaget i Vastovius’ legend är miraklet som följer: när husbondens hustru förebrår sin man och kallar Torsten ett helgon, svarar han hånfullt att Torsten är lika död som den oxe som just slaktats på gården. I samma ögonblick reser sig den styckade oxen upp, levande igen, som ett gudomligt tecken på Torstens helighet. Vastovius berättar också att gården därefter drabbades av olyckor som straff för mordet.

Troligen är Vitis Aquilonia en blandning av historiska uppgifter, fromma motiv och sägenstoff, och utgör den enda tidiga bevarade skriftliga källan om Torsten. Det gör att Torstens historia i denna version bör förstås som en del av den tidens helgonlitteratur, där mirakel och moraliska motiv var centrala inslag.

Den trogne tjänaren till Sankta Helena – enligt sägnen

I den lokala traditionen i Västergötland finns en annan berättelse om Torsten, som inte återfinns i de tidiga skriftliga källorna men som levt kvar i folkminnet. Enligt denna sägen var Torsten inte en herdepojke utan den trogne tjänaren till Sankta Helena av Skövde. De båda betraktas i legenden som samtida, och när Helena mördades i Götene sägs Torsten ha fått det hedersamma men tunga uppdraget att bära hennes kropp, och på flera platser där de vilade ska heliga källor ha sprungit fram ur marken.

Sägnen berättar vidare att Torsten kort därefter själv föll offer för våld, mördad av samma släkt som enligt traditionen låg bakom Helenas död. I den äldre Vättlösa-traditionen sägs hans grav ha legat nära Lilla Bjurum, där en källa sprang fram och där ett kapell senare uppfördes. Men i den lokala traditionen kring Lilla Bjurum placeras kapellet och källan på två skilda platser i landskapet, åtskilda av Bjurums kyrkoruin, vilket visar att berättelsen om Torsten fått olika geografiska tolkningar.

Denna berättelse är en del av en senare nedtecknad muntlig tradition och saknar tidiga historiska belägg, men den visar hur starkt Torstens gestalt knöts till Sankta Helena i det lokala medvetandet. Genom denna koppling fick hans kult en särskild tyngd i bygden, där han sågs som en förlängning av Helenas helighet.

Mellan påvlig makt och folklig tro

Det finns en intressant historisk skillnad mellan de två gestalterna. Sankta Helena lyckades bli ett officiellt erkänt helgon i Sverige efter att påve Alexander III godkänt hennes kult år 1164. Torsten däremot nådde aldrig de fina salongerna i Rom. Han förblev ett så kallat lokalt kulthelgon – en person som vördades av folket och den lokale biskopen utan formell påvlig utnämning.

För människorna i Skara stift spelade dock byråkratin i Rom ingen roll, och vördnaden för Torsten tog sig istället fysiska uttryck i landskapet genom uppförandet av ett särskilt kapell vid hans källa. Platsen blev ett viktigt pilgrimsmål där både människor och boskap sökte bot för sjukdomar under hela medeltiden.

Det är dock viktigt att skilja på vad som är historiskt belagt – såsom kapellet, källan, lokalkulten och reformationens konsekvenser – och vad som tillhör de folkliga sägnerna. Lilla Bjurums kyrka var den officiella sockenkyrkan för dagliga gudstjänster, medan Sankt Torstens kapell var en renodlad pilgrimskyrka knuten till källan. Särskilt ansågs källan vara verksam för sjuk boskap, vilket knöt an till Torstens liv som herde.

Från ruiner till återupptäck

Efter reformationen på 1500-talet förbjöds helgonkulten och Torstens kapell lämnades att förfalla. År 1693 avbildades källan och det då ruinartade kapellet av Erik Dahlbergh i det storslagna verket Suecia Antiqua et Hodierna, men därefter föll platsen i glömska.

Det var först på 1930-talet som platsen återupptäcktes och restaurerades. Idag kan man återigen besöka Sankt Torstens källa, eller Torstani fons på latin, nära Lilla Bjurums gård i Vättlösa socken, ca 400 meter öster om Lilla Bjurums kyrkoruin, strax norr om landsvägen. Ett tyst vittnesbörd om den gestalt som i vissa källor framträder som herdepojke och i andra som Helenas tjänare, vars godhet och dramatiska öde vägrade att helt suddas ut ur historien.

Sankt Torstens kapell hittar du här
Sankt Torstens källa hittar du här

Läs mer

LÖRDAG 11 APRIL 2026

Dagens bild från Hällekis med omnejd

Den gamla rampen vid Flyhovs hällristningar byttes ut förra året mot en ny, påkostad och tillgänglighetsanpassad konstruktion med flera integrerade bänkar längs sträckan. Det har gjort området betydligt mer lättillgängligt och gör det möjligt för fler att ta sig fram och uppleva hällristningarna på nära håll. Själva ristningarna är däremot i behov av en ordentlig översyn. De behöver rengöras och fyllas i på nytt, eftersom färgen med tiden har börjat flagna och försvinna. Numera använder man vit färg vid ifyllnad, till skillnad från förr då den traditionellt var röd. Kanske anser man att den vita färgen gör motiven tydligare, men personligen tycker jag att den röda gav ristningarna ett mer passande och historiskt uttryck.

LÖRDAG 11 APRIL 2026

Helena av Skövde, Heliga Birgitta och Katarina av Vadstena en kalkmålning i Götene kyrka utförd av Götenemästaren är en anonym medeltida konstnär verksam under slutet av 1400-talet - photo credit: Lennart Karlsson SHM - Creative Commons License (CC BY-SA 4.0) - Källa: Wikimedia Commons

Götene och helgonet: berättelsen om Sankta Helenas dramatiska öde

Det som under medeltiden satte Götene på kartan var faktiskt ett helgon. I en tid då små bygder sällan gjorde avtryck utanför sina egna gränser blev Götene plötsligt en plats dit människor vallfärdade, där mirakel berättades vid härden och där en kvinnas dramatiska öde formade både landskapet och historien. Sankta Helena – änkan, välgöraren och martyren vars liv slutade i blod inte långt från kyrkan – kom att bli ett av Västergötlands mest älskade helgon. Hennes berättelse spreds från gård till gård, från Skara till hela Norden, och än idag finns spår av henne kvar i murar, källor och legender som vägrar tystna.

Helenas liv och gärningar

Kulten kring Sankta Helena av Skövde var en av de mest livaktiga och djupt rotade helgonkulturerna i det medeltida Skara stift. Helena framträder i källorna som en from och högättad kvinna som levde under 1100-talets första hälft. Hon blev tidigt änka och valde därefter att ägna sitt liv åt Gud, välgörenhet och kyrkans sak. I traditionen framställs hon som en kvinna som hjälpte fattiga och sjuka och dessutom understödde flera kyrkbyggen i trakten, bland annat i Skövde, Våmb och Götene. Hennes sociala ställning och generositet gjorde henne till en central gestalt i det lokala religiösa livet redan under sin livstid.

Legenden om mordet på Sankta Helena – i dramatiserad form

Konflikten som ledde till hennes död hade sin början långt innan Helena tog sina sista steg mot Götene. En av hennes döttrar var gift med en man som enligt legenden var både brutal och obarmhärtig. Hans våldsamhet var så grov att tjänstefolket på Helenas gård till slut såg sig tvungna att ingripa. För att rädda dottern slog de ihjäl honom, och även om Helena inte själv lyfte handen hölls hon ändå ansvarig av mannens släkt. Deras vrede var omättlig, och i deras ögon var hon roten till allt.

Götene kyrka hade en gång ett högt och spetsigt torn som stod kvar fram till tidigt 1800-tal - Fiktiv AI-genererad bild (Google Gemini)

För att söka frid – och kanske för att stilla både sitt eget samvete och omvärldens misstankar – lämnade Helena landet. Hon begav sig ut på en pilgrimsfärd som enligt traditionen tog henne hela vägen till den Heliga graven i Jerusalem. Resan var ett uttryck för hennes djupa fromhet, men den var också ett desperat försök att lägga konflikten bakom sig. Trots hennes långa bortavaro falnade inte hatet hos svärsonens släkt. Tvärtom växte det i skuggorna, väntande på sin stund.

När Helena slutligen återvände från sin pilgrimsfärd färdades hon genom det västgötska landskapet med Götene kyrkas torn i fjärran. Hon var på väg för att närvara vid invigningen av den nya stenkyrkan – ett verk som enligt traditionen blivit möjligt tack vare hennes egen generositet. Men innan hon hann fram slog ödet till. På vägen, inte långt från kyrkan, låg svärsonens släktingar i bakhåll. De kastade sig över henne, och i det våldsamma angreppet miste hon livet. Källorna tvistar om året – vissa säger omkring 1140, andra omkring 1160 – men alla är eniga om att hennes död blev början på något större än själva tragedin.

I Götene kyrka, som hon aldrig nådde levande, finns än i dag spår av den våldsamma händelsen. Enligt legenden höggs ett av hennes fingrar av i tumultet. I kyrkans altare finns en relikgömma där ett finger förvaras i ett litet skrin – en kraftfull påminnelse om den vördnad som omgärdat henne i snart 900 år. Om det verkligen är hennes går inte att bevisa, men traditionen är så djupt rotad att den blivit en självklar del av kyrkans identitet och av berättelsen om hennes liv och död. Runt Götene finns fortfarande källor, platser och leder som bär hennes namn och som vittnar om den helighet människor genom århundradena tillskrivit henne.

På själva mordplatsen sägs något märkligt ha skett. Marken där hennes blod spillts gav upp en källa, klar och kall, och snart började människor tala om mirakel. Flera människor uppges även ha blivit botade genom hennes reliker. Ryktet spreds snabbt, och pilgrimer sökte sig dit för att be om hennes förbön, röra vid vattnet och hoppas på helande. Så blev platsen där hon föll inte bara en scen för våld, utan också en källa till tröst och tro – ett arv som levt kvar långt efter att hennes sista andetag tystnat.

