Alfhild Agrell
Räddad
Atrium

Alfhild Agrell föddes samma år som August Strindberg, 1849. Hon växte upp i Härnösand delvis under biskop Anders Fredrik Beckmans biskopstid i stiftet; Beckman blev sedermera biskop i Skara. Hennes jordiska kvarlevor vilar på Säbrå kyrkogård i Ångermanland där en liten svartmålad plåt erinrar om hennes existens.

19-årig gifte hon sig med en tio år äldre grosshandlare; äktenskapet, som varade i 27 år, upplöstes 1895. Hon slog igenom som dramatiker 1883 med stycket Räddad och året därpå kom Dömd, där hon behandlade dubbelmoralen och olikheten i de sedlighetskrav som samhället ställde på mannen och kvinnan.

Hon försökte aldrig dölja, att hennes dramatik i mycket hade ett utgångsläge i Henrik Ibsens dramatik. Hennes skådespel gick bra men blott under en kort tid. Hon blomstrade och försvann. Den tidens bittre kritiker, tillika ledamoten av Svenska Akademin, Carl David af Wirsen skrev i Post- och inrikes tidningar bl a: detta "grävande i sorg och olycka och moralisk låghet är att teckna det onaturliga". I Svensk Uppslagsbok från 1938 ägnas hon en spalt på 11 centimeter. I Bonniers konversationslexikon från 1922 får hon sex rader. I Norstedts illustrerade encyklopedi från 1942 får hon märkligt nog också sex rader. I Litteraturhandboken, 1959 och 1971 är hon bortplockad. Däremot förekommer hon i Litteraturhandboken tryckt 2002. Orsaken anses vara det nyvaknade intresset för kvinnohistoria.

I En bok för allas landskapsserie, Ångermanland, är hon företrädd med ett par utsnitt ur prosaberättelser. Och nu har hennes pjäs Räddad utkommit; och med varsam hand har pjäsen fått en språkdräkt, som passar vår tid.

Författarinnan dog i Flen 1923 i relativ obemärkthet. Då hon hade bränt sina dagböcker och brev fanns inte, som i fallen Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, heller inget rikt källmaterial att forska i. Litteraturforskaren Ingeborg Nordin Hennels, känd för boken om Olof Högberg, efterord är mycket initierat och det är min förhoppning att någon forskare framgent tar sig an Agrells författarskap. Under pseudonymerna Thyra, Lovisa Petterkvist och Stig Stigson skrev hon också prosaböcker som nådde en bred publik. Novellsamlingen En lappbok kom så sent som 1919.

Pjäsen Räddad satte de problem under debatt som Ibsen och Strindberg kom att visa mästerskap i, att skildra spänningarna familjemedlemmar emellan. Huvudpersonen Viola (anspråkslös som en viol; det franska ordet viol betyder våldtäkt) gifter sig tidigt, mister en dotter och en son, kommer under en tyrannisk svärmors kommando och domineras av en skrupelfri man, som börjar fiffla med bankens tillgångar. Sedan sonen dött och hon skrivit under en lånehandling som räddar tjyvens (mannens) anseende, lämnar hon familjen och går ett ovisst öde till mötes.

Trots att det gått 125 år sedan pjäsen framfördes finns den äkta friskheten kvar. Replikväxlingen slår hela gnistregn. Det vore intressant att i denna dag få se denna pjäs framförd av en friteater. I vart fall har det varit en stor läsupplevelse!

Erik Yvell
Artikeln publicerad: 080427