Fader vår
Ola F Nilsson
Författarhuset

"Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas" heter det i prologen till August Strindbergs mästerstycke, Ett drömspel.

Ola F Nilsson från Norrbotten men sen åtskilliga år bosatt i Öregrund utgår nog från samma disposition. Sömnen, som skulle vara befriaren, uppträder ofta pinsam och när plågan är som stramast infinner sig uppvaknandet, som ibland innebär ett större inferno än drömtillståndet. Njutningen bär inom sig både skräck och plåga - för njutningen hinner knappt passera förrän Sisyfosstenen måste rullas ännu en gång uppför den branta slänten.

Ola F Nilsson hade utgivit, utan att det rönt någon större uppmärksamhet, sex böcker sedan debuten 1979, då kom det stora genombrottet med fjolårets bok, novellsamlingen Artur under kepsen. Jan Arnald i DN skrev bla "En oerhört väl, nästan ciselerat frammejslad skrift".

Någon egentlig handling i fysisk mening förekommer inte i Fadern vår - i stället är det fragment av läst och upplevt som blandas. Böckerna har blivit en oskiljaktig del av huvudpersonens liv. Jag misstänker, att litteraturvetare runt om i landet kommer, som när det gällde Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi, sitta och försöka finna vilka läsefrukter Nilsson syftar på.

Vad som är sjukt och friskt är inte lätt att skilja ut. Tillståndet är stundom svårt psykotiskt, alla namnlösa gator och hus skrämmer berättaren. Starka ljud skär vasst inom honom: sågandet, spikandet. Han står ofta som åsnan och tvekar om vilken hösäck som passar bäst. Det blir en ständig kierkegaardsk vånda, ett antingen eller, och fel hur valet än tycks bli.

Margit Abenius skymtar förbi, Hesse, Edfelt, Vennberg och Kafka. En präst kryper också fram - han bär samma namn som en nyss avliden teolog i Gagnef - och som fadern gjort ett porträtt av men som inte godkänts av beställaren.

I denna kaotiska dröm- och vakenvärld kommer också Siri von Essen och August Strindberg på besök. Siri har klagat på Augusts penis, August har låtit en läkare besikta den och funnit den minst sagt normal med sina sex och en halv tum i erigerat tillstånd. Strindberg förklarar sig: Det är inte skruvens fel, du, cher ami, att muttern är för stor!

Här händer också det, som alla någon gång i livet får uppleva, att de varit på en ort tidigare men kanske i ett annat tillstånd, rent av i en annan(s) kropp.

Tagen som jag är av Greiders bok om Dan Andersson, hittar jag också i Nilssons bok detta tillstånd av att vara både Stenrullaren, Sisyfos, och vandringsmannen, Ahasverus. Ibland finner sig också berättaren innesluten som i ett ägg, stundom full av längtan att åter omslutas av en livmoder.

Ola F Nilssons textmassa kastar omkring intrycken. Han sätter läsaren i en karusell där plötsligt upp blir ned. Han är ibland nästan hänsynslöst naken - kanske för att just göra läsaren reflekterande och klar över sin egen väg, eller brist på väg …

Risken med en roman av det här slaget är att några tappar tråden efter första arket.

Erik Yvell