Miraklerna och helgonförklaringen

Dessa händelser gav upphov till en intensiv lokal helgonkult som snart fick officiell tyngd. År 1164 blev Helena formellt helgonförklarad av påve Alexander III, efter en framställan av Sveriges första ärkebiskop, Stefan av Alvastra. Detta var en av de allra tidigaste påvliga kanoniseringarna av ett svenskt helgon och markerade ett viktigt steg i etableringen av en svensk kyrklig identitet i samband med att Uppsala ärkestift grundades samma år.

Kultens spridning i Sverige och Norden

Med en formell kanonisering, en växande samling mirakelberättelser och en redan stark lokal tradition fick Helenas kult snabbt fäste i hela Skara stift. Skövde, där hennes grav fanns, utvecklades till ett betydande pilgrimsmål. Människor reste dit för att söka bot och förbön, och de tog med sig berättelserna om Helena hem till sina egna bygder. Pilgrimerna blev därmed viktiga bärare av kulten, och deras vittnesmål bidrog till att sprida hennes rykte långt utanför Västergötland. Under 1200- och 1300-talen var hennes festdag så etablerad att även kungliga dokument daterades efter den, vilket visar hur djupt rotad hennes kult blivit i det svenska samhället.

Kyrkans roll i att befästa hennes minne

Kyrkans stöd var avgörande för kultens fortsatta spridning. Biskop Brynolf av Skara skrev under 1200-talet ett officium till hennes ära, Ordinis Helenium, vilket gjorde att hennes minne kunde firas i gudstjänstlivet. Genom att få en egen liturgi blev hon inte bara ett lokalt helgon utan en del av den kyrkliga kalendern, vilket ytterligare stärkte hennes ställning. Hennes kult spreds därefter genom präster, kloster och kyrkliga nätverk, och hon kom att vördas i stora delar av Sverige och även i delar av Norden.

Varför hennes kult blev så stark

Sankta Helenas kult blev så stark därför att den förenade flera centrala motiv i medeltida fromhet: den oskyldigt lidande änkan, den rättfärdiga kvinnan som utsattes för våld, och den mirakulösa kraften som bekräftade hennes helighet. Hennes liv och död gav uttryck för både kristen dygd och mänsklig tragedi, och hennes berättelse blev en källa till tröst, identitet och religiös inspiration för generationer av människor. Även efter reformationen levde minnet av henne kvar i folkliga traditioner, i kyrkor och ortnamn, och i de berättelser som fortfarande knyter samman Skövde, Götene och hela Västergötland med hennes namn.

Vad som minner om Sankta Helena idag

Trots att mer än åtta sekel har passerat sedan hennes död finns det fortfarande platser och föremål som bär Sankta Helenas minne vidare. I Götene påminner både källan vid mordplatsen och det bevarade fingret i kyrkans altare om den dramatiska händelse som gjorde henne till martyr. Men spåren efter henne sträcker sig långt bortom denna plats.

I Götene står den uttrycksfulla bronsskulpturen ”Sankta Helena till häst”, som föreställer kommunens skyddshelgon Sankta Elin/Helena på väg till invigningen av Götene kyrka. Skapat som en hyllning till hennes minne och den starka roll hon spelar i traktens historia, tillverkad av skulptören Martin Hansson från Husaby

I Skövde reser sig Sankta Helena kyrka, uppkallad efter henne och fortfarande stadens centrala helgedom. Utanför kyrkan står Astri Taubes välkända bronsstaty, där Helena avbildas med sina traditionella attribut och med den värdighet som gjort henne till en av landets mest ihågkomna helgonfigurer. Hennes närvaro är så djupt rotad i stadens identitet att hon pryder kommunvapnet – något som gör henne till en av få svenska helgon som fortfarande fungerar som officiell symbol i en modern kommun.

Även i Skövde finns en källa som knyts till hennes sista färd. Enligt traditionen sprang den fram när munkarna bar hennes kropp från mordplatsen tillbaka mot staden. De stannade för att vila, och just där ska vattnet ha brutit fram ur marken. Ett kapell byggdes senare över platsen, men försvann i stadsbranden 1759. Själva källan finns ännu kvar, stilla och undanskymd, men markerad som en historisk plats där människor i århundraden sökt tröst och helande.

Tillsammans bildar dessa platser ett levande kulturarv där Sankta Helena fortfarande är närvarande – inte bara som en gestalt ur det förflutna, utan som en del av landskapets själ och de berättelser som fortsätter att föras vidare från generation till generation.

Två namn, ett helgon – förklaringen bakom Helena och Elin

Namnet Helena är den äldsta och ursprungliga formen av Sankta Elins namn. Det är denna form som förekommer i de tidigaste bevarade kyrkliga dokumenten från 1200-talet, där hon kallas Helena Schedvicensis, ”Helena av Skövde”. Det var alltså så hon benämndes i den medeltida liturgin, i biskopliga stadgor och i de första texterna som beskriver hennes liv och kult.

Namnformen Elin uppstod senare som en försvenskad, folklig variant av Helena. Den började användas i tal och tradition långt efter hennes död och slog igenom i det vardagliga språket, särskilt i Västergötland där hennes kult var starkast. Med tiden blev Elin den vanligaste benämningen i folkmun, medan Helena levde kvar i kyrkliga och historiska sammanhang.

Att båda namnen används i dag beror alltså på att de representerar två olika traditioner: den kyrkliga och historiska, där hon heter Helena, och den folkliga och regionala, där hon kallas Elin. Tillsammans speglar de hur hennes minne har levt vidare både i officiella texter och i människors berättelser genom århundradena.

Läs mer

FREDAG 10 APRIL 2026

Nyasfalterat genom Falkängen – gatan redo för säsongen

Om tre veckor, den 1 maj, drar sommarsäsongen igång i Falkängen i Hällekis. Inför säsongsstarten passade man därför på att ge den gamla bruksgatan en välbehövlig upprustning. Gatan har varit i dåligt skick under en längre tid; förra året gjordes några mindre lagningar, men under förmiddagen i dag asfalterades hela sträckan och fick en helt ny och fräsch beläggning.

FREDAG 10 APRIL 2026

Bild av PDPics från Pixabay

När små idéer får stor betydelse

Små uppfinningar kan förändra världen på sätt som ofta underskattas. I dag för 177 år sedan, den 10 april år 1849 tog den amerikanske uppfinnaren Walter Hunt patent på en förbättrad säkerhetsnål. Hans geniala idé var att lägga till en fjädermekanism som låste nålen och hindrade den från att öppnas av misstag. Därmed löste han ett problem som hade funnits ända sedan de första säkerhetsnålarna dök upp omkring 2000 f.Kr.

Läs mer

FREDAG 10 APRIL 2026

Stefan och Olle Johansson - Foto: Privat

Lions besökte Götene Glasmästeri

Götene Lions besökte vid senaste månadsmötet Götene Glasmästeri. Det är i år femtio år sedan Olle Johansson tog över företaget. Olles son Stefan leder numer företaget och Stefans son Karl, som är tredje generationen glasmästare, ansvarar för en filial i Skövde.

Läs mer

TORSDAG 9 APRIL 2026

Hönsäters kapell: Taket som bär ett nordiskt arv

När man färdas genom allén ner mot Hällekis skymtar man Hönsäters kapell på vänster sida, bortom det öppna gärdet. På avstånd, om man bara lägger märke till taket, kan man nästan tro att det rör sig om en stavkyrka. Takets branta resning och distinkta profil väcker omedelbart associationer till Nordens medeltida träarkitektur. Siluetten framträder tydligt mot landskapet och ger byggnaden en närvaro som känns äldre än dess faktiska ålder.

Nationalromantikens avtryck i arkitekturen

När arkitekten Lars Kellman ritade Hönsäters kapell i början av 1900-talet präglades epoken av nationalromantikens strävan att återknyta till ett ursprungligt nordiskt formspråk. Detta märks särskilt i takets gestaltning, där den branta lutningen, de uppbyggda nivåerna och den markerade takryttaren tydligt anknyter till stavkyrkornas arkitektur.

Ett medvetet nordiskt uttryck

Kellmans val av form och konstruktion är knappast slumpmässigt. Kapellets tak bygger på en nordisk tradition där träets karaktär och hantverkets precision står i centrum. De sågade furuspånen ger takytan en levande struktur som förändras med ljuset och samtidigt förankrar byggnaden i en lång träbyggnadskultur.

Spiran som traditionens bärare

Den flerstegade spiran, med sina små öppningar och det avslutande korset, för vidare samma berättelse. Den knyter kapellet till äldre kyrkliga byggnadsformer och förstärker den vertikala rörelse som är typisk för nordisk träarkitektur.

Material och hantverk som identitet

Det gråa spåntaket, med furuns naturligt väderbitna lyster, står i skarp kontrast till den blå himlen och ger hela byggnaden en karaktär av monumental enkelhet. Här framträder taket inte bara som ett skyddande lager, utan som ett konstnärligt uttryck med rötter i både vikingatid och tidig medeltid. Den omsorgsfullt lagda träspånen, placerad omlott i ett rytmiskt mönster, formar en yta som känns lika mycket levande som historiskt förankrad. Genom detta traditionella hantverk förenas funktion, estetik och kulturarv i en sammanhållen helhet.

Om de vitputsade väggarna ersattes med timmer skulle Hönsäters kapell framstå som påfallande likt en gammal stavkyrka - Fiktiv AI-genererad bild (Google Gemini)

En arkitektonisk berättelse

Taket på Hönsäters kapell är mer än en teknisk lösning. Det fungerar som en arkitektonisk berättelse där medeltida traditioner möter 1900-talets idéer om identitet och kulturarv. Genom sin form, sina material och sitt noggranna utförande blir det en påminnelse om hur historien kan leva vidare i arkitekturen och fortsätta ge platsen sin särprägel.

