Tidigt torsdagen den 3 januari 2008 hämtar jag Göran Greider i hans sommarbostad i byn Hagen i Dala-Floda. Han är uppe och i full färd med att breda mackor och skära till ägg som skaffning för utfärden till Floda och Grangärde finnmarker.
Han vill se byn Flen och skolan, där Dan Andersson hälsade på en fyra år äldre lärarinna, Öberg, och där också Dan och fadern varit med i en nykterhetsloge.

Någon snö att tal om är det inte nere i byn Hagen, så mycket så det går att åka skidor på åkrarna men knappast i skogen. I Flen är det dock så pass så det går över skorna, när vi cirkulerar runt skolhuset.

Första gången jag var i byn, för 48 år sen, kunde man se ganska långt österut, ned mot Grangärde och Bysjön, rent av att vi skymtade en vik av Väsman. Nu står skogen hög och diset gör att sikten bara blir några hundra meter.

Vi far in i byn och träffar en man, som berättar för oss om vägen till Mårtenstorp. Han betvivlar att vägen ned dit kan vara plogad - men det lär ska bo ett ensamt fruntimmer inte långt från Adolf Anderssons arrendegård (Adolf var finnmarksskaldens fader). Vi far den långa backen nedför Flen och kommer på den långa raksträckan mot Lövsjön, vid det bruket började landets första järnväg byggas, den skulle gå till bruket i Lindesnäs, en mil västerpå.

Här börjar snön bli så pass besvärande att jag aktar mig noga för att komma utanför plogkanten. Göran Greider är uppkopplad. De ringer flera samtal från redaktionen i Falun, från Dalaradion. Han är i sändning när vi närmar oss den långt utdragna byn Gensen. Plötsligt bryts förbindelsen. - Det bara bröt, konstaterade Greider torrt.

Vi följer den karta som finns i Gunde Johanssons Dan Andersson-bok. Vi stannar till vid ett vägkors, jag känner plötsligt till ett namn, där jag som skogsbrukselev i Lindesnäs högg timmer hösten 1960. Vi stannar och Göran tar några bilder på mig vid en vägskylt.

Vi far vidare, vägen är plogad men föga körd, ändå mötte vi postbilen som bara susade förbi, där vi stod och läste i kartboken och försökte få skyltningen att stämma med Gunde Johanssons beskrivning.

Vi håller åt vänster och plötsligt upphör plogningen - ett par hjulspår en decimeter under snötäcket vittnar dock om att någon farit vägen nordväst ut.

Vi beslutar oss för att inte köra vidare. Jag kör in bilen på gårdsplanen till en fastighet, som säkert bara är bebodd sommartid.

Här kunde utfärden slutat - ja rent av livet, Göran Greider nämner det också i dedikationen till mig av hans Dan Andersson-bok "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag inte" (Bonniers): "Till Erik från Göran Greider med tack för allt och med glädje över att vi överlevde en snöig vinterdag i finnmarken".

När vi steg ur bilen och tog de första två stegen föll vi båda, oberoende av varandra, baklänges. Jag kände hur det donglade i huvudet men funderade mest på om det var höger arm eller lårben som sprang av.

Det var alldeles tyst omkring mig. Jag låg på rygg och såg med ena ögat upp i en diskvattengrå himmel. Mössan hade åkt fram över ansiktet. Men så började Greider sakta röra på sig, och med svag stämma undrade han hur det gått för mig. Jag kände att det blödde i bakskallen, inte mycket men så passa att mössan blev lite klibbig.

Vi borstade av varandra och började gå mot Mårtenstorp, kanske funderade vi båda var för sig om det inte var onda makter som slagit krokben på oss. En vind liksom från ingenstans som plötsligt fick för sig att vilja visa sin stormstyrka. Snön var djupare än vi räknat med och jag tackade min skapare att jag stannat färden med bil i alla fall.

Efter en halvtimmes halkigt pulsande vände vi om. I diset såg vi bara några hundra meter framför oss. Vägen var rak och fin men oplogad. Och egentligen visste vi inte hur långt det var från ödegården till arrendetorpet. Gunde Johanssons karta verkade mera symbolisk än tillförlitlig.

På återvägen sporde jag Greider om han sett om jag hade glasögonen på mig när vi började gå. Han mindes inte. Och jag visste heller inte. Fodralet hade jag inte på mig.

Efter en timmes marscherande var vi åter framme vid bilen. Där vi slagit våra inbördes kanor, såg jag ett par skalmar som stack upp ur snön: där låg glasögonen.

