LÖRDAG 12 SEPTEMBER 2026
Fiktiv AI-genererad bild av Ymseborg (ChatGPT)
Ymseborg – folkungarnas gåtfulla borg vid sjön Ymsen
Runt om i Skaraborg finns lämningar och berättelser som vittnar om en dramatisk medeltid. I Kinnekulleområdet finns bland annat det gåtfulla Forsholm, Aranäs, Gum och biskopsborgen i Husaby. I Skara låg Gälakvist och längre österut fanns det mäktiga Axevalla hus. Vid sjön Ymsen, nästan längst västerut i dagens Töreboda kommun, låg en gång en annan av traktens medeltida borgar – Ymseborg.
I dag återstår bara lämningar, men under medeltiden var Ymseborg ett betydande fäste som kom att hamna mitt i några av 1200-talets dramatiska maktkamper. Borgen förknippas framför allt med folkungaätten och de stormän som utmanade kungamakten under senare delen av århundradet.
En borg på en naturligt stark plats
Ymseborg anlades på en hög och brant höjd vid Ymsens västra strand. Läget var väl valt ur försvarssynpunkt. Mot sjön i söder och öster gav de branta sluttningarna ett naturligt skydd, medan man på landsidan i väster hade skapat ytterligare försvar genom att dämma upp ett mindre vattendrag. På så sätt bildades en skyddande vattensamling och ett kärr, som också kan ha haft betydelse för fiske.Borgen bestod av en huvudborg på den norra höjden och en förborg på den södra. I huvudborgen fanns ett stort fyrkantigt stentorn. Enligt äldre beskrivningar hade tornet omkring tio meter långa sidor och borgområdet omgavs av murar eller vallar. Det är dock svårt att i dag avgöra exakt hur anläggningen såg ut, eftersom någon mer omfattande arkeologisk undersökning aldrig har genomförts.
När borgen uppfördes är inte heller säkert känt. Den brukar dateras till 1200-talet och ibland anges kung Knut Långe som möjlig byggherre. Om det verkligen var så skulle borgen ha tillkommit redan under 1200-talets första hälft, men det finns inga säkra samtida belägg för detta. De första kända skriftliga uppgifterna om själva Ymseborg kommer först från slutet av 1200-talet.
Ett fäste för folkungarna
Under 1200-talets senare del blir Ymseborg betydligt tydligare i de historiska källorna. Borgen förknippas då med bröderna Johan och Birger Filipsson, mäktiga stormän och ledande personer i den opposition som brukar kallas det tredje folkungaupproret.År 1278 gjorde folkungarna uppror mot kung Magnus Ladulås. I samband med upproret tillfångatogs kungens svärfar, greve Gerhard I av Holstein, och fördes till Ymseborg. Händelsen visar att borgen vid denna tid verkligen fungerade som ett av upprorsmännens starka fästen.
Upproret slogs så småningom ned. Johan och Birger Filipsson greps och avrättades 1280. Ymseborg och den egendom som hörde till borgen drogs därefter in till kronan. Ett särskilt intressant belägg är att Magnus Ladulås själv utfärdade ett brev på Ymseborg våren 1281. Borgen var alltså inte bara ett rebellfäste utan kom också under kungens kontroll.
En historia som delvis blivit legend
Ymseborgs historia har under århundradena blandats samman med olika berättelser om folkungarna. I äldre historieskrivning har bland annat Sune Folkesson och Filip Knutsson kopplats till borgen. Även uppgiften att Johan och Birger Filipsson var söner till Filip Knutsson har länge återgetts, men släktförhållandena är inte helt säkra.Det är därför svårt att skilja den ursprungliga historien från senare traditioner. Säkrare är att Johan och Birger Filipsson verkligen kan knytas till Ymseborg och att borgen spelade en roll under folkungaupproret.
Även borgens slut är höljt i viss osäkerhet. Det har länge berättats att Ymseborg förstördes och jämnades med marken omkring 1282 efter att kung Magnus besegrat folkungarna. Något säkert dokument som beskriver en sådan förstörelse har dock inte påträffats. Det är därför bättre att säga att borgen förlorade sin politiska betydelse efter upproret och därefter förföll.
Från mäktig borg till stenbrott
Att Ymseborg verkligen blev en ruin står däremot klart. Ännu i slutet av 1600-talet ska det stora borgtornet ha stått kvar åtminstone två våningar högt. Borgen finns också avbildad i Erik Dahlberghs berömda planschverk Suecia Antiqua et Hodierna, som gavs ut omkring början av 1700-talet. Bilden är värdefull eftersom den visar hur mycket av den medeltida anläggningen som fortfarande var synligt vid denna tid.
Ymseborg avbildat i Erik Dahlberghs stora topografiska planschverk, Suecia antiqua et hodierna. Graverad i Stockholm 1705 av Johannes van de Aveelenn - Källa: Kungliga Biblioteket Suecia - Public DomainUnder 1700-talet gick det sedan hårt åt ruinen. Sten från Ymseborg ska ha använts när Bäcks nya kyrka byggdes och även vid Ymsjöholms herrgård. Därmed försvann ytterligare delar av den gamla borgen.
I dag återstår endast lämningar efter den en gång betydligt mer omfattande anläggningen. Någon fullständig arkeologisk undersökning har ännu inte gjorts, vilket gör att många frågor om Ymseborg fortfarande är obesvarade. Hur gammal borgen egentligen är, hur den såg ut i detalj och exakt när den förstördes är därför fortfarande delvis öppna frågor.