Hönsäters kapell invigdes söndagen 6 juli 1913 av biskop Darnell.

Läs mer

TORSDAG 9 APRIL 2026

En märklig detalj i ett gammalt fotografi

Det här är ett gammalt fotografi jag tog i början av 80-talet av Smedjan och Snickarverkstaden som en gång låg vid dammen i Hällekis. Smedjan, som var den sista kvarvarande byggnaden från Hönsäters Alunbruk, revs tyvärr i december 2019. Bilden i sig är inget ovanligt motiv och jag har troligen publicerat den flera gånger tidigare i Hällekis-Kuriren. Men...

Läs mer

TORSDAG 9 APRIL 2026

Foto/källa: SOS Alarm Sverige AB

112-appen visar nu var närmaste hjärtstartare finns

Med start denna vecka kommer de 1,8 miljoner användare som har 112-appen att kunna se var närmaste hjärtstartare finns. Det här blir möjligt genom ett samarbete mellan SOS Alarm och HLR-rådet.

Läs mer

ONSDAG 8 APRIL 2026

Grävarbeten på Hönsäters kyrkogård under våren

Under perioden april till maj 2026 kommer grävarbeten att pågå på kyrkogården vid Hönsäters kapell. Arbetet omfattar tillgänglighetsanpassning av grusgångarna med nytt underlag, utökning av antalet ljuspunkter samt byte av vattenposter på området. Under tiden som arbetet pågår kan framkomligheten till vissa gravplatser vara begränsad.

ONSDAG 8 APRIL 2026

Mina på besök i Årnäs i augusti 2012

Historiska segelfartyget Mina får renoveringsbidrag från Sjöhistoriska museet

Sjöhistoriska museet avsätter under 2026 totalt 1,5 miljoner kronor i fartygsstöd för att säkra framtiden för några av landets mest kulturhistoriskt värdefulla fartyg. Tolv fartyg runt om i Sverige får del av årets stöd, som riktar sig till renoveringar och bevarandeinsatser av äldre fartyg som en gång bar upp landets handel, fiske och transporter.

Läs mer

ONSDAG 8 APRIL 2026

Stiftsantikvarie Inga-Kajsa Christensson gästar Forshems församlingshem där hon berättar om textilkonstnär Agda Österberg. Här vid det antependium som finns i Forshems kyrka - Foto: Privat

Föredrag om en kvinnas livsgärning - Agda Österbergs kända textilkonst pryder många av landets kyrkorum

Ett mycket vackert antependium i Forshems kyrka har fått sin formgivning av den välkända textilkonstnären Agda Österberg från Varnhem. Det är ett altarförhänge med ett broderat och centrerat kors, tillverkat år 1939.

Om detta antependium och många andra kyrkliga textilier som finns i våra kyrkor, kommer Inga-Kajsa Christensson att berätta när hon gästar Forshems församlingshem torsdag den 16 april.

-Det finns mycket spännande att berätta om denna mycket intressanta kvinna, som var en föregångare såväl när det gäller hennes profession inom den textila kyrkokonsten som hennes ledarskap att tidigt etablera sig som kvinnlig företagsledare, säger Inga-Kajsa Christensson, som i närmare 20 år arbetat som stiftsantikvarie i Skara.

I hennes uppdrag har ingått att besöka stiftets kyrkor och se till att deras inventarier registreras, hanteras och förvaras på ett säkert sätt.

-Under mina besök har jag imponerats av vilken rikedom det finns av textilier som kommer från Agda Österbergs ateljé och med vilken skicklighet de formgivits och tillverkats, säger hon. Kännetecknande för hennes arbeten är också att de ofta innehåller en mångfald av symbolik, särskilt mässhakar som kan beskriva hela bibelhändelser.

Efter sina studier arbetade Agda Österberg vid ateljéer i Stockholm och Uppsala och i början av 1940-talet byggde hon tillsammans med sin make upp Tre Bäckar i Varnhem som blev hennes ateljé och väveri. Genom åren tillverkades kyrkliga textilier till ett par tusen kyrkor och offentliga miljöer.

Som mest hade hon ett 20-tal anställda som svarade för vävning och tillverkning av de textilier hon formgav och ofta anställdes unga flickor som hon lärde upp.

-Jag har förstått att hon var en omtyckt företagsledare, om än krävande, berättar Inga-Kajsa.

Efter att stiftet låtit göra en omfattande dokumentation över Agda Österbergs livsgärning har det nyligen getts ut en bok som bär titeln ”Agda Österberg och hennes kyrkliga textilkonst”.

Inga-Kajsa har själv varit involverad i bokens tillkomst tillsammans med bl.a konservator Ingeborg Skaar och fotograf Claes Jansson.

-När jag kommer till Forshem kommer jag att berätta om kyrkliga textilier som vi ansett vara särskilt intressanta och som omnämns i boken. Där är hela Sverige representerat och flera alster finns med från kyrkor i Götene pastorat, bl.a mässhakar från Götene kyrka.

Efter hennes föredrag ges tillfälle för åhörarna att göra ett besök i Forshems kyrka, för att närmare kunna betrakta det antependium som finns där.

-Vad vi hoppas med boken, är att fler ska få upp ögonen för Agda Österbergs verk. Att de ska användas och visas upp och inte bara ligga förvarade i sina gömmor.

Läs mer

ONSDAG 8 APRIL 2026

Bild av Enlightening Images från Pixabay

Hälgvandringen: låt älgen inspirera till rörelse, kunskap och naturkontakt

Svenska Jägareförbundet lanserar Hälgvandringen – ett årligt återkommande event för att uppmuntra till naturkontakt, rörelse och ökad kunskap om älgen.

Läs mer

TISDAG 7 APRIL 2026

Foto: Anders Karlsson (1893 - 1967) - Källa: -DigitaltMuseum/Västergötlands museum - Creative Commons License (CC BY-SA 4.0)

Stenstôverna i Gössäter – arbetarbostäderna som försvann

Om man åker från ”Stenhôveln” i Gössäter mot Hällekis passerar man efter ungefär hundra meter platsen där det en gång låg tre bostadshus på vänster sida. När Gössäters Mekaniska Stenhuggeri anlades 1877 av L. W. Kylberg lät han även uppföra tre enplanshus som kom att kallas ”Stenstôverna”, även om beteckningen på kartorna var Stensäter. Husen byggdes troligen för arbetarna vid stenhuggeriet och varje byggnad rymde tre små lägenheter om ett rum och kök.

Läs mer

MÅNDAG 6 APRIL 2026

Restaurangen Hotelle Kinnekulle ca 1890-1900 - Foto: Carl Victorin - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

Råbäcks Turisthotell – ett förlorat paradis på bergets västra sluttning

Föreställ dig att du kan ta ett steg tillbaka i tiden. Det är en varm sommardag under det sista årtiondet av 1800-talet när du kliver av tåget vid den nybyggda, pampiga stationen i Råbäck. Loket pustar bakom dig, resenärer småpratar och sorlet blandas med fågelsång från skogen intill. Du börjar vandra uppför backen mot Munkängarna. Gruset knastrar under skorna, plötsligt möts du av en syn som nästan tar andan ur dig.

Framför dig reser sig Hotell Kinnekulle – en praktfull byggnad i tidens eleganta stil, ljus och inbjudande, med verandor, utsmyckningar och stora fönster som fångar solljuset. På den stora terrassen sitter mängder av människor. Damer i ljusa sommarklänningar, herrar i hatt och väst. De dricker lemonad, äter lunch, skrattar, samtalar och njuter av utsikten över Vänern. Hit har man kommit för att vila, vandra, äta gott och uppleva naturens skönhet. Det är liv, rörelse och framtidstro.

Du känner nästan doften av maten från restaurangköket och hör klirret från porslin och glas.

Men så - lika snabbt som en blinkning - är allt borta.

Du står ensam på samma plats, men nu i vår egen tid. Tystnaden är påtaglig. Den alla byggnader är försvunna, människorna likaså. Kvar finns bara en låg stenmur på vänster sida av vägen, strax innan parkeringen. Den ser oansenlig ut, men det är den sista synliga resten av det storslagna projekt som en gång drog besökare från hela landet.

Den stensatta ytan bakom muren var en gång en del av själva verandan till Hotell Kinnekulles stora restaurangbyggnad – det imponerande hotellkomplex som ganska snart kom att kallas Turisthotellet i Råbäck. Det var här gästerna satt för mer än hundra år sedan och njöt av sommaren, utsikten och den friska luften. I dag är det bara grönskan som fyller det tomrum där hotellet en gång fanns och där liv och rörelse tidigare präglade platsen.

En friherres vision

Det var friherre Carl Klingspor på Råbäck som i mitten av 1880-talet bestämde sig för att göra Kinnekulle till ett centrum för rekreation, naturupplevelser och modern turism. Intresset för friluftsliv växte snabbt i Sverige, och Klingspor såg möjligheten att skapa en exklusiv anläggning som kunde mäta sig med kontinentens kurorter. Resultatet blev Hotell Kinnekulle – ett helt komplex av byggnader, paviljonger och nöjesanläggningar som växte fram under flera decennier.

Restaurangen – hotellets hjärta och symbol

Den första byggnaden som stod klar 1885 var restaurangen, uppförd i schweizerstil med rik snickarglädje och en stor veranda mot Vänern. Den blev snabbt hotellets signaturbyggnad och avbildades på mängder av vykort. År 1891 genomgick restaurangen en omfattande ombyggnad som gav den två karaktäristiska "torn" och ett ännu mer påkostat uttryck. Den inglasade verandan längs framsidan gav utsikt över sjön och skapade en kulissliknande fasad som imponerade på besökarna.