Visserligen hade Göran Greider vid vår finnmarksutfärd kommit rätt långt med manuset. Men han ville fylla på med synbara detaljer. Han ville få klart för sig hur landskapet såg ut i vinterskrud. Därför for vi nu också upp till Skattlösberg och Tattarfallet, där vi träffade på en dotterson till Ludvig Eriksson, som varit kompis med Dan Andersson. Robert Svensson satt i köket, han berättade att han hört Greider på Dalaradion men att samtalet brutits; ty mobilen täckte inte just det område vi åkte i på gränsen mellan Floda och Grangärde finnmarker.

På eftersommaren kom boken, och jag kom att läsa den med stor glädje. Jag hade ju läst det mesta som kommit ut i bokform om Dan Andersson; och i sällskapet hade jag varit ständig medlem sen 1967, det var Gunde Johanssons första fru som skrivit ut medlemskortet. Henning E. Pedersens bok Gengangere hade jag också råöversatt - men arbetet hades stannat av då Hennings familj råkat ut för lessamheter.

Mycket hittade jag som var nytt i Greiders bok, på s 108 berättar Ebba Asp, som var kurskamrat på Brunnsvik med Dan Andersson och hans dåvarande fästmö Märta Larsson. Denna Ebba Asp hade också beundrat Dan Andersson men i en minnesbok hade hon också redovisat negativa sidor av finnmarksskalden, det gällde det extrema självhävdelsebegäret, den ständiga viljan att "känna sig överlägsen". Hon tyckte heller inte om när han så ofta "talade med förakt om människor i sin hembygd". Hon hade också retat sig på grabbigheten hos vännerna Waldemar Bernhard och Dan Andersson.

Märta Larsson, fästmön, mindes att samröret med Niklas Bergius inte i alla avseenden varit bra för Dan: "Bergius saknade värme. Det hade däremot Dan i hög grad, men han kunde någon gång visa ett drag av sadism. Umgänget med Bergius lockade fram detta drag".

Uvbergsmördaren Albert Granlund hade Dan spelat fiol tillsammans med. 1913 hade han i ett anfall av svartsjuka skjutit en kvinna till döds utanför den fastighet, där idag Uvbergs-Lars-Eriks (omskriven i en av Ivan Oljelunds böcker) dotterson Bengt Lundgren bor. Dan Andersson hade påbörjat en roman om den tragiska händelsen. Albert Granlund återfanns aldrig. Misstankar att byns gubbar tagit lagen i egna händer har figurerat i diverse skrifter.

Göran Greider antyder den utfärd vi gjorde till Mårtenstorp på s. 131. "Sommartid kan man idag tycka sig möta en naturskön idyll, men åker man upp i finnmarken en iskall, snöig vinterdag inser man hur sällsamt isolerad denna fattiga trakt en gång måste ha varit: ´Det är mil efter mil mellan lador och hus´, skrev Dan Andersson i en dikt. Det känns när man pulsar längs en oplogad skogsväg och försöker tänka sig in i en värld utan telefoner eller bilar."

En reflektion som Greider gör, gjordes också av Eric Uhlin, som skrev den första doktorsavhandlingen om finnmarksskalden. Uhlin skriver det som Greider tar upp som ett tema i boken: "Främlingskapet, särarten i hans diktning, sammanhänger med att hans författarskaps mödosamma födelse samtidigt är ett helt folks dödskamp".

Göran Greider återkommer på s. 185 till vår fotvandring den 3 januari 2008: "Vintertid är det även idag - jag har prövat - ganska svårt att ta sig dit, trots att det numera finns en skogsväg".

Som ung åhörde Vilhelm Moberg en nykterhetsföreläsning av Dan Andersson. Den texten återfinner man i en av Mobergs idag mera glömda romaner, Soldat med brutet gevär. På s.193 i Greiders bok kan man läsa detta stycke.

Greider återger fint finnmarksfolkets föreställningsvärld. Tecken och tydor var vanliga. Inte konstigt att Dan Anderssons bok behandlade detta tema. Min egen far berättade om ett bönemöte i ett av de tre bönhusen på Tallbacken i Gagnef, där en "helvetespredikant" berättat så initierat om eld, svavel och förtärande hinsidesgång att de unga gröntufspojkarna gick och höll varandra i hand den oupplysta vägen till sina hem, skakade som de var av den osande utläggningen. Självaste Dracula föreföll i jämförelse som ett värnlöst spenabarn. I Kolarhistorier kommer mycket av vidskepelse fram, "de döda, de gingo maktlösa och fredliga omkring i bygden".