En borg som lever vidare
Ymseborg har trots sina sparsamma lämningar fått ett nytt liv genom litteraturen. Borgen förekommer bland annat i Jan Guillous historiska roman Riket vid vägens slut och i Arvet efter Arn. Guillous berättelse bygger delvis på den historiska traditionen kring folkungarna, men hans skildring är naturligtvis litterär och ska inte blandas ihop med vad som faktiskt är historiskt belagt.Det är kanske just kombinationen av det vi vet och det vi inte vet som gör Ymseborg så fascinerande. På höjden vid Ymsen finns fortfarande resterna efter en borg som med stor sannolikhet spelade en viktig roll i 1200-talets politiska konflikter. Men mycket av dess tidiga historia ligger fortfarande dold – precis som stora delar av själva borgen gör under marken.
Här kan du se Ymseborg på Lantmäteriets terrängskuggningskarta
Sägnen om Elin och Olof på Ymseborg
På Ymseborg regerade Knut Långe tillsammans med sin unga hustru Elin, som ännu var ung när Knut avled år 1234. Innan sitt äktenskap, som hon hade tvingats till, hade hon gett sitt hjärta åt en stilig ung adelsman vid namn Olof. Men Knut Långe var långt mäktigare och tvingade till sig Elins hand, medan Olof tvingades ut i vida världen.Hur mycket Olof än kämpade i otaliga strider, vann segrar och hyllades av mörkögda jungfrur, kunde han aldrig glömma sin Elin med de ljusa lockarna och blå ögonen. Även Elin bar sin ungdoms kärlek varmt i minnet, även om ryktet om att Olof fallit i strid hade nått henne redan före Knuts död. Nu stod hon inför ett nytt äktenskap med en mäktig friare, Filip Folkunge, och hade sagt ja till honom.
Förberedelserna för bröllopet var i full gång på Ymseborg, och Filip hade redan anlänt med ett ståtligt följe av släkt och tjänare. Kvällen före bröllopsdagen dök en till synes fattig och åldersbunden man upp vid slottets port. "Jag har ett budskap att framföra till fru Elin," förklarade han, men vägrades inträde. Istället tog han en omväg genom skogen och kom fram till vallgraven mitt emot det stora tornet. I en av gluggarna såg han ljus brinna och skymtade Elin. Då kastade han av sig förklädnaden – den vida, döljande kappan och den bredbrättade hatten.
Olof hade långt borta i utlandet nåtts av nyheten om Knut Långes död. Fast besluten att vinna sin älskade skyndade han hem till fäderneslandet, bara för att mötas av beskedet att Elin skulle gifta sig med Filip Folkunge. Olof och Filip hade varit bittra fiender sedan barndomen, vilket gjorde det extra smärtsamt att det var just Filip som rövade bort hans livs stora kärlek. Trots detta hade Olof skyndat till Ymseborg enbart för att få se och tala med Elin en sista gång, för att sedan återvända till kriget och söka döden.
När Elins gestalt åter skymtade vid fönstret började Olof sjunga den sång som hon en gång älskat så högt. Men han avbröts tvärt när starka händer grep tag i honom och kastade ner honom i Ymseborgs mörka fängelsehåla. Filip hade känt igen honom redan vid yttre porten och beordrat gripandet.
Elin hade dock snappat upp några av tonerna, och musiken väckte en djup saknad inom henne.
– Vem är det som sjöng där ute? frågade hon.
– Någon småsven, förmodar jag, svarade Filip nonchalant.
Ytterligare en gång fick hon höra hans röst när hon passerade nära valven, och några år senare fick hon se honom när hans livlösa kropp bars upp från fängelset.
– Känner du igen honom? frågade Filip med ett hånfullt leende.
– Ja, jag känner igen honom – och jag hatar dig! svarade Elin rakt ut.
Från den stunden fanns det ingen glädje kvar i hennes liv. Natt och dag strövade hon omkring och lyssnade, övertygad om att hon hörde sin älskares röst. Än i dag, århundraden senare, sägs hon inte finna ro i sin grav. Hon letar efter Olof i slottets djupa kamrar utan att finna honom. Under stilla, längtansfulla sommarnätter stiger hon upp på Ymseborgs ruiner och lyssnar till Olofs vemodiga sång. Och den som vågar sig dit en sådan natt kan få se hennes skira, vita gestalt lysa upp mot de grönskande slottsmurarna.
OBS!
Detta är de uppgifter jag har kunnat sammanställa utifrån tillgängliga källor. Om någon detalj skulle visa sig vara felaktig beror det på att de uppgifter jag haft att tillgå inte varit fullständiga eller helt korrekta.

Johan Ocklind, vd Kårtorp Säteri, berättade om gårdens verksamhet - Foto: Arla/Jack Hillman Wallsten
Foto: Arla/Jack Hillman Wallsten


Kragjordstjärna - photo credit: 

Arkeolog Anna Nyqvist Thorsson - Foto/Källa: Svenska kyrkan Götene pastorat
Esborn duo - Foto/Källa: Svenska kyrkan Götene pastorat

En publik på 120 personer hade kommit till bygdegården för att lyssna till Magnus Kvintetts historiska resa - Foto: Göran Gustafsson
Karta från Lantmäteriet

Karta och data från
Fiktiv AI-genererad bild (Google Gemini)