Paviljongsystemet – ett hotell i delar

Hotell Kinnekulle byggdes enligt det så kallade paviljongsystemet, där gästrummen fördelades på flera fristående byggnader. Två av paviljongerna låg som flyglar framför restaurangen och rymde fyra enkelrum vardera, alla med egen ingång. Intill restaurangen fanns dessutom en tredje paviljong med tre större dubletter. Rummen var små men praktiska, och prisnivån var måttlig, vilket gjorde att anläggningen kunde locka en bred publik. Genom detta system kunde hotellet växa successivt och anpassas efter den ökande efterfrågan på boende.

Vinterhotellet – året runt-lux på berget

År 1893 tog anläggningen ett stort steg framåt när Vinterhotellet uppfördes söder om restaurangen. Det ritades av den välkände arkitekten Adrian Crispin Peterson, som kom att sätta sin prägel på flera av Kinnekulles mest ikoniska byggnader. Vinterhotellet var mer robust än de tidigare paviljongerna, med putsad bottenvåning, dekorativt timmer i övervåningen och en lång veranda med balkong. Här fanns omkring 50 bäddar, vilket gjorde det möjligt att ta emot gäster året runt. Totalt kunde hela anläggningen erbjuda upp till 100 bäddar.

Vinterhotellet - Foto: Carl Victorin - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

Ett centrum för nöjen och rekreation

Hotell Kinnekulle var mer än bara ett hotell. Det var ett helt rekreationsområde. Här fanns en dansbana, flera mindre paviljonger, en fotoateljé som drevs av fotografen Simon Ander i början av 1900-talet och från 1906 även ett modernt badhus med både bassäng och karbad. Klingspor startade dessutom ångbåtstrafik på Vänern med båtarna Råbäck och Kinnekulle för att locka ännu fler besökare. Tågen på Kinnekulle–Lidköpings järnväg stannade bara några meter från hotellet, och under 1920-talet passerade flera tåg dagligen.

Arkitekten bakom bergets nya ansikte

Adrian Crispin Peterson blev en nyckelperson i Klingspors stora turistsatsning. Förutom Vinterhotellet ritade han även om restaurangen och skapade dess karakteristiska torn. Han stod troligen även bakom det berömda utsiktstornet på Högkullen från 1892, en ståtlig träbyggnad i norsk drakstil och nygotik som kombinerade utsiktsplats, servering och övernattningsrum. Tornet brann ner 1982, samma år som de sista resterna av Hotell Kinnekulle revs.

Glansperioden – och slutet

Från slutet av 1800-talet och långt in på 1960-talet var Hotell Kinnekulle en av Västsveriges mest populära turistdestinationer. Här bodde bland andra Selma Lagerlöf sommaren 1901 när hon arbetade med romanen Jerusalem. Men med tiden förändrades resvanor och ekonomiska förutsättningar. Anläggningen förföll gradvis, och trots flera försök till räddning beslutades att de kvarvarande byggnaderna skulle rivas. Den 1 mars 1982 försvann de sista resterna – allt utom den lilla stenmur som ännu står kvar vid vägen mot Munkängarna.

Rivningen av Vinterhotellet

Ett minne i landskapet

I dag är det svårt att föreställa sig att denna plats en gång sjöd av liv, musik, middagar, sommarbad och utsiktsvandrare. Hotell Kinnekulle må vara borta, men berättelsen om det fortsätter att fascinera – och påminner oss om hur visioner kan forma ett landskap för generationer.

Carl Klingspor – mannen som satte Kinnekulle på kartan

Carl Klingspor (1847-1911) - photo credit: Okänd - Public Domain - Källa: Wikimedia Commons

Friherre Carl Gustaf Adolph Klingspor (1847–1911) var godsägare, militär, riksdagspolitiker och en av de mest inflytelserika samhällsbyggarna i Kinnekulles historia. Under drygt tre decennier formade han Råbäck och hela Kinnekullebygden genom industriella satsningar, politiskt arbete och en vision om turism långt före sin tid. Få enskilda personer har haft lika stor betydelse för hur Kinnekulle utvecklades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Tidiga år och politisk karriär

Carl Gustaf Adolph Klingspor föddes den 18 november 1847 på Skörtinge i Skärkinds församling i Östergötland, i en adlig familj med starka militära traditioner. Efter sin officersutbildning började han sin bana inom det militära, men det var genom sitt giftermål med friherrinnan Louise Silfverschiöld som hans liv kom att ta en avgörande vändning. När hennes far avled 1880 och Råbäcks egendom skulle delas, valde Louise att lösa ut sina syskon. Samma år flyttade paret till Råbäck, där Carl omedelbart tog en aktiv roll i att utveckla och modernisera godset.

Sitt lokala engagemang visade han redan samma år genom att bli ordförande i Medelplana kommunalstämma, en position som gav honom stort inflytande över bygdens framtid. Hans politiska karriär fortsatte att växa, och 1890 valdes han in i Första kammaren, där han satt fram till sin död i februari år 1911. Som ledamot tillhörde han det protektionistiska partiet och arbetade i flera av riksdagens tyngsta utskott, bland annat statsutskottet och bevillningsutskottet. Genom sina politiska kontakter och sin lokala förankring blev han en nyckelperson i att driva igenom satsningar som kom att förändra Kinnekulle i grunden.

Utvecklingen av Råbäcks gods

När Klingspor tog över Råbäck inledde han en omfattande modernisering. Han förbättrade jordbruket, införde nya driftsformer och lät bygga både ekonomibyggnader och bostäder. Godset blev ett centrum för innovation och arbetsmöjligheter i trakten.

Han lät även uppföra arbetarbostäder, förbättra vägar och skapa en mer organiserad samhällsstruktur kring Råbäck. Hans ambition var tydlig: Råbäck skulle vara ett levande samhälle, inte bara ett gods.

Stenindustrin – Råbäcks stenhuggeri

Ett av Klingspors mest betydelsefulla initiativ var grundandet av Råbäcks stenhuggeri, som etablerades 1888. Här organiserade han stenbrytning i större skala, byggde verkstäder och bostäder för arbetarna och skapade effektiva transportlösningar.

Råbäcks hamn i slutet av 1800-talet - Foto: P. A .Eriksén - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

Kinnekulles kalksten blev snabbt eftertraktad i hela landet. Stenhuggeriet blev en av traktens största arbetsplatser och satte både Råbäck och Kinnekulle på den industriella kartan.

Turismens pionjär – Hotell Kinnekulle och ångbåtstrafiken

Klingspor var en av Sveriges tidigaste turismentreprenörer. På 1880-talet öppnade han Hotell Kinnekulle (Turisthotellet) i Råbäck – ett djärvt projekt i en tid då organiserad turism knappt existerade i Sverige.

Passagerarfartyget Kinnekulle i Mariestads hamn år 1891 - Foto: P. A .Eriksén - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

För att locka fler besökare startade Klingspor 1886 en egen ångbåtstrafik på Vänern, vilket gjorde det möjligt för resenärer att ta sig direkt till Råbäck. I samband med denna satsning lät han anskaffa ångfartyget Råbäck för persontrafik, men redan 1888 gick fartyget på grund utanför Årnäs. Året därpå köptes ett nytt och större fartyg, Kinnekulle, som både kunde ta mer last och fler passagerare och som trafikerade rutten mellan Råbäck och Rostock. Parallellt försökte Klingspor profilera området som en attraktiv utflykts- och rekreationsmiljö vid foten av Kinnekulle, med ambitionen att skapa ett mer livaktigt besöksmål kring både hamnen och godset. I vissa lokala uppgifter nämns att han dessutom arbetade för att etablera en internationell turistled mellan Stockholm och Kristiania (Oslo), men detta har inte kunnat bekräftas i tillgängliga historiska källor.

Han anlade promenadstigar, utsiktsplatser, rastplatser och skyltade leder – långt före friluftslivets genombrott i Sverige. Klingspor var även den som såg till att de vackra Munkängarna blev ett viktigt besöksmål, en central del av hans turistvision. Klingspor lät även uppföra det första utsiktstornet på Högkullen, som snabbt blev en symbol för hela området.

Gamla utsiktstornet år 1902 - Foto: Okänd - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

Genom hans insatser började Kinnekulle dyka upp i reseguider, annonser och tidens turistkretsar. Berget blev ett av Sveriges första organiserade turistmål.

Järnvägen – Klingspors största infrastruktursatsning

En av Klingspors mest avgörande insatser var hans arbete för att dra Kinnekullebanan genom bygden. Utan hans engagemang hade järnvägen sannolikt fått en annan sträckning. Han var inte bara en pådrivare utan också styrelseledamot och senare VD i Kinnekulle–Lidköpings järnvägsbolag, vilket var centralt för att få banan på plats.

Råbäcks station år 1900. Loket är LSSJ lok nr 4 Viktoria - Foto: Okänd - Källa: Västergötlands museum/DigitaltMuseum - Public Domain

När banan stod klar såg han till att Råbäck fick en egen station, vilket gav orten en central roll i trafiken. Järnvägen blev avgörande för både turism, industri och handel – och förvandlade Kinnekulle från avlägsen landsbygd till en lättillgänglig destination.

Råbäcks handel – ett centrum för service och samhällsliv

Som en del av sin vision om ett levande och självförsörjande samhälle lät Klingspor under 1880-talet uppföra Råbäcks handel. Butiken blev snabbt en central mötesplats för både lokalbefolkningen, godsets arbetare och de många turister som började besöka Kinnekulle.

Handeln erbjöd dagligvaror, förnödenheter och service i en tid då avstånden till större orter fortfarande var betydande. Den blev en viktig del av Klingspors samhällsbygge och bidrog till att göra Råbäck till en levande och attraktiv plats.

