Politik med glädje och glöd
Göran Holmberg & Gunnar Svensson intervjuar Wille Forsberg
Stockholmia förlag

Trots att han växte upp i ett tryggt fosterhem, kunde han ändå aldrig känna den där tryggheten man får som "äkta" son i huset.

Skolläraren ville att han skulle studera vidare. Men ekonomin satte käppar i hjulet. En ordentlig lärlingsutbildning erhöll han dock och småningom blev han först ombudsman och sedan ordförande för Litografförbundet. Han blev tidigt politiskt väckt, Marx och Lenin hänge på väggen i hemmet, och han tillhörde Zäta Höglunds gäng. En tid bodde han på Bastugatan 19 granne med Ivar Lo-Johansson.

I ABF använde man sig ofta av Klara-parnassen som föreläsare. "Dom tog två kronor i arvode för att de skulle prata med oss", säger han i intervjun. Idag verkar det som ett lågt gage - men då kunde man på en SARA-krog för en krona och tio öre få smör, ost och sill, två supar, kaffe och konjak. Två vita och en brun.

Han såg upp till Ernst Wigforss: - Han är nog den mest lysande folktalare jag hört någon gång, säger han. Annars såg han upp till Zäta, fast han tyckte att Zätas personomdöme svek när han lät Hjalmar Mehr och Helge Berglund blir alltför inflytelserika medhjälpare.

Wille Forsberg blev själv först löneborgarråd och efter maktskiftet 1966 kultur- och skolborgarråd i Stockholm. När han släppte fram Susanne Osten och Sven Wernströms Fickteaterföreställning Ett spel om plugget, fick han kritik av rektorerna som ville att pjäsen skulle stoppas.

Om citysaneringen, rivningen av gamla Klara, berättar han ingående och omsorgsfullt. Inte ens i krigshärjade länder gick man så hårt fram, tycks han mena nu i efterhand. Han var inte helt enig med Hjalmar Mehr i många frågor, det kommer fram i många uttalanden i denna intervjubok, som borde få efterföljare. I stället för att beställa oljemålningar och bilder på kommunalråd borde andra kommuner komma efter och i stället göra intervjuböcker med avgående kommunalpolitiker. (I den här boken tycker jag det lyser igenom att mycket avgjordes i en inre krets, att en toppstyrning inom (s) förekom.) Och då bör förstås intervjuerna göras av personer som inte har ett personligt förhållande till intervjuoffret. Den här lättlästa tillbakablickande boken kunde stå som modell för andra intervjuböcker. På så sätt skulle mycket som sopats under mattan, komma till allmän kännedom.

Erik Yvell