Hur såg då fadern, Adolf Andersson, på sonens skriftställeri, s 233: "Daniels författarskap var mig ingen glädje, ty jag är läsare sedan jag var 22 år och hade önskat att de gåvor, Herren givit honom, hade använts i Herrens tjänst".

Ivar Lo-Johansson arbetade på ett expresskontor när Dan Andersson dog. När en tidningssida visade Dan Anderssons porträtt, så trodde en kollega till Ivar Lo att någon nära släkting hade dött. Själv upplevde jag detsamma när Olle Svensson var död och en dalatidning på första sidan kungjorde detta. Jag visade en brevbärare på distriktet 12 B i Borlänge detta. Han såg oförstående på mig och bläddrade snabbt till sportsidorna. Ivar Lo berättar i Stockholmaren hur han också besöker likboden där Dan Anderssons kropp ligger. I den självbiografiska Asfalt finns inte detta alls med. Göran Greider tror att Ivar Lo varit mycket påverkad av Waldemar Bernhards biografi över finnmarksskalden och att han i romanen gör Bernhards upplevelse till sin.

Vad hade Dan Andersson varit idag om han fått leva vidare? Greider ställer frågan liksom rakt ut i luften. Han tror att det är visorna som hållit skaldens namn levande så länge.
Eller hade det kunnat gå som för Ragnar Jändel, och som Erik Asklund beskriver denne i romanen Bröderna i Klara, där Jändel något förtäckt heter Agnar Vändel. Erik Asklund tycker att Jändel gör ett överspelat intryck, han tillhör plötsligt en passerad epok.

Sven Scholander var den första som lanserade Dan Andersson. Scholanders självbiografi Visan, Lutan och jag från 1933, kan säkert locka läsare än idag.

Den enda överdrift jag tycker Greider gör sig skyldig till är publiktillströmningen till Gillefesten i Skattlösberg. Några tiotusental kan jag försäkra att det inte var. Första gången jag själv besökte en Gillefest var 1964, då förresten Olle Svensson fick DA-stipendiet. Vid det tillfället var det på sin höjd 60-80 personer. Men antalet besökare steg brant och omkring 5000 var det nog som mest.

Resonemanget från fakulteten om Dan Anderssons värde som författare är intressant. Många fnyser åt Dan Andersson, andra är fascinerade av att han som en Shakespeare kan nå både brett och djupt. Marcus Birro trodde att hans utsikter att "upptas i kultursidesvärldens gemenskaper minskade när han tilldelades Dan Andersson-priset". Ett underligt uttalade för i Falu-Kuriren förekom i minst halvannat år under författarens namn "Dan Andersson-pristagare". - Detta epitet hade han väl kunnat eliminera om han nu själv ansåg det vara så skadligt för hans karriär.

Gustaf Hedenvind-Erikssons debutverk från 1910, hade fallit Dan Andersson i smaken. Ty i marginalen har han antecknat att förhållandena verkligen stämde när det gällde skogsarbetarens förhållanden.

"Dan Anderssons noveller och romaner är inte särskilt bra. De är röriga, inte sällan osammanhängande, och karaktärerna saknar ofta trovärdighet, även om den alltid har en märkligt skälvande ton som kan vara medryckande. Han är i sina noveller dessutom svag för den nittiotalistiska, i synnerhet lagerlöfska sagostilen .", skriver Greider.

Däremot är han imponerad av Dan Anderssons intensitet, omkring sju år höll han på med sitt författarskap och gav under sin livstid ut sex böcker. Efteråt har en rad böcker kommit, hans samlade skrifter upptar tio volymer. Greider påminner om att det nästan tangerar Stig Dagermans rastlöshet. Båda dog ju vid ungefär samma ålder. En annan produktiv, under1910-talet, var Martin Koch

I Efterordet nämner dessbättre Göran Greider en DA-forskare som jag själv förlitat mig mycket på, nämligen Jörgen Dicander i Silvberg.

Jag är mycket imponerad av Göran Greiders DA-bok. Inte minst är förhållandet till Märta Larsson väl penetrerat. Och mycket där är helt nytt för mig. Annars är det nog Waldemars Bernhards bok om kurskamraten från Brunnsvik som imponerat mest på mig. Men också Henning E. Pedersens bok har gett mig många upplysningar om förhållandena på finnmarken generationerna före Dan Andersson; det är viktigt för att riktigt kunna sätta sig in i den miljö som Dan Andersson växte upp i.

Erik Yvell