Hellekis och regional utveckling

År 1891 blev Klingspor disponent för Hellekis AB, vilket ytterligare stärkte hans inflytande över Kinnekulles industriella utveckling. Han stödde lokala föreningar, kulturella initiativ och arbetade aktivt för att stärka regionens ekonomi och identitet.

Ett livsverk som formade en bygd

När Carl Klingspor avled 1911 hade han förändrat Kinnekulle i grunden. Han hade:

Moderniserade och utvecklade Råbäcks gods
Grundade och byggde upp Råbäcks stenhuggeri
Organiserade stenbrytning i större skala
Lät bygga verkstäder, arbetarbostäder och transportlösningar
Öppnade Hotell Kinnekulle 1885
Startade ångbåtstrafik på Vänern 1886
Anlade promenadstigar, utsiktsplatser och turistleder
Såg till att Munkängarna bevarades som en parkliknande miljö
Lät uppföra det första utsiktstornet på Högkullen
Var en mycket drivande kraft till att Kinnekullebanan drogs genom bygden
Säkerställde att Råbäck fick egen järnvägsstation
Lät uppföra Råbäcks handel
Förbättrade vägar och lokala transportleder
Stödde lokala föreningar och kulturella initiativ
Positionerade Kinnekulle som ett av Sveriges första organiserade turistmål

Livsverket som satte Kinnekulle på kartan

Hans visioner lade grunden till det Kinnekulle vi känner idag, men de gjorde mer än så. De formade en berättelse om en bygd som vågade tänka större än sina egna gränser. Klingspor såg möjligheter där andra såg avstånd, och han skapade sammanhang där det tidigare bara funnits spridda gårdar, stenbrott och skogsstigar. Genom hans hand blev Råbäck inte bara ett gods utan ett nav, en plats där människor arbetade, reste, möttes och upptäckte världen – och där världen i sin tur fick upp ögonen för Kinnekulle.

Det samhälle han byggde var inte ett färdigt verk, utan ett fundament. Järnvägen han kämpade för fortsätter att föra människor genom landskapet. Stenindustrin han utvecklade har lämnat avtryck i byggnader över hela landet. Turismen han skapade har blivit en självklar del av bergets identitet. Och de stigar han lät anlägga trampas fortfarande av nya generationer som söker samma utsikter, samma stillhet och samma känsla av att stå på en plats som betyder något.

På så sätt är Carl Klingspors historia både avslutad och pågående. Hans livsverk blev en berättelse som fortsätter att skrivas av alla som bor här, arbetar här, besöker berget eller bara låter sig inspireras av dess skönhet. Utan honom hade Kinnekulle varit ett annat berg, en annan bygd, en annan historia. Med honom blev det en plats som satte avtryck långt utanför Vänerns stränder.

Läs mer

SÖNDAG 5 APRIL 2026

AI-genererad bild (Google Gemini)

När påsken fortfarande luktade krut

Det finns en särskild doft som vi som växte upp på 1960-talet aldrig glömmer. Och nej, det är inte doften av ägghalvor, sill eller mammas Jansson. Det är den fräna, obevekliga aromen av bränt krut och fuktigt gråpapper – påskens egentliga signaturdoft, åtminstone för oss barn på den tiden.

Påsken var nämligen inte en högtid. Den var en militärövning i miniatyr. Veckorna innan påskafton ägnades åt minutiös planering där veckopengen fördelades som om vi vore små generaler: smatterband, häxpipor, tigerskott, ettöres och – kronjuvelen i arsenalen – kinapuffarna.

Kommer du ihåg de där "solarna" som alltid låg i botten av påskpaketen? Små, anspråkslösa puckar som plötsligt fick spel när man tände på. De fräste som en arg katt, snurrade och spottade gnistor åt alla håll, helt utan kontroll. De var ärligt talat ganska värdelösa eftersom de aldrig small, men de skulle ju förbrukas. Det ingick i ritualen.

Raketer fick vi däremot inte leka med hur som helst. De var vuxenmaterial. På kvällen skulle de stå prydligt i en tom flaska, riktas mot skyn och avfyras under högtidligt vuxenöverinseende. ”Raketer skjuts när det är mörkt, annars ser man ju inget”, fick man höra, som om det var en naturlag.

Möjligen hade vi några små dagsraketer – sådana där som inte gjorde mycket mer än att tjuta som en häxpipa och sticka iväg mot skyn som en stressad humla. Men de riktiga raketerna, de var heliga. Solar däremot… ja, de fick snurra bäst de ville.

Att gå genom samhället under påskhelgen var som att vandra genom en lågintensiv frontlinje. Det smattrade bakom buskar, small vid garagen och rökpuffar steg från diken där små gäng av ungar stod och såg oskyldiga ut.

Kreativ förstörelselust och tveksamma tester av mod

Det viktigaste av allt var ljudet. Det skulle smälla. Högt. Ofta. Och gärna så att någon vuxen skrek ”NU FÅR DET VARA NOG!” genom ett fönster.

Det frodades en sorts kreativ förstörelselust som idag troligen hade krävt både hjälm, skyddsglasögon och en ansvarsförsäkring. Gamla modellplan som redan sett sina bästa dagar och krigsfartyg som knappt höll ihop av limmet fick möta sitt storslagna öde. Vi sprängde dem i bitar och betraktade resultatet som om vi själva regisserat en Hollywoodfilm.

Att knyta fast en kinapuff på en pil, tända stubinen och sedan skicka iväg hela härligheten med pilbågen var ju som påskens egen raketforskning — fast utförd av barn med mer fantasi än omdöme. Det sprakade, pep och rök så där härligt farligt som bara barndomens hemmabyggen kunde göra.

Och mitt i allt detta fanns den där pirriga, barnsliga förhoppningen om att vi – med lite tur, god sikt och en rejäl portion inbillning – kanske skulle lyckas skrämma någon av de där påskkärringarna som enligt di gamle obönhörligt var på väg mot Blåkulla just den helgen. Utrustade med kvast, katt och kaffepanna for de ju över taken, sa man, och vi stod där på marken och spanade upp mot himlen som små amatörjägare i ett sagolandskap.

Och när någon lyckades lägga vantarna på lite kraftigare smällare… ja, då kunde även en postlåda eller två få en ofrivillig resa till de sälla jaktmarkerna. Grannens tålamod följde ofta med i samma explosion.

Föräldrarnas råd var korta och kärnfulla:
”Var försiktig.”
”Håll aldrig kvar en tänd smällare i handen.”

Det var en annan tid. En tid då man litade på barns omdöme, trots att vårt omdöme ofta var lika stabilt som en trehjuling i nedförsbacke. Men vi överlevde – och lärde oss något på vägen, tror jag.

Det fanns alltid någon som skulle visa sig på styva linan och bevisa sitt mod. Den mest klassiska varianten var förstås att hålla kvar en liten smällare i handen tills den brann av. Den som stod pall belönades med fingrar som värkte i dagar och en handflata som såg ut att ha fått en lättare grillning. Men trots allt detta minns jag inte att någon kom till allvarlig skada - små blessyrer, absolut. Tur? Ja. Förstånd? Nja, det kan väl diskuteras.

När smällarna tystnade

Idag är allt detta nästan helt borta. Den som lyssnar efter påsksmällare i ett svenskt villaområde möts mest av… tystnad.

Under 1990-talet och början av 2000-talet ströps tillgången på de klassiska smällarna. Skadestatistiken blev för hög, lagarna stramades åt och plötsligt var det slut på kinapuffarnas glansdagar. Samtidigt växte medvetenheten om hur illa djur far av plötsliga knallar. Det som förr var ”oskyldigt pojkbus” betraktas idag som ren hänsynslöshet.

Påsken har därmed gått från att vara en krutdoftande högtid för kvarterets unga amatörsprängare till en stillsam helg där fokus istället kanske ligger på mat, godis och att kämpa mot matkoman efter påsklunchen – medan påskharen tackar sin lyckliga stjärna för att ungarna inte längre springer runt och testar sprängkraften på allt som rör sig, så att han kan gömma sina ägg i fred utan risk att de blir söndersprängda innan någon hittar dem.

Minnet som lever kvar

För den som var med på 60-talet lever minnet kvar – känslan av att gå omkring med fickorna fulla av smällare och ett helt påsklov som låg framför en som ett oöppnat äventyr. En tid då våren inte bara syntes och kändes, utan den skulle skjutas in och höras.

Utan att vi hade en aning höll vi en uråldrig tradition vid liv. Förr i tiden sköt man i luften för att skrämma bort både onda andar och påskkärringar; vi råkade alltså bli kulturarvets mest högljudda ambassadörer, helt utan att veta om det. Regelboken? Tja, den låg nog kvar i någon låda, men folktron hade i alla fall gett oss grönt ljus. Och visst small det — så pass att både häxor och grannar höll sig på tryggt avstånd.

Läs mer

LÖRDAG 4 APRIL 2026

Stormen Per svepte in över landet söndagen den 14 januari 2007 och orsakade omfattande skogsskador samt allvarliga avbrott i både el- och telenät

Stormen Dave drar in – orange varning i Kinnekulleområdet

Det har redan börjat blåsa upp över Kinnekulleområdet under påskafton, men till påskdagen väntas betydligt tuffare väder. SMHI har utfärdat en orange varning när stormen Dave rör sig in över västkusten från sydväst. Vinden tilltar under söndagsmiddagen och beräknas nå vårt området under eftermiddagen, med risk för stormbyar på 25–30 meter per sekund, lokalt ännu kraftigare. Under natten mot måndag avtar vinden något, men det väntas fortsätta vara blåsigt även under måndagsförmiddagen. Varningen gäller från den 5 april klockan 12.00 till den 6 april klockan 02.00.

