Sju slipsar och en pjäxrem
Gunnar Enqvist
Ord&visor förlag

För ett par år sen anmälde jag Gunnar Enqvists cd Dunet&Blyet i DD, där 18 tonsättningar på texter av lappmarksdiktaren Helmer Grundström fanns med. Nu har Gunnar Enqvist (f. 1937) kommit med en galghumoristisk självbiografi, i vilken han belyser en nog så hård uppväxt i Västerbotten, där vintertid inte alltid vägen hölls plogad. Musiken hade en framträdande roll i arbetarhemmet. Tidigt började han knäppa på en gitarr inköpt på avbetalning. Skolans musikundervisning hade dock sina brister och Enqvist gick sina egna, inte alltid diplomatiska, vägar.

Små vardagliga förtretligheter lyser fram (det var länge sen jag skrattade så hejdlöst vid en bokläsning); en granne Verner Vall råkade köra omkull då han for över "längderna" (en primitiv träbro över älven), han föll i vattnet, klarade sig själv men löständerna försvann i bottendyn. Valls kommentar löd på västerbottniska: Je val sätt ut´n fääl, pajkar, å angern ve korven, för he töick dem om!

Något skolljus var måhända inte Gunnar Enquist. Och det undvikande skolspråket lärde han sig aldrig förstå. Men han fick ofta högläsa för klassen. Fröken sporde var han lärt sig läsa och han svarade sanningsenligt: Oppa skithuse! All halt av sanning är som bekant inte populär.

Kallkåken flyttade familjen snart ifrån. Fadern fick närmare till fabriken. I baracken spelades det. När "Adars sextett" drog igång med "In the mood" hoppade porslinet i skåpen inne hos Enqvists. Och när "Kalles trio" i samma barack repade samtidigt med "Adars" var det ofta bäst att ta cykeln och fara och hälsa på någon.

Efter en fyraårig målarutbildning tog musiken överhanden. Enqvist blev yrkesmusiker och kom att tillhöra många kombinationer av orkestrar. Kors och tvärs for han över landet, också i Finland, Norge och USA hade han spelningar. Han spelade vid ett tillfälle för 60 dötrevliga begravningsentreprenörer. Betalningen dröjde och vid förfrågan meddelade företaget sin ansträngda ekonomiska situation och undrade om spelmännen kunde tänka sig några av företagets produkter, man producerade både ljusa och mörka kistor.

I Bommersvik badade han bastu med Ernst Wigforss. Ett gäng satt och spelade och en äldre man i rökrock kom ut till målarlärlingarna. Han ville bada bastu med dem dagen därpå. Wigforss låste bastun och pekade på enda utgången; utanför var en vak upphuggen. I fönstren stod unga kvinnliga ungerska flyktingar (det var 1956); för att rädda ansiktet blev det för samtliga lärlingar att svalka av sig i isvattnet.

Kultur i vården, blev ett begrepp. I Lövånger och Byske blev Enqvist mer eller mindre portad. Där dög inte visor av Evert Taube. Men på ett vårdhem i Lycksele gick det bättre. Brännström, som tillhörde de mer svårflirtade, dök märkligt nog upp och kommenterade orsaken: Man jett ju gå då hej er nå anne än prästdjävla!

Broder Tor, Tor Bergner skjutsades av Enqvist omkring under en ABFturné. Tor berättade om Klarabohemerna, bl a Birger Vikström, som i brist på fast bostad delade broder Tors utdragssoffa: Vi låg skavfötters. Fy fan! Birger hade sån djävla fotsvett.

Också Helmer Grundström skulle skjutsas omkring. Han blev upphämtad vid Vännes station. Han luktade inte Lagerfeldts rakvatten precis, utan gammfylla, smutsiga kläder och smutsig människa. Grundström kommenterade: Jag försökte dränka mina sorger, men dom hade flytväst allihop! I 20 år har Gunnar Enqvist turnerat med Helmers dikter, trots att Helmer kallade Enqvist fru vid ett tillfälle för djävla käring.

Sju slipsar och en pjäxrem är en folkligt skriven bok av en grovarstrukturerare i kulturarbetarledet. Bäst respons fick Enqvist nog i Linagården i Skellefteå, där härbärgerades svårt dementa, en av dem var tant Emmy, som enligt personalen inte längre var kontaktbar. Gunnar Enqvist sjöng om skeppet Albertina. Plötsligt lyfte tant Emmy upp huvudet och ropade: Pumpa läns!

Erik Yvell
Artikeln publicerad: 071129