…och älven rev tidigt den våren
Märta Dixelius
Bokförlaget mormor

Med jämna mellanrum droppar barndomsskildringar ned. Klassiska i genren är böcker av Olle Hedberg, Ragnar Jändel och Harry Martinson.

Märta Dixelius debuterade 2001 på LL-förlaget med en samling dikter, men hallå lyssna på oss.
Dixelius föddes i Piteå för 60 år sedan och barndomen tillbringade hon i närhet av flera mentalsjukhus, där fadern var anställd. I boken finns också moderns berättelser om händelserna i Ådalen den 14 maj 1931.

I den starkt självbiografiska romanen får man följa den sexåriga Violas tankar och upplevelser fram till den dag brodern tas in på sanatorium och familjen bryter upp för åter en flytt till ett nytt mentalsjukhus.

Mest är det livet i familjen som skildras, där modern, utbildad sjuksköterska, syr kläder och längtar tillbaka till ett lönereglerat yrkesarbete. Men när hon erbjuds ett jobb på sjukhuset, slår maken bakut. Istället blir hon åter i grossess.

Den lungsjuke brodern och dennes faderlöse kompis dras med av femtitalets musikvåg och slöjdar till hemmagjorda gitarrer. Det är dråpligt skildrat hur de ord för ord försöker översätta rocklåtarnas texter till svenska.

När tillvaron blir för svår, som när Gammkungen rymmer, talar Viola förtroligt med en hemlig inre kamrat, Leran. Här torde många känna igen sig. Gammkungen är en av frigångarna som ofta sjunger den vemodiga visan om Liten Karin, troligen för att ihågkomma en krossad kärlekssaga som skapat ärr i Gammkungens hjärna. Efter rymningen och fasttagandet får han ny medicin och blir okontaktbar för omgivningen.

Romanen beskriver på ett lyhört sätt det svenska samhällets brytningstid, idag är den rigida uppdelningen på mans- och kvinnoroller borta; och genom nya mediciner har mentalsjukhusen blivit färre. Att delar av svenska folket ändå inte mår bra är ett senare fenomen, som vi framgent kommer att få ta konsekvenserna av. Naturligtvis är Märta Dixelius ute efter svar på frågan vem som är galen och vem som är frisk - och lite grann får man vid en närläsning besked åtminstone om vad som har gått galet i ett närvarande folkhem, där polariseringen med åren blivit alltmera påtaglig. Det är numer skillnad på folk och folk. Alla glider inte i gräddfiler.

Erik Yvell
Artikeln publicerad: 080526