LÖRDAG 4 APRIL 2026

Stenen som bad om barmhärtighet: Allmosestenen i Västerplana

Det är inte bara Kinnekulles storslagna sevärdheter som bär på en rik historia. Ofta döljer sig de mest fascinerande berättelserna i det lilla – i föremål som vid första anblicken verkar anspråkslösa men som kräver både nyfikenhet och lite detektivarbete för att förstå. Att lägga pusslet av deras förflutna är sällan enkelt, men alltid värt ansträngningen eftersom det öppnar dörrar till ännu fler spår av Kinnekulles historia. Dagens artikel handlar om ett sådant fynd: en så kallad allmosesten som jag nyligen stötte på.

Till vänster om stigluckan vid Västerplana kyrka står en fyrkantig häll av röd kalksten. Vid första anblick kan den misstas för en gammal gravsten, men den som dröjer kvar med blicken märker snart att den bär på en annan berättelse. Stenen har en gång krossats och består idag av flera sammanfogade skärvor, där vissa partier ersatts med nya bitar för att återställa formen. Trots att några av de ursprungliga bokstäverna gått förlorade visar det omsorgsfulla reparationsarbetet att stenen ansetts vara en viktig del av kulturarvet, värd att bevara.

Vad är det då för sten – och vad kan den berätta?

Allmosestenen i Västerplana

Allmosestenen i Västerplana är ett litet men uttrycksfullt minnesmärke över en tid då lokalsamhället bar ansvaret för de behövande. Stenen är troligen huggen av Per Jonsson Stenhammar eller någon i hans krets, en skicklig stenhuggarskara verksam under 1700-talet. Till skillnad från många enklare allmosestenar är denna omsorgsfullt utformad med en tydlig inskription, vilket gör den till både ett konstnärligt och socialt betydelsefullt föremål. Var stenen ursprungligen stod är inte helt klarlagt, men sannolikt var den placerad nära stigluckan eller kyrkogårdsingången för att synas av alla som passerade.

Inskriften och dess budskap

Texten på stenen lyder:
”Christi-Milda Wänner Som Ägen och Nyttien Guds Goda Gåfvor Ach Wisen medlidande Och Barmhertige Hiertan Emot Dem I Siukdom Nöd Och Elände Liggande Fattige Med Liten Gåfwe-penning Dem Nödlidande til Hielp Salige the barmhertige”

I modern språkdräkt:
Kristna och milda vänner, ni som äger och har glädje av Guds goda gåvor. Visa medlidande och barmhärtiga hjärtan mot de fattiga som lever i sjukdom, nöd och elände. Ge en liten gåva för att hjälpa dem som lider. Saliga är de barmhärtiga.

Inskriften fungerar både som uppmaning och moralisk påminnelse. Genom att hänvisa till Guds gåvor och barmhärtighetens dygd knyts religiös plikt samman med vardaglig välgörenhet.

Utformning och tänkbar konstruktion

Allmosestenen fungerade i praktiken som en fast monterad insamlingsbössa. Vanligtvis hade sådana stenar en urholkning eller ett borrat hål för mynt, ofta med en järnbeslagen och låsbar lucka. Eftersom det inte finns tydliga spår av detta på stenen eller i stigluckan i Västerplana är det möjligt att den ursprungligen var fristående, monterad på en sockel eller pelare med ett inre utrymme för insamlade medel. En sådan placering gjorde stenen synlig från flera håll och krävde inget ingrepp i murverket. Säkerheten var viktig, och endast präst eller kyrkvärd hade vanligtvis nyckeln.

Fattigbössan vid stigluckan i Medelplana

I Medelplana finns en fattigbössa på stigluckan – en konkret påminnelse om samma system för lokal fattigvård. Bössan fungerade som en offentlig insamlingsplats där förbipasserande uppmanades att skänka en slant. Placeringen var strategisk eftersom många passerade på väg till kyrkan eller genom byn. Den var både praktisk och symbolisk: den synliggjorde behovet och gav en enkel möjlighet att bidra. Liksom allmosestenen i Västerplana bar även denna bössa ett budskap om ansvar och medkänsla.

Syftet med allmosestenar och fattigbössor

Syftet med dessa stenar och bössor var att organisera och synliggöra lokal välgörenhet innan det offentliga tog över ansvaret för fattigvården. Pengarna gick till socknens fattiga – de som var för gamla, sjuka eller oförmögna att försörja sig. Inskrifterna fungerade som moraliska påminnelser och legitimerade givandet genom religiös språkdräkt. Placeringen vid kyrkogårdsportar och stigluckor skapade dessutom en form av social kontroll; att ge eller avstå var handlingar som skedde inför gemenskapens ögon. Allmosestenar och fattigbössor var därför både praktiska hjälpmedel och instrument för att upprätthålla en social ordning där barmhärtighet var en förväntad dygd.

Summering

Allmosestenen i Västerplana och fattigbössan i Medelplana berättar om en tid då tro, moral och praktisk omsorg möttes i byns offentliga rum. De är kvarlevor av ett system där gemenskapen själv tog hand om sina svagaste, och inskrifternas ord ekar fortfarande som en uppmaning till medkänsla. Att bevara och tolka dessa föremål ger oss inte bara kunskap om hantverk och estetik utan också om hur människor förr organiserade solidaritet i vardagen.

Läs mer

FREDAG 3 APRIL 2026

Dagens bild från Hällekis med omnejd

Inför påskens intensiva lufttrafik av kvastburna påskkärringar har Handlarn i Källby ordnat en helt egen specialparkering för kvastar. Under långfredagen stod flera modeller prydligt uppradade utanför butiken, medan deras ägare passade på att handla det sista inför den långa flygturen mot Blåkulla. Det kanske rör sig om riktiga eftersläntrare eller långväga resenärer som inte hunnit iväg under skärtorsdagens traditionella avfärd. Eller så är det några som redan festat färdigt på Blåkulla och nu är på väg hemåt, i behov av lite proviant innan slutspurten tillbaka.

FREDAG 3 APRIL 2026

AI-genererad bild (ChatGPT)

Påskens dolda värld: Folkliga sedvänjor från en svunnen tid

Påsken var en tid då människor rörde sig mellan vardag och det övernaturliga, mellan vintermörker och vårens första ljus. I äldre tider betraktades veckan kring högtiden som en period då gränserna mellan världarna tunnades ut. Det var då farliga krafter ansågs vara som mest aktiva, och därför fylldes dagarna av både skyddande ritualer och festliga uttryck som markerade vårens ankomst. Detta synsätt är väl belagt i äldre folktro, där påskveckan uppfattades som särskilt laddad.

Eldar som skydd och samlingspunkt

En av de mest framträdande traditionerna var de stora eldar som tändes för att hålla onda makter borta. Elden fungerade både som ett skydd och som en symbol för ljusets återkomst. I vissa bygder växte det fram en lekfull tävlingsanda där ungdomar samlade bränsle i hemlighet och försvarade sina vedhögar mot grannbyar. Eldarna blev därmed både ett magiskt skydd och ett socialt skådespel. Traditionen med påskeldar och tävlan om bränsle är särskilt dokumenterad i västra Sverige.

AI-genererad bild (ChatGPT)

Häxor, skydd och vardagsmagi

Föreställningen om att häxor reste till en fjärran plats under påskveckan var djupt rotad. För att hindra dem från att ta sig in i hemmet placerades stål i kors vid dörrar och fönster, och redskap som kunde användas som färdmedel – särskilt kvastar – gömdes undan. Man undvek också att låna ut något under dessa dagar, eftersom det kunde ge onda krafter inflytande över hushållet. Dessa handlingar var lika mycket uttryck för oro som för hopp om trygghet. Skyddsritualer av detta slag finns väl dokumenterade i svensk folktro.

Långfredagens allvar och äldre sedvänjor

Samtidigt fanns mer stillsamma ritualer som knöt an till vårens återkomst. På långfredagen höll många sig tysta och stilla, eftersom dagen ansågs bära en särskild tyngd och inte tillät lek eller stoj. Detta är historiskt belagt långt in på 1900-talet.

Dagen präglades även av seden att ”piska ris”, där husfadern med björkris symboliskt piskade familjemedlemmar och tjänstefolk. Detta påskris, som i modern tid pryds med färgglada fjädrar, användes ursprungligen som en allvarsam påminnelse om Jesu lidande. Traditionen att riset användes för symboliska slag är väl känd i äldre källor.

Uppståndelseägg av glaserad keramik, troligen tillverkade i området kring Kiev under 1000-talet. Dessa sällsynta föremål har hittats i ett fåtal exemplar i Sverige - Källa: Gotlands Museum/DigitaltMuseum - Creative Commons License (CC BY-SA 4.0)

I vissa hem lade man ut ägg eller frön som symboliska gåvor för att säkra en god skörd. Ägget hade dessutom en stark religiös och symbolisk betydelse, något som syns i arkeologiska fynd av ovanliga keramiska uppståndelseägg. Dessa föremål, som härstammar från den tidiga kristendomen och ofta hittats i vikingatida och medeltida sammanhang, var glaserade och ihåliga och kunde fungera som små skallror.

Lekfullhet och vårens livskraft

Påsken var också en tid för lekfullhet. I flera områden kastade barn och ungdomar in påskbrev genom dörrar och sprang därifrån innan någon hann se dem. Breven kunde innehålla rim, teckningar eller små skämt, och traditionen skapade en blandning av bus och gemenskap. I andra hem bakades bröd formade som fåglar, så kallade påskduvor, som bars fram som en symbol för vårens livskraft.

I skolorna var det vanligt att barnen ritade påskteckningar som de tog med hem till sina föräldrar. Motiven föreställde ofta kycklingar, ägg, vårblommor eller påskkärringar och blev en uppskattad del av familjens firande.

Påskbrev - Källa: Vänersborgs museum/DigitaltMuseum - Creative Commons License (CC BY-SA 4.0)

En annan tradition som stod starkt i Sverige var seden att skicka påskkort. De första svenska påskkorten började ges ut i slutet av 1800-talet, och kring sekelskiftet 1900 blev det mycket populärt att skicka dem till släkt och vänner. Motiven varierade från religiösa scener till humoristiska bilder av barn, kycklingar och påskkärringar.

