På onsdag har Fredsstyrkan premiär på TV4, en svensk dokumentärserie som i sex delar följer ett tiotal svenska soldater på plats i Afghanistan. Tillvaron i ett samhälle som kantas av död, våld och konflikter är oviss, inte bara för soldaterna själva utan även för de familjemedlemmar, vänner och bekanta som följer soldaterna på håll, i ett betydligt tryggare Sverige.

Margareta Skoglund är mamma till Lars Skoglund, 25, som är en av huvudpersonerna i serien Fredsstyrkan. När sonen berättade att han hade beslutat sig för att ta ett uppehåll i studierna vid Chalmers Tekniska Högskola för att tjänstgöra i svenska utlandsstyrkan, reagerade hon nog som de flesta föräldrar skulle ha gjort i en liknande situation.

- Jag blev alldeles kall och hade svårt att se något positivt med att ha min son i ett så oroligt land som Afghanistan är. Jag försökte övertala honom att avstå, bland annat genom att visa vad som skrivs om konflikterna i våra dagstidningar. Och trots att min man är officer och insatt i vad det innebär att tjänstgöra i en utlandsstyrka, tog vi båda en väldigt stark föräldraroll när Lars berättade.

Men Lars var medveten om riskerna och ville uppleva ett land och en tillvaro som skiljer sig från vardagen han var van vid. Beslutet var hans och något som Margareta och hennes man fick acceptera. I januari 2007 påbörjade Lars en tre månader lång förberedande utbildning på Livgardet i Stockholm. Margareta såg då till att lära sig så mycket som möjligt om landet där hennes son så småningom skulle placeras och befinna sig i under sju månader.

- Informationssökandet var nödvändigt för att stilla oron. Framför allt var det värdefullt att prata med personer som hade erfarenhet av utlandstjänst och/eller Afghanistan. Som förälder har man många frågor: Vad händer om min son blir skadad? Hur får vi information om vad som händer honom? Hur fungerar utrustningen? Livgardet anordnade en anhörigdag där många frågor av den typen besvarades, men för egen del ville jag skapa mig en förståelse från olika håll.

I april 2007 begav sig det svenska förbandet till Afghanistan för sju månaders fredsbevarande tjänstgörning. Margaretas son var med. Det är svårt att föreställa sig hur man som mamma och förälder hanterar en sådan situation. Den ständiga oron kom Margareta aldrig ifrån men den lättades av att Lars regelbundet kunde ringa sin familj och även hade möjligheten att resa hem vid några tillfällen.

- Lars reste hem tre gånger under de här sju månaderna som han var i Afghanistan. Med restiden inräknad var han ledig i två veckor per tillfälle. Det var naturligtvis jätteroligt att få hem honom, men väldigt jobbigt när han åkte tillbaka igen. Saknad och oro revs upp på nytt, men till slut vande vi oss nog.

För de flesta föräldrar är tanken på sin son eller dotter i en utlandsstyrka allt annat än positiv. Trots att tjänstgöring i ett främmande land med en helt annan kultur bidrar till mognad och utveckling, kan det vara svårt att som förälder se just den delen. Först nu när Lars är hemma i tryggt förvar igen, kan Margareta se sin sons utlandsvistelse med andra ögon.

- Nu i efterhand kan jag se vilken bra erfarenhet det har varit för Lars att ha levt och arbetat i en annan kultur, under speciella förhållanden där man är starkt beroende av varandra. Jag är stolt över den svåra uppgiften han har hanterat. Hans insats i Afghanistan har betytt mycket, inte bara för honom själv och hans egen utveckling, utan även för Sverige som ett land i världen.

Myndig eller inte – man slutar aldrig att vara förälder till sina barn. Så när ni bänkar er framför programmet onsdag kväll, tänk då på att bakom varje tjej eller kille i Fredsstyrkan står en orolig men säkert också stolt förälder.

Pressmeddelande från: Pliktverket
Artikeln publicerad: 080114