Alfhild Agrells grav hade vi besökt. Hon hade dött 1923 - en gång hade hon hyllats som en kvinnlig Ibsen. Så hade hon fallit i glömska. Till dess moderna kvinnosakskvinnor börjat leta i tidningsläggen. I senaste Litteraturhandboken fanns hon åter med.

Graven låg där i skuggan på kyrkogården, där gamla domkyrkan varit - och där en icke alltför avlägsen släkting till min hustru varit biskop. Vi såg Beckmans porträtt upphängt i sakristian.

Johan Rudolf Sundström var född i Värmland men slog sig ned i trakterna av Öbacka, var bonde och riksdagsman, blev blind. Hur han kunde tillhöra högerpartiet är obegripligt, ty han skrev om fattigfolk; och Janne Vängman blev en lika kär figur som småningom Kronblom och Lotta Vråk.

Sundströms grav fanns på andra sidan den krokiga vägen, förresten hade Sundström eller kanske snarare Janne Vängman fått sig ett museum inte långt från gamla domkyrkan, Säbrå. Vi var dit och köpte oss en glass, bladade i gamla tidningar, köpte för 1 krona styck tre utrangerade diktsamlingar av Birger Norman. Förresten hade han Birger, Birger Norman, skrivit en diktsvit om Janne Vängman.

En dag letade vi efter den riktige Vängmans grav. Den påstods enligt en broschyr finnas på en kyrkogård inte långt ifrån Vängman-torpet. Men det var surväder när vi kom till kyrkan och vaktmästaren hade tydligen tagit lång lunchpaus eller rent av farit utrikes på semester.

I Öbacka besåg vi domkyrkan, och jag sporde först en kvinna, som var på väg till sjukhuset, om Birger Sjödin, en författare, förtydligade jag.
Hon hade bara bott i Öbacka några år men hon kände inte till annat än kvinnliga författare. Hon hade läst några böcker av Kerstin Ekman. Hon hade bråttom och skyndade vidare, sjuk-sköterskan eller doktorn, vad hon nu kunde vara. - Birger Sjödin, hörde jag henne mumla.

Visst hade jag läst i någon längre artikel av Lennart Frick, att det någonstans på en husgavel skulle finnas en skylt, som vittnade om att Birger Sjödin varit bosatt i Öbacka?
Han skulle ha lidit av svårartat hjärtfel, uppgav Svenskt litteraturlexikon från 1964. Biskop Bohlin hade skrivit om honom, också Fredrik Böök. Nog skulle det väl finnas någon äldre öbackabo som visste på vilken gata en pladuska till minnesmärke hakats upp i staden?

Vi steg in på ett café. Tog ett par mazariner, frågade servitrisen om Birger Sjödin. Hon hade aldrig hört talas om namnet. Författare? - Jag kommer från Bosnien, avslöjade hon, eller om det nu var Moldavien. Hon pratade en utmärkt svenska. - Tyvärr, sa hon, fråga på biblioteket!

Också den här dagen var det lite smånarigt i Öbacka. Vi gick in på universitetsbiblioteket och möttes av Lubbes bibliotek. En större skrubb med massor av böcker, inbundna och ruvande.
Sjödin, tänkte jag, var det inte en skidåkare härifrån som bar det namnet. Manfred Sjödin: hade inte han förekommit på omslagets baksida en gång i Rekordmagasinet? Kalle Pahlin var en annan; Elis Viklund hade åkt för Kramfors, åtminstone i en stafett på Skansen. I Idrottsbladet från 10 januari 1938 fanns ett referat från tävlingen.

"Starka hjärtan", en novellsamling, hade Birger Sjödin utgivit samma år som han avled. Jag hade ett svagt minne av några berättelser i den.
Jag frågade kvinnan i vestibulen, hon som låste upp för oss så vi kunde beskåda Lubbes bibliotek. Hon måste ha kläm på Birger Sjödin, tänkte jag.
Men icke. - Gå upp till biblioteket, där finns en äldre manlig bibliotekarie som säkert vet, sa hon och log lite förläget.
Här fick vi besked. Han började peka ut riktningar och säga gatunamn. - Det är en bit att gå, sa han, sen vi berättat att vi parkerat nere i Öbacka.

Vi traskade på. Duggregnet hade upphört, på torget högg vindarna kraftigt i ståndens presenningar. Vi skulle följa kanalen ut.
Jag kom att tänka på att jag en gång i Hedemora erinrat mig ett reportage av Gits Olsson. Han hade stått utanför Lagmansgården och frågat förbipasserande var Martin Kochs Lagmansgården var belägen. Ingen visste. Då kom en elev plötsligt med ett genialt svar: - Var det inte gubben med cegar som skötte tipset?

Jag ställde mig så, en ruggig lördagseftermiddag, utanför Lagmansgården, (den hade den tiden ännu inte gått upp i rök), och frågade passerande var gården låg. En dam med hund tyckte sig svagt ha vetat det, en förbipasserande på cykel stannade och lade pannan i djupa veck. - Martin Koch, sa han, var det inte han som söp?
Jag svarade jakande att så kunde ha varit fallet, tackade och stegade vidare medan höstlöven singlade ned.

Samma år som Martin Koch gav ut debutromanen, Ellen, hade Birger Sjödin avlidit. Det slog mig nu. Ellen hade alla i min familj läst, båda mina barn hade använt den i uppsatser på sjuksköterskeskolan. 1911, då var min mor på väg och min far två år. Det kändes avlägset. Klart ingen längre mindes ett stort författarskap så långt bort i tiden. Lubbe, honom var det ju annorlunda med. En del hade läst om Tomas Lack, åtminstone de som fått lite högre utbildning, och ögnat igenom texterna i den tidens skolboksantologier. Folk i gemen kunde möjligen erinra sig Lort-Sverige, dock inte direkt att den var skriven av Lubbe.
Lubbe förresten, det lät som en långlöpare. Men han hette visst Långhundra; också han förekom i hävderna, urminnes tillbaka.

Vi trampade på. Plötsligt, när solen stack fram vasst mellan fasaderna och vi nästan tyckte vi kommit till havs, så såg vi skylten vi sökte. Jag skulle just till och plocka på axeln efter kameran, då slog det mig att, aj, den låg ju under koftan i bilen.
Så typiskt! kanske enda gången vi kom att stanna till i Öbacka, och så kunde vi inte dokumentera äventyret.

När vi kom till vandrarhemmet, först då erinrade jag mig också, att Eva Neander, som dött i snösörjan vid Undens norra strand med en tablettburk i fickan, hade bott här i staden. Och vi som i fyra år varit skrivna vid den södra änden av sjön Unden visste inte om det.
Inte så konstigt att Birger Sjödin var glömd av Öbackas allmoge …

Erik Yvell