En väv av tro, tradition och vardagsliv

Tillsammans bildar dessa ritualer en rik väv av tro, tradition och vardagsliv. De visar hur människor förr navigerade en tid som upplevdes som både farlig och hoppfull, där magi och religion blandades med praktiska handlingar och sociala uttryck. Påsken var inte bara en kyrklig högtid – den var en levande berättelse om hur man försökte förstå och påverka världen omkring sig.

Läs mer

FREDAG 3 APRIL 2026

Nya digitala kurser om fåglar och biologisk mångfald

Länsstyrelsernas populära utbildning naturkunnig.se lanserar nu fyra nya kursmoment om fåglar, dessutom i en helt ny design. Intresset för att lära sig mer om den svenska naturen fortsätter att växa. Sedan lanseringen av naturkunnig.se har närmare 6 500 deltagare registrerat sig.

Läs mer

TORSDAG 2 APRIL 2026

Kommunerna gör det enklare att upptäcka och uppleva naturen

Nu flyttar vandrings- och cykelleder, motionsspår, vindskydd och rastplatser i Götene och Lidköpings kommuner in i Naturkartan. Naturkartan är en modern friluftsguide i form av en digital plattform som gör det enklare att uppleva och upptäcka naturen.

Naturkartan samlar information om friluftsliv på ett och samma ställe och fungerar som ett modernt alternativ till traditionella broschyrer och enklare webbsidor. Plattformen, som finns både på webben och i mobilen, används av kommuner, myndigheter och företag för att inspirera fler till ett aktivt friluftsliv. Lidköpings kommun och Götene kommun går nu tillsammans med Destination Läckö-Kinnekulle in i ett samarbete kring den digitala plattformen och blir först ut i Skaraborg att dela sitt friluftsutbud på detta sätt.

– Det känns väldigt roligt att vi kan samarbeta kring Naturkartan. Genom att finnas på Naturkartan blir vårt område en del av ett större nationellt sammanhang, vilket ökar synligheten och gör att fler får upp ögonen för områdets natur- och friluftsutbud, säger Juliane Thorin, kommunutvecklare, Götene kommun.

Satsningen innebär att invånare och besökare får bättre möjligheter att planera och genomföra sina naturupplevelser både inför och under sitt besök. Här samlas information om vandringsleder, cykelleder, vindskydd, grillplatser, rastplatser och toaletter. Även boenden, caféer, restauranger och sevärdheter kommer att finnas med, vilket gör det enkelt att hitta både upplevelser och service längs vägen.

– På Naturkartan finns möjlighet att visa upp vilka boenden, caféer och restauranger som finns längs våra leder. Det ger en bättre helhetsupplevelse för besökaren och kan samtidigt bidra till ökade intäkter för våra företag, säger Carolina Hellström, destinationsutvecklare, Destination Läckö-Kinnekulle.

En annan viktig funktion är möjligheten för användare att ställa frågor och få svar direkt i plattformen. Det bidrar till att informationen kontinuerligt kan utvecklas och förbättras utifrån användarnas behov.

– Det här är ett led i att få fler att upptäcka naturen och göra den mer tillgänglig. När informationen blir tydlig och lätt att hitta sänks tröskeln för att ge sig ut och uppleva vår fantastiska natur, säger Jenny Liwell, biträdande enhetschef fritid, Lidköpings kommun.

Naturkartan finns här: Destination Läckö-Kinnekulle — Naturkartan

Detta är en nyhet/pressmeddelande från: Destination Läckö-Kinnekulle

Läs mer

TORSDAG 2 APRIL 2026

Bild av ?? Mabel Amber, who will one day från Pixabay

Regeringen har lämnat proposition om slopat matkrav

Regeringen har nu lämnat en proposition till riksdagen med förslag på slopat matkrav för serveringstillstånd. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2026.

Läs mer

TORSDAG 2 APRIL 2026

AI-genererad bild (Google Gemini)

Bränslepriser rusar och läget förvärras – åtgärder kan bli nödvändiga

Kriget i Mellanöstern pressar de globala energimarknaderna och kan medföra åtgärder i Sverige, enligt Energimyndigheten. Trots att det inte råder någon akut brist på drivmedel i landet stiger priserna snabbt och myndigheten varnar för att läget kan försämras.

Läs mer

TORSDAG 2 APRIL 2026

Klart för Kinnekulleträffen – sportfiske och fiskevård i fokus

Den 24–26 april 2026 samlas trollingfiskare från hela landet i Hönsäters hamn när Kinnekulleträffen återigen går av stapeln. Tävlingen har blivit en av Vänerns mest uppskattade traditioner, inte bara för fisket och gemenskapen, utan också för sitt starka fokus på fiskevård. Precis som tidigare år går hela överskottet oavkortat till utsättning av smolt i Vänern – en insats som blivit avgörande för att bevara de unika stammarna av Gullspångsöring och lax.

Läs mer

ONSDAG 1 APRIL 2026

Dags för vårstädning: Här hittar du årets containrar för trädgårdsavfall

Snart är det återigen dags för många att ta itu med vårstädningen i trädgården. Precis som tidigare år kommer Götene kommun att underlätta arbetet genom att placera ut containrar för trädgårdsavfall i Hällekis, Källby och Lundsbrunn.

Läs mer

ONSDAG 1 APRIL 2026

Segelfartyg gästar Hönsäters hamn

Det tremastade segelfartyget Aurora dök tyvärr aldrig upp i Hönsäters hamn – men det gjorde däremot 1 april. Jag hoppas att dagens lilla hamnnyhet gav ett leende eller två. Kanske får vi se ett riktigt segelfartyg här framöver, men just i dag var det bara ett oskyldigt aprilskämt. April, april!
Det har varit ovanligt lugnt i Hönsäters hamn sedan det senaste lastfartyget lade till den 24 april 2024. Förutom några kortare besök av passagerarbåten Marianne och Kustbevakningen har aktiviteten varit ytterst begränsad. Kajen är i behov av upprustning, och även om tekniska undersökningar har genomförts har inga beslut om framtida åtgärder presenterats. Därför väckte det viss uppmärksamhet i dag när det tremastade segelfartyget Aurora anlände till hamnen under förmiddagen. Fartyget, som är på väg norrut genom Vänern, valde att göra ett kort stopp i Hönsäter innan färden fortsätter mot Karlstad senare i eftermiddag. Besöket blev ett oväntat inslag i en annars stillsam hamn och lockade snabbt nyfikna blickar från förbipasserande.

ONSDAG 1 APRIL 2026

Bengt ”Hardy” Carlsson svarar för underhållningen på Trivselträffen i Österängs bygdegård nu på tisdag eftermiddag. (bakgrunden på bilden med Bengt är genererad med hjälp av ai)

Dansbandsmusiker underhåller på Österängsträff

En rutinerad dansbandsmusiker svarar för underhållningen på Trivselträffen i Österängs bygdegård nu på tisdag den 7 april.

Läs mer

ONSDAG 1 APRIL 2026

Eva Bredberg tillsammans med deltagande barn vid Trandansen. Foto: Anette Barr/Naturlänken

Tranor och skolbarn fyller Trandansen

Tranorna strömmar in till Hornborgasjön – och med dem kommer hundratals förväntansfulla barn. Under de naturpedagogiska dagarna vid Trandansen får över 700 elever uppleva tranornas ankomst på nära håll.

Läs mer

ONSDAG 1 APRIL 2026

Transformatorer från Skövde Energi som lastats på väg till Ukraina - Foto/källa: Skövde Energi

Elutrustning från Skövde till Ukraina

Ukrainas energisystem är under hård press till följd av det pågående kriget. För att bidra till ett land i nöd skickar Skövde Energi nu begagnad elutrustning som tidigare varit i drift i det lokala elnätet.

Läs mer

TISDAG 31 MARS 2026

Kall sjöluft och dimma orsakade plötslig temperatursvacka i Hällekis

Den dimma som svepte in över Hällekis under förmiddagen fick temperaturen att rasa. En kall nordanvind förde in luft direkt från Vänerns kyliga vatten, vilket snabbt kylde ner den mildare luften över land. När temperaturen nådde daggpunkten bildades en tät dimma som effektivt blockerade solens strålar. Den kalla sjöluften trängde undan den varmare markluften, och i Hällekis, där terrängen öppnar sig mot sjön, sker detta ofta mycket plötsligt. Resultatet blev ett dramatiskt väderomslag med en temperatursänkning på flera grader inom på väldigt kort tid.

TISDAG 31 MARS 2026

Ett föredrag om historiska gåtor: Arkeologins väg från Husaby till Kyiv

I ett kommande föredrag berättar arkeologen Anna Nyqvist Thorsson om sitt ovanliga och komplexa forskningsarbete i Sofiakatedralen i Kyiv. Hennes resa dit är en viktig del i det större forskningsprojektet kopplat till utgrävningarna i Husaby, som bland annat syftar till att kasta nytt ljus över en av medeltidens mest fascinerande gestalter: Ingegerd Olofsdotter, dotter till Olof Skötkonung.

Läs mer

TISDAG 31 MARS 2026

Fyra nya år som Unesco global geopark

Nu är det klart – det världsunika platåbergslandskapet behåller Unescostatusen! Platåbergens Geopark har klarat den första utvärderingen som Unesco global geopark och det är därmed säkrat fyra nya år med den internationella utmärkelsen.

Läs mer

MÅNDAG 30 MARS 2026

AI-genererad bild (Copilot)

Traditioner och folktro: en svensk påskvecka genom tiderna

Påskveckan, eller Stilla veckan som den egentligen heter, har i Sverige alltid varit en tid då vardagen förändrats. I det äldre bondesamhället var veckan fylld av föreställningar och ritualer som styrde allt från arbete till hur man skyddade sig mot övernaturliga krafter. Idag är veckan mer förknippad med ledighet, men de gamla traditionerna lever kvar i vårt sätt att fira vårens ankomst.

Palmsöndagen – Veckans startskott

Stilla veckan inleds med Palmsöndagen. I Sverige har dagen handlat om att markera vårens intåg med videkissar, eftersom riktiga palmer inte finns här. Barn gick förr ofta runt i stugorna med videkvistar för att önska god vår, en symbol för att vinterns grepp äntligen börjat släppa.

Måndag och tisdag – Lånade namn och stillhet

Måndagen och tisdagen i påskveckan har historiskt sett inte haft några egna starka traditioner, men i folkmun har de ofta fått låna namn från fastlagen (veckan sju veckor tidigare):

Blå måndag: Namnet kommer egentligen från måndagen före askonsdagen, men har i folktron ofta kopplats till påskveckan som en dag för återhållsamhet. Man skulle undvika bullriga arbeten och hålla sig i skinnet för att inte dra otur över gården.

Vita tisdagen: Även detta namn hör egentligen hemma vid Fettisdagen, men i påskveckan symboliserade dagen renhet. Det var då man ofta passade på att skura hemmet och tvätta textilier inför helgen.

Dymmelonsdagen – Tystnadens intåg

Det är på Dymmelonsdagen som påskfirandet går in i sin allvarligaste fas. Namnet kommer från dymlingar, de träkläppar man satte i kyrkklockorna istället för metallkläppar för att ge en dov, sorgsen klang. Denna tystnad skulle även råda i hemmen; man undvek allt som väsnades, som att spinna eller hugga ved. Det fanns dock utrymme för lite bus – man försökte ofta smyga fast ”dymlar” (träbitar) på folks ryggar utan att de märkte det. Värt att notera är att Dymmelonsdagen ibland förväxlas med Askonsdagen, trots att Askonsdagen infaller redan 46 dagar före påsk och markerar inledningen på fastan.

Skärtorsdagen – Påskkärringarnas stora dag

Skärtorsdagen är kanske den mest folkkära dagen. Namnet kommer från ordet ”skära”, som betyder att rena sig (bikt och tvättning). I folktron var detta dock häxornas natt, då de sades flyga till Blåkulla. Idag lever detta kvar genom att barn klär ut sig till påskkärringar och byter teckningar mot godis. I västra Sverige är det fortfarande vanligt att tända stora påskeldar för att skrämma bort onda väsen.

Långfredagen – Den stränga dagen

Långfredagen var fram till 1960-talet en av årets absolut tystaste dagar. Allt nöjesliv, som biografer och dans, var förbjudet enligt lag. I hemmen rådde strikt ordning; barnen fick inte leka eller skratta, och maten var ofta enkel och salt för att markera dagen som tung och lång – en skarp kontrast till den glädje som väntade.

Påskafton – Färger, mat och gemenskap

Påskafton är den svenska påskens stora festdag. Här möts gammalt och nytt: äggmålning, dignande påskbord och pynt i gult och grönt. Ägget är en urgammal symbol för liv, och eftersom hönsen började värpa igen framåt våren blev det en naturlig del av firandet. Det är nu familjen samlas för att fira att den stilla veckan är slut.

Påskdagen och Annandagen – Vila och vårkänslor

Påskdagen firas som en glädjens dag, medan Annandagen historiskt varit en dag för besök hos släkt och vänner. I äldre tider började man nu planera för vårbruket på allvar. Idag handlar dessa dagar främst om att njuta av ledigheten, äta rester från påskbordet och kanske ta en första långpromenad i den värmande vårsolen.

Påskveckan i Sverige är alltså en blandning av gammalt och nytt, av folktro, vårkänslor och familjetraditioner. Även om många av de strängare reglerna och föreställningarna har försvunnit, lever känslan av att veckan markerar en övergång kvar. Det är en tid då ljuset återvänder, då hemmen fylls av färg och då både barn och vuxna får en chans att leka, pynta och fira att våren äntligen är här.

Läs mer

MÅNDAG 30 MARS 2026

Foto/källa: Carolina Ehn/Lotus Hotel Group

Billingehus öppnar nytt galleri – ett rum för konst på berget

Billingehus fortsätter sin utveckling som mötesplats och öppnar nu Galleri Billingehus – ett nytt galleri där konst och konstnärskap kommer att få ta plats i den historiska och arkitektoniska miljön. Premiärvernissagen ägde rum den 28 mars med utställningen Den vita tranan med Eva-Lill Nilsson.

Läs mer

MÅNDAG 30 MARS 2026

AI-genererad bild (Google Gemini)

Människan på väg mot månen för första gången på över 50 år

NASA planerar att sända människor mot månen igen. I början av april kan Artemis 2 lyfta från Florida och bli den första bemannade resan mot månen på över 50 år. Uppdraget ska testa tekniken som krävs för framtida landningar och markerar nästa steg i en ny fas av rymdutforskningen.

I början av april kan nästa stora steg i mänsklighetens återkomst till månen bli verklighet.

NASA planerar att sända upp Artemis 2 från Kennedy Space Center i Florida, med ett första uppsändningsfönster onsdagen den 1 april klockan 18.24 lokal tid. Det motsvarar torsdagen den 2 april klockan 00.24 svensk tid. Uppsändningsfönstret är två timmar långt och om något skulle behöva senareläggas finns nya möjligheter varje dag fram till och med den 6 april. Den senaste väderrapporten säger att det just nu är 80 procent chans att raketen kommer iväg på första försöket.

Början på en långsiktig närvaro på månen

Artemis 2 är den första bemannade flygningen i Artemisprogrammet och första gången sedan 1972 som människor reser ut mot månen. Uppdraget handlar inte om att landa, utan om att testa allt som krävs för att kunna göra det inom kommande flygningar planerade till 2028.

Resan börjar med att raketen Space Launch System, den mest kraftfulla som någonsin byggts, lyfter kapseln Orion med fyra astronauter ombord. Besättningen består av den kanadensiska astronauten Jeremy Hansen och de amerikanska astronauterna Christina Koch, Victor Glover och Reid Wiseman.

Väl i rymden gör farkosten två varv runt jorden för att kontrollera att alla system fungerar som de ska. Därefter tänds huvudmotorn på nytt och skickar Orion ut ur jordens omloppsbana och vidare mot månen.

Färden till månen tar ungefär fyra dagar. Under den tiden testar besättningen allt från livsuppehållande system till navigation och kommunikation i yttre rymden. När farkosten når månen kommer den runda himlakroppen, på ett avstånd av cirka 6 000 till 10 000 kilometer från ytan. När de är som längst bort befinner sig astronauterna omkring 400 000 kilometer från jorden, vilket gör detta till den färd där människor reser längre bort från jorden än någonsin tidigare.

När Orion passerar månens baksida bryts kommunikationen med jorden i upp till 50 minuter. Under den tiden är besättningen helt på egen hand, samtidigt som de dokumenterar månen och testar system inför kommande uppdrag.

Efter passagen runt månen fortsätter färden hem mot jorden. Hela uppdraget väntas ta omkring tio dagar.

Artemisprogrammet byggs nu ut till ett omfattande internationellt samarbete där fler än 50 länder deltar. Tillsammans utvecklas teknik, infrastruktur och gemensamma principer för hur månen ska utforskas och användas, med målet att möjliggöra en långsiktig mänsklig närvaro och i nästa steg ta människor vidare mot Mars.

Varför månen och varför nu?

Intresset för månen handlar inte bara om att återvända, utan också om vad som finns där. I månens polarområden finns vattenis som kan användas för att producera syre och bränsle, och i månens ytmaterial finns metaller och andra resurser som kan bli viktiga för framtida rymdverksamhet. Det finns även sällsynta jordartsmetaller på månen som man gärna vill ta tillbaka till oss här på jorden, samt en isotop av helium (helium-3) som är extremt sällsynt på jorden men som det finns rikligt av på månen. Det är ett potentiellt bränsle för framtida ren fusionsenergi. Forskare pekar också på att månen är en naturlig testmiljö för nästa steg i rymdfarten.

Martin Wieser, forskare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna, beskriver utvecklingen som en ny fas i rymdutforskningen där fler aktörer är med och konkurrerar. "Det vi ser nu är en ny version av rymdkapplöpningen på 1960-talet. Men nu är det fler spelare som tävlar om att vara först", säger han.

De platser som är mest attraktiva för framtida baser, till exempel vid månens sydpol där solljuset är mer konstant och där vattenis kan finnas, är samtidigt begränsade. "De som kommer dit först kan i praktiken lägga anspråk på de få områden som passar för baser", säger Martin Wieser.

Månen är också en utmanande miljö där mycket återstår att lösa. Från skadlig strålning till det fina måndammet som kan slita på utrustning och fastna överallt. Det är just därför den är så viktig. Här kan tekniken testas i praktiken inför längre resor. I en längre intervju på Rymdstyrelsens webbplats berättar Martin Wieser mer om vad som krävs för att människor ska kunna leva och arbeta på månen.

Att resa till månen är fortfarande tekniskt krävande. Allt som behövs under resan måste tas med från jorden, inklusive bränsle för hela färden, vilket ställer stora krav på både raketer och system.

När Artemis 2 lyfter är det därför inte bara en resa runt månen. Det är ett test av teknik, samarbete och förmågan att ta nästa steg ut i solsystemet, och ett av skälen till att uppsändningen blir så intressant att följa.

Detta är en nyhet/pressmeddelande från: Rymdstyrelsen

Läs mer

Arkiv för äldre artiklar

Arkiv för äldre publicerade artiklar finns på Hällekis-Kurirens ordinarie webbplats på denna sida www.hallekis.com/arkiv.htm